tisdag 15 december 2009

tid för ljus

Vi står i tiden

Vi står i tiden
med kroppen i Lucia
ett ben i Johannes
det andra i Maria

och är i mitten
av de fyra veckor
som föregår julen
födelsens tid

Vi står i tiden
där är vårt vara
vi ser oss omkring
med barnögon klara

och är i mitten
av de fyra veckor
som förebådar julen
Kungen är nära

Vi står i tiden
med öppna händer
möts över gränser
mellan alla länder

och är i mitten
av de fyra veckor
som förespeglar julen
Fridens Rike.


"Tack för att du kommer hit, om och om igen."


.tärnan heter Sofie.

lördag 5 december 2009

Kalles kaviar

Jag blev överfallen häromdagen, helt överrumplad drabbades jag av att första advent inföll. Det är en plåga och glädje som drabbar mig lika överraskande varje år. Fort som sjutton får jag putsa ett fönster i köket och dra ner den blårutiga gardinen, gräva fram den svartröda Uppsalalyktan och stryka en rödrutig liten kappa som ska hänga där.

Sen torkade jag av bordet i vardagsrummet och satte fram adventsstaken som utöver mossa har diverse svampar, såna där som jag gillar! kantareller och annat... mums!

nå, det är ganska lätt att göra julfint hos oss, eftersom det alltid blir sådär bråttom. Vi har en röd soffa med rödsvarta massaifiltar i, en röd matta, och en röd fondvägg i vardagsrummet.

Senare ( idag, kanske? ) får man ta lite i taget av städning. Köket, krukväxterna, damma, bära ut skräp... Sen känner man sig allt nöjdare om mer "på". Tills julkorten trillar in. Skicka inte julkort till oss som får dåligt samvete direkt. Blir det något så är det möjligen ett nyårsbrev. Man får vara glad om julklapparna är inhandlade på julafton...

Nåväl, huvudsaken är väl att man kan ta sig lite tid att umgås med goda vänner. Igår hade vi körövning här med vår lilla sånggrupp Tumaini. Det är så kul att sjunga, och mysigt att umgås. Och häromdagen träffades ordföringarna i samfälligheten, vi har under mandatperioden lärt känna varann och fått stor respekt för varandras arbete. Det var vid detta tillfälle som minnet av forna tiders mat överföll oss. och jag mindes kaviar i stora papp-burkar med lock som mamma köpte och använde till kaviarlåda- en historia med kokt skivad potatis, kaviar, äggstanning och skirat smör.. Det var länge sen jag åt det. kanske kan vi laga det tillsammans när jag reser dit till trettondagen?

Jag blir så sugen att köpa julblommor, men har hållit igen i år- eftersom flera av mina orkideer blommar jättefint.


Miljökonferensen i Köpenhamn börjar märkas i pressen. Kyrkorna uppmanas ringa 350 slag den 13/12 och det ska vi också göra. Tänk om hela Köpenhamn hör Sveriges genklang på mötet. Fast de kanske ringer i Danmark också. Hela världen? då kanske det blir ett stort miljöproblem? Vad tror ni?

"Kyrie Eleison!"

-

onsdag 4 november 2009

Det blir nog vinter i år med...

De sa att det snöade i Skåne i morse. Inte här i alla fall. Men kallt har det blivit och blåsigt. Snart har alla löven fallit ner och ibland cyklar jag genom en sörja av gamla löv. På väg att bli ny jord till nya frön som ska går i vår... får man hoppas!

Det har nu gått två månader på det nya jobbet. Kanske tar det ett år innan man slutar göra allt för första gången. Det är lite bergochdalbana i spänning, men fortfarande mest roligt. Spänningsmomentet heter; kom ihåg.

Kom ihåg betyder att man måste planera på ett annat sätt än jag är van vid- inom vården går en del på rutin och därutöver är det väldigt mycket här och nu. Men nu är det sista datum för fondansökningar, kom ihåg julblomsbeställningarna för besöksgruppen, kom ihåg alla grupper - att förbereda innehåll och form... annonsera och snart är det advent, och har vi nåt till bladet om våren och kan vi planera planeringsdagar?...
Det är gott att ha en kompdag som idag, då kan jag sitta lite lugnt och filosofera hemma. Eller ta mig en runda på stan i kylan, snart, snart. Då kan man reflektera och smälta. Jag gillar mötena med människor, att ha många bollar i luften samtidigt, att blanda nära och långt bort- praktiskt och teoretiskt... Jag vet att det blir mer rutin snart. Folk är dessutom väldigt goa, ingen granskar eller värderar.
Lade in en bild på ett fint fönster, dett finns i Vadstena. Men vi har fina fönster i Allhelgona också. Kom in om ni har vägarna förbi.

Har lite planer på att pigga upp barnhörnan med nån sorts tält-rum. Det ska bli fullt med kuddar och utklädning och lek. Lite palmer och en spegel? Som i en oas. Har ni erfarenhet av något sådant i era kyrkor? Tipsa gärna.

Annars är läget stabilt. Mellandotter S ska flytta i december, så blir vi bara tre i hushållet till våren. Får se sen hur det blir när K slutar sin folkhögskola- om vi ska blir fyra igen, eller inte.
Livet är gott här och nu för mig.

"Du som tänkt ut det så bra, tack för att de nya knopparna redan märks när löven faller. Det ger mig hopp om framtiden när livet ibland känns tungt."

.

söndag 11 oktober 2009

Höst och kyla.

Det har blivit rätt kallt. Vantar när man cyklar och regncape i cykelkorgen. Gula löv i träden och de sista hallonen tog jag in idag. Klippte ett äppelträd också.

Vi har tillbringat helgen i Kristianstad med Schuttzsällskapet och sjungit verk av honom och Gabrieli och Monteverdi. Vacker musik, ganska svår, tycker jag. Men med tidstypiska instrument till blev det festligt och grannt!

Funderar rätt mycket på vägar att gå med det nya jobbet, man kan ju tänka på lite olika sätt. Har som många nya väldig lust att rusa på, men tror på att ta små steg i taget i början och lära känna folk och situationer.

En fundering som plötsligt kom är detta med förlåtelse. Det är viktigt i vår kyrka att försonas och att förlåta och att be om förlåtelse. Nåd är ordet för den gåvan att vägen är öppen till ett liv i kärlek. Men många har också börjat fundera över smärtan, sveket. hur gör man när man inte kan få upprättelse. Då minns jag några tankar att det skulle kunna vara nutidens fråga och att vi i vårt sökande efter svar hittar en solidarisk Kristus som delar tillvaron, även denna svekfulla. Undrar om jag tänker underligt, såklart utesluter inte det ena det andra, men att förvänta sig att en person ska be om förlåtelse när den som gjort den personen illa inte ber om förlåtelse.. det är inte så ovanligt hos dem jag talar med.

Sånt kan man grunna på.

Annars finns också möjligheten att dela med sig av goda höstrecept till varandra. Jag gjorde gryta på rullader med vitlöks och örtphiladelphia och tapenade i och så trattkantareller och purjo och paprika i många färger. Lite creme fraiche i och en skvätt rödvin. Salt som enda krydda över detta. Och så ugnsbakade rotfrukter till. Mums!

" Tack för att du finns mitt i och delar allt. "

måndag 21 september 2009

Resa bort och komma hem.


En gemensam utfärd med kollegor till Vadstena. Förväntat lite mulet väder, 15 grader, inte regn. Rum hos Birgittasystrarna. En psalmvers att meditera över. Vila. Samvaro. Närvaro.


Att resa bort men också att komma hem. Vetskap att de där hemma klarar sig. Då kan man fylla på batterierna. Tanka. Tänka.

bilden är tagen vid Ale stenar en sommardag, känslan att sväva utför stupet och så stiga på uppvindar... fri som en fågel, fri som en fågel (fast jag skulle inte våga segla så i verkligheten)


" En bön om ny värme

Du som gav mig livet
sekund efter sekund
och minut efter annan
Du som lärde mig andas in
och andas ut

Låt mig sitta i ditt knä
tills mitt oroliga hjärta
slår i takt med ditt
och mina spända axlar
mjuknat

Låt mig hålla mina frusna fingrar
nära din varma hud
och lär mig än en gång
att andas in
och sedan andas ut.

Du håller mig i din famn
och viskar varje stund mitt namn.
Ingen tanke är för liten
för att du ska bry dig.
Det är så himla skönt att veta. "

onsdag 16 september 2009

Löven gulnar här i buskarna...

Att vara koltrast är inte så lätt. Och hösten kommer trots det underbara vädret! Man vill se allt men inte synas för mycket, så tänker man... NU ska jag ta det lugnt och ledigt... så kommer det nåt spännande förbi.
Man måste kvittra lite och stoppa näbben i allt möjligt.

Saker på gång... Kvinnor i Svenska Kyrkan är en ganska liten förening, men nu blir det snart årets retrat på killans bönegård- satsa på det till nästa år ni som missade årets chans! Dessutom blir det prat om mat i Höör i november, en kostprofessor och en kostprofet. Kan man säga. Programmet kommer snart upp på hemsidan. Kolla mer på http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=66327&ptid=0

Annars... Några ska till Vadstena och leva hos Birgittasystrarna och jag är en av dem. I nästan tre dygn! Lyckliga jag!

Och... Till helgen kommer vänner från Stralsund till Lund. Det är ett gammalt utbyte som hör ihop med världsböndagen. Det är fantastiska kontakter att ha, att vi trots språkförbistringen kan vara syskon när vi träffas!

En del av vännerna har dessutom varit en vecka på Iona. Den där ön i Skottland där man kan fylla på sina andliga batterier. De är rätt uppfyllda av det och jag ser fram emot att höra dem berätta mer.

Sen har firandet gått över i vardag och arbete. En del saker går väldigt bra (andakt med ljuständning och själaringning till orgelmusik och macka = MELLANRUM ) och en del står och stampar (kontakter som ska tas och planeringar som tar tid...). Men det går faktiskt framåt.

Om några minuter blir det övning med Sankt Hanskören för maken och makan. Vi behöver fler sångare, känner ni er manade så kom!. Det är jättekul att sjunga tycker jag!

En dotter kom just med i Akademiska kapellet på sitt bi-instrument: Viola.
En son övar med sin kör och träffar sina kompisar i Kyrkans Unga.
En dotter har hålligång i sin del av världen x och en dotter bor vid världens ände: Östersund.
Så är det här ungefär.

" Kom till mig alla ni som arbetar och är betungade, jag ska ge er ro, sa Jesus. men också rörelse, eller hur? Tack för livet! "
.

torsdag 3 september 2009

Processen.

Att smälta i eld
befrias från slagg
för att formas.

Imorgon examination.
Ett samtal över ett ämne
relaterat till en bok
och tankarna om framtiden.

På lördag den formella
fantastiska om än något fruktade
Middagen.

Samtidigt nattgäster.
Som får klara sig.
Det är mina närmaste.
Som borde hedras mer.

Ett pussel som inte går ihop.
Och tiden som krymper
mot den där stunden
som kommer att ta slut alltför fort.
De tar slut alltför fort
de där stora ögonblicken
och bevaras i minnet
som ekon.

jag ska få en ring för att minnas
skänkt
att ligga mellan hans tidigare två

Det stod i tidningen att jag...
och jag funderade över
vad ska jag göra där?

Svaret blir enkelt:
påminna dem om att bry sig om varandra.
Mitt jobb blir att påminna dem
om att bry sig om varandra.

Och lite till, kanske. (Jante.)

Mose sa att han inte kunde prata så värst vidare bra.
HA! sa Gud, det vet jag väl! ...men du är vald att vara min mun.
Ta hjälp om du måste. Jag har valt dig.

De här dagarna rusar på.
Och hettan ökar. Slagget sjunker.
Gjutformen står redo.

"Visa mig Din väg och gör mig villig att vandra den."
.

måndag 31 augusti 2009

Att tänka.

känslan av rymd en morgon
med gräsmatta utbredd framför sig
sol i ryggen
och ett lövverk som fond

ger utrymme för tankar
insikt måhända
böner möjligen

så var det i lördags morse
jag kände att det där sammelsuriet
nystanet av garnändar som trasslat ihop sig
trots allt var möjligt att börja
lösa upp

tiden krymper och ger inte utrymme för så många val
det är en lättnad
att ha stigit över tröskeln från oro
till nuets tid

ett ögonblick i sänder
en sak i taget
det som inte hinns
finns inte

idag

så går vi gemensamt
men var och en i enskildhet
in i retreatens grotta
av tystnad
med en gräsmatta framför oss
sol i ryggen
och lövverket som fond

min reflektion ska bottna i det vigningsord jag valt
som ska ligga framför Herrens ansikte
i högkoret på altaret på söndag

det blir min föda under tre dagar
och kanske resten av mitt liv?
de tretton orden i hebreerbrevets trettonde kapitel trettonde versen
"Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek."

"Det är där du finns, i utanförskapets tillvaro, i delandet. Dit vill jag gå med dig."
.

lördag 22 augusti 2009

Limbo.

Limbo lär vara medeltidens föreställning om den avdelningen i undre regionerna som oskyldiga men odöpta spädbarn hamnade i. En del fantasier fanns om hur härligt det skulle vara där, befrielse från alla sorger, men utan möjlighet, antar jag, att delta i uppståndelsens glädje.

Jag är glad att jag inte är Gud som ska komma på lösningen på alla dessa finurliga problem. Dessutom tror jag Gud är pragmatiker och finner på överraskande bra lösningar på det som upptar vår oro här i tiden.

Men känslan av ansvarslös tillvaro överfaller mig när jag nu har en ledig helg innan jag börjar mitt nya jobb. Här i hemmet vet jag (verkligen) vad som behöver göras, och behöver inte fundera ut något. Köket. Trädgården. Tvätten. Hallen. osv. Det är då det känns så gott att också sätta sig vid tangentbordet och sammanfatta gårdagen:

Sista dagen på jobbet som jag började på för fem år sen gick i samarbetets tecken. Vi hade dåliga patienter, men gjorde insatserna tillsammans i tät kontakt med doktorerna och med de närstående. Det regnade så vi kunde inte sitta ute på lunchen tyvärr, det hade jag sett fram emot, men vi hann med en kaffekopp. Och sen mot slutet av arbetsdagen samlades en jättehop och höll tal och gav mig en monsterstor blombukett och det blev kramkalas. Jag är inte lättrörd, men men men...



Mina föräldrar har varit gifta i 49 år. Det är väldigt länge. De firade på etiopisk restaurang i Uppsala. Det tycker jag är symptomatiskt befriat från traditionalismen. De är rätt coola.






Själv är jag inte så cool. Men om en stund ska jag byta limbotillvarons sysslolöshet mot något av ovanstående projekt. Det är ju inte fel det heller.

"Tack för att du inte lämnar dem som lider, för att du inte släpper taget. Du som orkar gå hela vägen ända fram."
-

tisdag 18 augusti 2009

Tisdagar är toppendagar.

Idag är jag ledig. Jag har jobbat hela helgen och måndagen, så det är sköööönt att vara ledig på tisdagen. Då kan man njuta av dagen och få gjort ett och annat. Jag njuter och spelar lite dataspel. Tar mig till diakonicentralen och jobbar på en powerpointpresentation tillsammans med andra blivande kollegor. Sen får jag lunch som Sara lagat och så följer jag med Karin till stationen. Hon ska resa till sin folkhögskola i norrland. Sen åker jag till Burlöv och knatar omkring för att hitta fina kläder till min stora dag. Och tänka sig, det gick bra! Så nu har vi gjort en spenatpaj och kör diskmaskin. Betalar räkningar. Skickar in examinationsuppgiften. Vad skönt att vara ledig!

" Gud, var med barnen i världen!"

.

onsdag 12 augusti 2009

Övning ger Färdighet

Strax ska jag cykla ner till domkyrkan. Det hänger regn i luften.

Vi ska delta i morgonbön och sedan tillbringa dagen på stiftskansliet och med biskop Antje. Hon ska samtala med oss sju diakonkandidater och ge oss vår examinationsuppgift. Vi har ansökt om att examineras och vigas och nu närmar det sig. Det som varit som en ogripbar hägring får kontur och färg.

Vi ska också öva lite i domkyrkan på eftermiddagen- kom inte dit! :-)

Det har varit svårt att fokusera i förväg, jag blir så engagerad av mitt arbete, så är det när man har med andra människor att göra hela dagarna. Lätt att glömma sig själv. Det är väldigt bra att den veckan som föregår vår stora dag inleds med retreat. Inför viktiga händelser kan man gott få tänka lite över sig själv.

Idag är det internationella ungdomsdagen. Det står i tidningen. Grattis alla ungdomar. Ni är underbara!

Jag har flera stycken i mitt hus, och de är så kloka och fina. Fast den yngste ungdomen tillbringar natten med sin far i sällskap av lejon och elefanter i Mikumi nationalpark. Hoppas att ingen vill ha honom till frukost... Längtar efter dem, de har varit borta två veckor nästan.

"Du är nära mig i varje andetag. Det är jag som glömmer dig, inte du som glömmer mig."
.

lördag 8 augusti 2009

Atles dikter

En månad går så fort. Nu är det två veckor kvar av min tid på avdelningen. En till två personer i veckan har gått bort och jag har lärt känna många nya patienter och deras familjer, varit med i deras svåra stunder, men också njutit av att se dem i vår underbara trädgård eller firat någon bemärkelse. Det blir så lätt att veta vad som är viktigt när tiden blir utmätt.

Den här helgen är jag ledig. Ungdomarna hade fest på nedervåningen igår, och de har en hel del disk att sköta. Själv har jag tagit mig ett bad, det är ett av mina lyxnöjen. Jag vill inte slänga ut badkaret som många gör. Som väl är har vi en dusch också för de övriga familjemedlemmarna som tvagar sig under mer ordnade former.

På onsdag är vi kallade till möte med biskopen, vi som ska vigas i början på september. Då ska vi samtala och få vår examinationsuppgift. Jag samtalar gärna med Anjte Jackelén, hon är en härlig människa. Skärpt och rar samtidigt. Vi ska också få prova ut albor (vita gudstjänstkläder) och vårt emblem, det smycket som visar att vi är diakoner. Det ska bli härligt att träffa de andra, vi är sju stycken som ska vigas samtidigt. Överväger att resa till Göteborg söndagen innan för att delta i klasskamraternas stora dag. Det verkar bli möjligt.

En av våra klasskamrater talar teckenspråk. Hon efterlyste igår texten till två dikter av Atle Burman, som hon ska använda på måndag på en begravning. Hon har texten på teckenspråk, men behöver den svenska översättningen. Jag vet att jag har boken "Buren av ljus" där jag tror att dessa två dikter finns: " I min sorg och saknad" och "Buren av Ljus". Men jag hittar den inte när jag söker. Ska göra ett nytt sökryck om en stund.
Om någon har texterna så kan de väl maila dem till mig på: asakgustavsson@hotmail.com
för jag vill inte att de läggs ut här, Atle ska väl ha sin copyright på dem.

Annars? Solen lyser och buskväggen utanför mitt fönster är grön. En liten lätt bris rör löven och livet är gött. Gossarna (maken och sonen) har det bra i Usambarabergen och sms:ar regelbundet. kan livet vara bättre?

"Tack för sommar och sol!"
.

tisdag 4 augusti 2009

Diasporerna

En är på festivaler och jobbar.
En är i Genarp eller nåt hos en cellokompis.

En är på stan med två fikaväninnor.

En är med sin pappa i Tanzania.

En är med sin son i Tanzania.


Jag är ensam hemma. Lite skönt faktiskt.





Eftersom jag var uppe i natt och körde dem till tåget som går till flyget. Och sen jobbat hela dagen. Nu är huvudet segt. Till skillnad från sonens som är välordnat av storasyster. Se såna fina flätor!





Inatt är det inget särskilt. Men nästa natt jobbar jag. Så är det att vara syrra. Dag och kväll och natt och helg, alltid redo! Så ikväll kan man vara redlös. om man hade orkat. Tjoho!


Det blir en stilla stund i hemmets lugna ro för mig, bara så ni vet.

"Visst håller du din starka hand omkring dem?"

torsdag 23 juli 2009

Hemskt och roligt på en gång.

Det är roligt att jobba. Jag är så glad att jag får jobba på mitt gamla jobb i sommar. Det är roligt att bli igenkänd och att vara omtyckt, att träffa de gamla vännerna och att vara till nytta. Det är också jätteroligt att upptäcka att jag minns en hel del. jag är inte helt senil. Så nu vet ni det.

På sommaren har vi vår glada vikariedoktor som annars bor i min systers stad i mellansverige. Hon blir också nöjd när jag kommer igen. Så är det med goda vänner, man kan vara ifrån varann länge och sen är det som vanligt när man ses. Gott.

Det hemska är att de har ändrat på en massa saker. Så jag hittar inte i skåpen utan får söka och mina vikarierande kollegor har samma bekymmer. Vi förstår inte hur det kan vara bättre med denna anarki. Saker ska väl ligga där de alltid har varit! Precis som hemma hos min mamma när jag besöker henne. Jag hittar ingenting i hennes köksskåp.

Jag tänker en hel del tillbaka på mitt arbetsliv inom landstinget- det har varit i 23 år nu, de första 18 åren på barnonkologen och de sista på Hospis.jag har fått träffa så många fina familjer och så många goa människor. Jag har fått vara nära många i deras kriser och i tider av oro. Men också fått se hur saker kan bli bättre och hur man tillsammans kan klara av sånt som är svårt. En förmån. Och så tänker jag med lite vemod på att om en månad ska jag lämna allt detta. Gå in i ny verksamhet, vara helt nybörjare och hitta nya vägar. Kanske får jag också där dela livet med andra och vara med om glädje och sorg i lika delar. Det blir också meningsfullt och roligt. Det viktigaste är att jag vet att detta är min uppgift framöver. Att vara i Allhelgona. Lika mycket i Guds hand som tidigare men med andra uppgifter.

"Tack."
-

måndag 20 juli 2009

Koltrastarna sjunger.

Min granne plockar inte sina körsbär. De hänger där och ropar åt oss hela dagarna: ät upp oss, ät upp oss. Men vi är inte så nära vänner så att jag vill hörsamma uppropet. Det gör däremot traktens fåglar. Dottern som har sitt fönster åt det hållet beklagade sig över morgonkvittret, och jag sa kallt att "det är ju bara en halvtimme vid tre-fyra-tiden och inget att gnälla över!" Men det är lögn. För fåglarna börjar sin frukost då. Den håller på länge. Jag har insett det sedan.

Vädret är oregerligt. Ömsom regn och ömsom vatten. Skurar heter det då. Och sol emellan precis så att man hinner ut och dra fram allt. Nu lyser den igen. Därför lämnar jag bloggandet direkt och går ut i växthuset som vi ska montera ner. Jag ska bara flytta över tusen saker till garaget först.

"Fåglarna prisar sin skapare dagen lång. Att jag har så dålig uthållighet! Lovad vare du, Herre, som har skapat denna världen så underbart vacker!"

lördag 11 juli 2009

Vin

Under taket på altanen har två rankor vin letts in, och druvklasarna ser ovanligt fina ut i år. Dessutom har vi hittat i ett skåp en grej som nog är en alkoholmätare. Om det bara inte var så äckligt att tänka sig att trampa så har vi väl bara att sätta igång och tillverka eget. Det kan väl inte vara så svårt?

Läste på en gång och det var en hel vetenskap. Antar att vi äter dem färska som vanligt och plockar eventuella flaskor på hyllorna hos systemerarna på systemet som alltid.

Det är underligt att det blivit så populärt med vin, riskerna är avsevärda. Ja, jag menar nu inte risken att bli full, det är så uppenbart. Men att man får fel vin till maten. Eller att det är nåt fel på just det man korkar upp. Dessutom kan man få migrän och finnar.

Å andra sidan blir jag lite imponerad av alla de där som reser runt i Frankrike eller Spanien och smakar sig fram genom landskapet. Lär sig och blir kännare. Det skulle man kunna göra. I Skottland, t.ex.

Fast då är det en annan dryck.


Man skulle kunna ha provsmakning av vatten från olika städer. Betygsätta och innehållsdeklarera. Det är verkligen skillnad. Vi har gott vatten, tycker jag. Helt OK till en bättre middag. Behövs inget bubbel och sus och brus. Men där mamma bor är det inte lika gott. Fast jag vill inte hänga ut nån stad så jag säger inte var det är. Tur för er, Uppsala-bor!

När jag var liten bodde jag i Afrika. Där fick man inte dricka vatten som inte var kokt, det lärde vi barn oss tidigt. Jag sa till min bror när det ösregnade: - Gapa, Björn, det här vattnet är kokt!

Så om det ösregnar, vänner: -Gapa!

" Tack för sol och för svalka. Omväxlingen ger kraft."
-

tisdag 7 juli 2009

Det är en massa hästar överallt.

Jag tänkte på det i kryptan i Skara domkyrka. Den var fin, kyrkan, och bl.a. gladdes jag åt den fina textil-utställningen som vandrar runt med symboler som broderats i olika länder. I kryptan var det stilla och man kunde sitta på några stolar framför en ikon. Där fanns stenar och ljus och vatten att vila blicken i. På väggen en fantastisk triptyk, en tredelad bild ev ett par ansikten och ett par hästar.

Sen har jag sett hästbilder på många ställen, och det kanhända förstärks av ljudboken som vi läst med öronen i bilen. Ärligt talat så njöt sonen och jag mer an fadern, men t.ex. så satt vi en timme i bilen om kvällen på Mön och lyssnade i mörkret, David och jag. Det var mycket svärd och blod och så... HÄSTAR. Boken var Conn Igguldens Stäppens krigare och handlade om Djingis Khan.

I hagar överallt finns det hästar och jag minns med visst välbehag (glömmer de tråkiga morgontimmarna med mockande och kratsande...) när jag var med i hästklubben på Svenska Skolan i Kodaikkanal i Indien. Hästen hette Lagitina och var en pensionerad travare från Australien, nästan omöjlig att få upp i galopp, men stor och stadig när man red i de branta backarna i bergen. Jag har inte ridit varken förr eller senare, men det är roligt att ha gjort det lite.

För övrigt anser jag...

jag har fått brev och mail från stiftet inför vigningen i september. Det är en massa datum och uppgifter som ska bifogas och ordnas med, och personbevis och utdrag ur rullor. Sen ska det göras en examen och skaffas en svart dräkt och fotograferas och ätas luncher med biskopen och övas och skickas uppgifter och väljas bibelord för dagen. Och ordna en mottagningsfest, måhända. VARFÖR var jag tvungen att krångla till livet så? Det ska bli jättekul.

I eftermiddag tar vi oss en runda till Tivoli. Barnen är nog nästan för stora, men vad ska man göra? Vi kan ju inte lämna dem hemma!!! (det ska bli kul att göra nåt sånt hela familjen)

"Tack för sommar, sol, värme, vila och för tid för samvaro. Hjälp oss vara rädda om varandra. Amen. "
.

söndag 28 juni 2009

SEMESTER!!!!

Nu närmar sig tidpunkten för den heliga semesterresan. Innan avfärd har semestern varit lika delar vila och pyssel. Nu tar den ett stort kliv in i Minnesvärdheten.

Vi får med oss den yngste. Vilket är trevligt, precis som när bilden togs och vi var i Oslo... Man får anledning att upptäcka en massa nytt!

Och resan går över brorsans familj i Alingsås via en återträff med klassen och mot Vara vandrarhem. Sedan följer två nätter på vandrarhem i Danmark, Möns Klint ska beskådas. Det var det hele. Och ni må tro att det räcker gott och väl. Säkert ser vi en hel del, samtalar en hel del och äter en del. Lite musik i bilen skadar inte heller, måste komma ihåg några skivor!

Sen får vi en veckas vilsam hemmasemester igen innan det stora arbetspasset tar vid.

Perfekt!

Därtill passas huset av en hoper döttrar. Som vattnar, förhoppningsvis.

"Var med oss på vägarna, så vi inte skadar någon, eller utsätts för skada. Amen."

onsdag 24 juni 2009

Slösemester.

De där första dagarna i en ännu inte planerad semester är en stor njutning.

Det hör samman med en del besvikelse och oro men framför allt hopp och längtan.

Dyra stilla stunder. Kanske blir det lite städat såväl inne som ute.


Igår var vi minsann på en utställning "Mandela" på Malmö museum. Mycket tänkvärt.


"En dag i taget."

onsdag 17 juni 2009

Nu är det nog sommar. Fast en kall...

Sommarlov.
M läser sommarkurser, det är också ett sätt att få tiden att gå.
S deltar i Nordiska Ungdomsorkestern och får nya vänner från Tromsö och Island.
K har ett konfirmandläger med jätterara ungdomar, "de är såååå djupa!"...
Men D har som väl är sin kompis W som drar honom ut på äventyr, panta flaskor och köpa chips för pengarna... eller så.

Jag fick tillbaka min stulna cykel igår. Sorgligt nog var den ganska skadad. Och jag får betala tillbaka till försäkringsbolaget alla pengar, förutom att rusta upp den. Men då har jag två utmärkta cyklar, det är inte så illa! Bra för alla stora flickor som kommer hem av och till.

Idag ska vi gå igenom en massa praktiskt på Helgonagården. Jag har bläddrat i pärmar ihop med E som ska gå i pension. Hon har verkligen gjort mycket och varit en personlighet. Det kommer att ta tid att bli någon, tror jag. Fast det ska bli väldigt roligt. Arbetslaget är härligt.

Men efter midsommar har jag tre veckors ledigt. Då ska det bli lugn och ro. Hoppas jag.

"Att gå in i nya sammanhang hör till livet, Gud, men det är så svårt. Var med mig i det nya och hjälp mig ta vara på de goda minnena från det gamla."
.

lördag 13 juni 2009

Bönhörelse.

Det där med bönhörelse...
Inte blev det vackert väder på Karins student... men uppehåll när de åkte runt med lastbilen i det redan svårt sargade Lund. Med härlig musik på högsta volym och öronproppar i de glada dansande ungdomarnas öron.
Och visst regnade det när gästerna kom, men det fanns mirakulöst nog plats till de flesta, även om jag såg en del unga på golvet.
Maten räckte, oja, och blev över, och dagen efter var rimligt svår att röja. Trevliga ungdomar, härliga vänner!

Idag har jag fått börja dagen med att klippa upp buketter och stuva om dem i två stora vaser, så fantastiskt vackert!

Jag minns en gång för länge sedan
en väninna som fick diagnos på sitt barn:
han är autistisk.

Det var såklart en stor sorg, men det ändrade inte alls på barnet. Att man fick diagnos, alltså. När samme gosse även visade sig ha diabetes blev det svårt att hoppas på framtiden. Men min väninna sa att många människor ber för honom att diabetesen ska försvinna. Vi talade en hel del om detta- kan man be på något annat sätt när det är detta man verkligen hoppas på. Måste man be: låt honom klara av ett liv med autism och diabetes- för att inte utmana Gud.

Jag tror att Gud förstår förtvivlan. Man kan inte be på annat sätt än hjärtats nöd tvingar en till. Sen när tiden gått och man ser tillbaka- då får man annat perspektiv och ser att lösningen var en annan.
Nu är min gudson på väg att trassla sig igenom skolsystemet i Tanzania med bra betyg, han lever ganska väl med sin diabetes, det är verkligen inte bekymmerslöst, men ett möjligt liv. Autismen avgränsar honom mer än begränsar. Han gör det han vill.

Men ovanpå allt har min väninna byggt upp en skola för autistiska barn i ett område där inget sådant fanns, och dessutom en högskola med bl.a. utbildning för lärare för barn med begåvningshandikapp. En hel del andra utbildningar ges också där, men tänk bara, vilken effekt det fick att behovet fanns.
Här kan ni se mer om detta:

http://www.elct-ned.org/

Jag vet nu att bönesvar ofta bäst syns efter ett tag.

Synd bara att mitt tålamod är så kort. Och min tro så liten...

"Tack för att ditt perspektiv är större!"
.

onsdag 10 juni 2009

Det finns inget dåligt väder...



...bara dåliga kläder. Säger man det till sin student?
Imorgon får det gärna inte regna lika mycket.
Då blir livet lättare.
Balen var i torsdags.








köttfärs med morot - färdigt till pajerna
kycklingfiléerna stekta och klara att skiva
pajformarna fyllda med deg

ska handla grönsaker
ost och kex
pasta

cider och vatten
kaffe

det känns att vi är på G

och gissa


om det blir skönt på fredag...



Men idag har jag ett ärende:
Ska MBL-förhandla kyrkans budget.
Man har en del märkliga uppdrag här i världen. Detta är ett förtroende.


"Idag vill jag be dig, Gud, om hjälp med ett personligt och till synes banalt bekymmer - ge oss lite bättre väder imorgon... Tack!"
.

torsdag 4 juni 2009

En ganska vanlig torsdag i juni.

Det har varit varmt ett par dagar. Men nu är det vanlig normalkyla igen, skönt att ha strumpor i sandalerna och en tunn jacka på utomhus. Tiden bromsade in lite för mig. Kursen är slut och sommaren ligger framför. Ett par veckors ledighet och hemkomst med en överhängande studentfest. Det är en kul grej här i Lund!

Alla som känner studenten det minsta ska krylla dit och uppvakta och smaka lite på buffén och sen dra vidare till nästa unge som man känner och som uthärdat sina år på gymnasiet. Så det blir många gäster bå
de gamla och unga. Vi räknar mellan 100 och 150 som tittar in. Blir det för trångt går de första.

Men idag är det BALEN. Vi har stått och trängts utanför Grand Hotell och beskådat underverken, alla dessa uppklädda och högtidliga unga vuxna. Lite varm i hjärtat av ungdomslycka och festyra.

Dessutom har jag träffat de blivande kollegorna en eftermiddag, fick delta i ett möte. Det var en skön känsla att få ana ett sammanhang och vara en del av ett kollegium. Börjar dra upp lite riktlinjer och planera så smått. Det finns en del att överväga när man får en ny tjänst. Vad ska vi behålla, vad måste ändras, med vad kan vi börja på nytt? Allhelgonakyrkan är inslagen i byggnadsställningar och plast för en renovering, som ett paket som ska öppnas i september när jag kommer. Hurra! Det är tegelfogarna som ska göras om.

I somras stals min gamla fina cykel- se bilden. Men eftersom den var lite gammal och väldigt väl använd så hade jag bytt ut många delar på den, och den började kännas lite begagnad. Så jag unnade mig en helt ny och fin och dyr cykel- en Skeppshult Nova som var moccabrun, läcker. Det tog en månad innan den vart stulen.

Så blev det polisanmälan och sökande överallt. Kanske att den bara har flyttat sig några kvarter? men nej, den har fortsatt vara borta. Så idag köpte jag en ny likadan, för pengar från försäkringen. Men en vit. Och hjälp vad den är stor och vit. Den ser ut som en sjukhuscykel. Här kommer syster Åsa! Kanske jag ska måla rosa prickar på den?

Jag är så glad! för det är härligt att cykla fram och tillbaka i Lund. Det är en toppenstad för cykling helt enkelt!


Och en hel sommar framför mig. Med en hel del ledighet och en del arbete. Jag ska jobba på mitt älskade Hospis i 6 veckor juli/augusti. Men sen blir det yrkesbyte. Sådär, bara, eller hur? Sjuksköterska ena dan och sen diakon. Skönt att ha kollegor i båda lägren. I alla fall.

"Det nya vore oroligt om inte du lovat vara med: Jag är med er alla dagar, till tidens slut. Det är tryggt!"
.

söndag 31 maj 2009

Andas in pingsten!

Komparation:
Ping! Pörre! Pingst!

Tänk, va, idag ska vi få fira övergivenhetens undergång. "Kärlekens Ande, hand i hand lär oss som syskon att vandra, samman oss bind med fridens band, hjälp oss att älska varandra..."

Den psalmen har ett extra löfte i sig- nämligen att det inte förväntas vara självklart och lätt att vara syskon, men möjligt med fridens band. Och att hjälp att älska finns att få.

Behöver man skriva mer?


"Hjälp oss att älska, syskon och allt!.."
-

fredag 22 maj 2009

Tiden är liden.

Tiden.
Liden.
Vilka stora ord. Lida. Lidelse. Lidande. Och så därtill Tid. Att ha eller inte ha. Och att göra med den. Vad är det som ger känslan av skuld när man vilar med fötterna på en pall och en dator i knät? så att man drivs att torka badrumsspeglarna, badkar och toa innan nästa seans? Jag samlar kraft för nattjobb, det som förr var en självklarhet och något att göra med vänsterhanden, rutin, helt enkelt... blir inför denna helg en hög tröskel. Och som vanligt är det svårare att vila före, tankarna snurrar och det är som det ska.

Det hör till att tankarna snurrar vid avslutningen av en kurs. Den här kursen känns dessutom mer omvälvande än tidigare kurser jag gått. Det blir många känslor när vi ska skiljas. Lättnad är den minsta av dessa känslor. Frustration en större. Att vi inte hann bli mer än lite vänner. Kanske och förhoppningsvis till sist glädje. Glädje över alla dessa möten, tid som delats och insikter.

Domprostens betraktelse i mässan i morse handlade lite om detta, brytningstid som man råkar ut för då och då i livet. Att kyrkoåret ofta är en psykologisk hjälp. Nu har vi en vecka mellan Kristi himmelsfärd och pingst där vi kan få känna på och tänka över avsked och tomhet när man lämnar någonting viktigt. Men också om att hoppas på något som kommer.

Efter påskens känslostormar lämnar Jesus på Kristi Himmelsfärds dag lärjungarna i sin jordiska gestalt och här står de nu, med bara ett löfte om en Hjälpare. De vet inte vad de ska tro om det. Men i tillit väntar de och känner på tillvaron sådan den är mitt emellan två skeenden. Avslut. Början. Då gäller orden om att tro och hopp handlar just om detta, vi tror och hoppas på det vi inte ännu sett. Vem hoppas på det som är? Det är ju redan och alltså hoppas man inte mer.

Således och alltså

nu hoppas jag på en fin sista vecka med möjligheter att räta ut de sista frågetecknen, knyta de sista vänskapsbanden, vila och gemenskap. Några stilla dagar på Stigens Herrgård ingår och sedan utvärdering och fotografering. Och så mässa.

Sedan hoppas jag på ett gott kontaktnät, många gamla goda vänner att vända sig till för rådfrågningar och delande. Att börja bli kollegor till lärarna och vänner till personalen, om man skulle ha ärende till Bräcke igen. Härligt!

När man är färdig och fått intygen men ännu inte vigts så är man nästan diakon. Och en del klasskamrater vigs redan om tre veckor. En annan får vänta tre månader. Vi är lite senfärdiga här i Lund. Sen får man ha grön skjorta och frimärkskrage på om man vill. Och vara helt enkelt. Diakon.

Ännu så länge lever jag i hoppet.
Och i den absoluta känslan av att tiden är liden.
Snart är det pingst.

"Andas i mig!"

söndag 17 maj 2009

Grönt är vackert!

Det är grönt ute. Gräset är vackert och nyklippt och buskarna står som en vägg mot cykelstigen. Över allt hänger ett grönt tak ner i form av grenar från träden. Avenbok och kastanj är det mest här. Smat blommande fruktträd.

Maken och jag tog en snabb runda på ett växthus, så jag har ett dussin krukor med blommor och tomater som ska grävas ner. Men först en gudstjänst. Vi fick förfrågan om någon kunde sjunga i micken, för de hade en liten ensemble som skulle kompa psalmen "Det spirar i Guds örtagård". Den psalmen kan jag, men den går fasligt högt, så jag ä rinte rätt person för jobbet. Den är väldigt vacker. Ser fram emot att lyssna.

Jag har tjuvstartat lite på jobbet- knyter kontakter och lyssnar på de kloka. Bara precis känner mig för försiktigt med fingertopparna. Det ska planeras reflektionsgrupper för hemtjänstpersonal. Så jag börjar genast veva igång tema-tankarna. Häftigt!

Fick i present av mina barn en knippe häften med uppbyggande och stärkande berättelser under temat: Det är aldrig kört! (Arguments förlag) Och en jazzig skiva. De vet vad som kan behövas.

I eftermiddag ska barbershopgänget öva igen. Sen ska jag packa och dra mina färde, som det heter. Tåget går vid 8 i kväll. Sen hemkomst till Sommarvädersvägen, således. Men det blir sovmorgon imorgon, kankse ända till 8? Om jag inte vaknar av ljuset. Jag är glad att få stiga upp om morgnarna...

Igår kväll fick jag bonat halva vardagsrumsgolvet. Idag ska vi flytta över möblerna till den sidan och ta andra halvan. Förberedelser för studentfirande pågår!


" Tack för den vilsamma gröna färgen i naturen. Det är en läkedom för själen att gå ut."

lördag 16 maj 2009

något nytt börjar så smått

Välsignelsen

Din hand på min panna

din omsorg runtom mig

och över allt orden

"Herren välsigne dig..."

Sedan ett steg och ett till

ut i ny verklighet.

Herren mig nådig.



-

torsdag 14 maj 2009

Snart fredag igen!

Nu har jag kommit hem. Igen. Det tar några timmar med tåget, resan är inte så svår, men tiden som spills innan för att man plötsligt blivit färdig tidigare. Så det är så skönt att kursen snart är slut. Bara två veckor kvar. Samtidigt denna ångest- sen börjar livet! Och alla sprids som agnar för vinden. Särskilt jag. Det har blivit rutin att resa upp på måndag morgon, ta sig till Bräcke, sova i Biskopsgården, och så trava mellan dessa båda poler dag efter dag. Så komma hem på torsdag kväll och sedan ... fredag!


Imorgon går jag i mässan i domkyrkan i Lund. Det är en befrielse att få gå in i sitt eget stift igen. Som genom en port. Lämna det gamla och inträda. Vilka vackra ord! Inträda i det nya. Jag har egentligen väldigt svårt för uppbrott. Det blev lite väl många sådana under barndomen. Jag blir stressad inombords, rädd att jag ska förlora alla vänner och inte hinna med och att jag sedan ska stå där akterseglad och tom inombords. Så visst är det kluvet- äntligen och redan!

Efter mässan blir det sista gången med själavård. Också ett uppbrott. Jag kanske hittar en annan person framöver, men för den här gången. Också det lite sorgligt men mest ett leende, det har varit en god tid.

Och sedan ska jag till Liberiet som uttalas liberiiiiiet här i Lund... där kan man sitta och fika och prata. Där har jag stämt träff med sjukhusdiakonen för vi ska jobba lite ihop om en grej. Kulikul!

Sen får det nog bli lite trädgård om vädret tillåter. Längtar! Äppelträden blommar redan!


På lördag blir det andra grejer. På söndag sång.
Sedan tåget till Bräcke igen. Sista gången. För nästa vecka ska jag bila upp och hämta hem alla mina saker. Då ska vi städa ut lägenheten och skiljas åt, Örebroarna och jag. Så det!

"När jag blir sådär rädd för uppbrott, Herre, visa mig min väg. Då vill jag gärna gå den. Amen."

onsdag 13 maj 2009

min födelsedagsbön

Morgonbön

Jag reser mig i enkel tacksamhet
och sträcker upp mot himmelen
mitt ansikte och sträcker mina händer
mot Dig som kraft till arbetsdag mig sänder.

En lovsång inombords i hemlighet.

Tack Gud för nattens sömn
och att Du tänder
min dag och ger mig lust att leva den.

"Amen"

fredag 1 maj 2009

Månaden Maj.


Månaden maj har alltid varit min månad. Har ni också en särskild relation till den månad ni föddes? Just nu blommar det i alla träd och buskar här i Lund. Koltrastarna har glada dagar med partnerskap och kosttillskott. Solen skiner i ett.

Själv skiner jag ikapp med solen. Klart att det är en glädje att ha fått det jobb man önskar sig. Samt ett visst mått av bävan. Vad och hur. Är det som behöver göras. Men mitt i detta omtumlande så lätt att glömma bort vad det är att vara ett tecken. Ett tecken på närvaro och barmhärtighet. Mitt i en orolig tid kan tecknet få vara lugnet. Så breder ett lugn ut sig även inom mig. Det är ju inte göra som jag ska göra mest. Det blir nog en massa göra också. Jag behöver inte stå där med händerna fulla av lösningar och grupper. Vara är nog till att börja med. Närvara.

Alla glada tillrop. Det är många som säger det, vi är så glada att du kommer. DU. Så skönt att tas emot så. Träffade kyrkoherden och E som går i pension och gjorde upp lite planer för övertagandet. En vecka innan midsommar får vi gå igenom allt. Sedan börjar jag i slutet av augusti med avbrott för vigningen. Då blir det högtidligt i domkyrkan med biskop Antje. Sen börjar vardagen. I barmhärtighetens tecken. Lite fint faktiskt. Jag brukar tänka att diakoni- det är att vi bryr oss om varandra. Tänker ni att det räcker?

"Tack Gode Gud för maj månad och överflöd av ljus, färger, dofter, ljud. Du fyller min bägare till brädden med din nåd. Amen!"

söndag 26 april 2009

vila inom sikte

Jag vill inte trötta ev. läsare (ja, nu vet jag att många slutar läsa vid just såna där inledningar) med alltför många detaljer om stressfaktorer i mitt liv just nu. Men det handlar om tentamina, omvärldsanalyser, guidning av ledningsgrupp från Sydafrikanska lutherska kyrkan, snart besked om jobb samt ev. ansökningar av andra tjänster såsom Genarp och Hyllie?... och därtill lite sy-projekt, bantningsprojekt (minus 4 kg första veckan lchf-kost) om det bara vill fortsätta neråt!... jaja, engagemang i trädgård samt ungdomarnas konserter. Allt mycket givande och trevligt för att inte säga underbart kul! men ack så många tankar på en och samma gång!

Nåväl! Imorgon går tåg och två bussar mot Vadstena. Där ska klassen delas i två hälfter, de mer naturnära vandrarna och de mer inåtvända deltagarna i tidebönerna och liknande. jag har valt den stillsammare varianten utan prestation! Sol vill vi ha!

"Tack för ljusning i Zimbabwe!"

lördag 18 april 2009

Sex veckor kvar.

nedräkning
nedräkning
nedräkning


Solen fortsätter att glädja oss. Kallt om nätterna men underbart dagtid. Dags för penséer? Absolut, jag är nog sist av alla här!

Jag har ett stort hus inombords fullt med rum att upptäcka. Upptäcker jag ju mer jag tänker på dem. Fulla med förmågor och oväntade viljor. Smyger omkring och smakar på framtiden. Det är svårt att inte ha fått besked om tjänst, så det blir fantasier mest. Jag tror att det där huset tidigare var rätt bebott av barn, men i takt med att de flyttar hemifrån vårt vanliga irl-hus så öppnas utrymmen för möjligheter. Jag kanske kunde... och om jag gör så här... eller javisstja...

Min äldsta doter ringde hem häromnatten, hade blivit av med handväska och mobiltelefon, men Gud ske pris! Tim som hittade den var en ärlig person! Och efter alla missförstånd i olika mobiltelefoner satt bara lättnaden kvar i modershjärtat- hon låg inte död i en buske! Utan lever på oberörd som alltid. Men jag blev berörd!

Idag ska Rabarberna, vår barbershopgrupp öva i flera timmar, vi ska sätta programmet! Det är inte så svårt. Men sen ska vi har klädsel. Ujuj. Jag är inte byggd för 30talsklänningar. Vi ska sjunga på en fest i juni. Det blir kul!

Annars...
Allt rätt väl. Hostar. mycket. Dumma förylning plus astma.

"Tack för din skyddande hand!"

måndag 13 april 2009

Annandagen var en Annan dag...

Solen och stillheten. Eftermiddag med ro och toner. Livet. Kraften återvänder. Ännu en del andningsproblem som efter varje förkylning- så är det med gamla astmatiker, det straffar sig att ta emot virus. Men inte ens morgonens aura gav någon huvudvärk, jag har en välsignat lindrig migrän.

Vi började som man ska när det är födelsedag med glassbåt och frukostmacka i soffan i vardagsrummet, presentöppning och gratulationer och sonen som fyller 16 år blev glad åt all sysselsättning och garederobsutfyllnad som överläts åt honom.

Sedan var det Emmausmässa. Det betyder hos oss att församlingen samlas i ring och lyssnar på samtalet mellan Jesus och de två lärjungarna som diskuterade påskens händelser. Fint, men kanske lite sorgligt. Mer av födelsedagsfest!

Kanske bottnar min känsla av vemod också något i avskedet, det stundande, och även i den ännu inte skrivna tentamen. Jag reser ikväll till Göteborg igen, vi ska ägna veckan åt närstudier av en stadsdel. Det blir skönt att vistas ute mycket. (Snälla vädrets makter, inget regn...)

Under allt även förhoppningen om att tjänsten ska bli min. Den där som jag vill ha. Och beskedet dröjer, jag vet att det ska dröja tio dar till men det var ju värst vad tiden känns gummibandsartad. Superseg. Å andra sidan kan man ju få hoppas medan man inte vet. När Någon Annan fått tjänsten vet man visserligen men står där med lång näsa. Det är ju inte heller roligt.
Vår klass börjar noja till sig lite, de flesta behöver en tjänst för att bli diakonvigda och det är inte någon rusning på lystna arbetsgivare. Såklart behöver man också en tjänst för att försörja sig. Men huvudmotivet efter all denna tid med studier och praktiker, konferenser och samtal är såklart att bli färdiga diakoner. Att få pröva sig fram i en ny yrkesroll, att hitta sitt eget sätt att vara. Det är 7 veckor kvar. Tiden blir visst snabbare på våren! Haha, jag som nyss skrev att tiden var seg. Snacka om velighet!

"Ta mig i din starka hand, och håll mig stilla där. Ge mig vila och ny kraft. Amen."

lördag 11 april 2009

Det har blivit påsk helst plötsligt!


Äntligen! Fastan är bruten. Jag är omgiven av olika fasteidkare, men själv har jag varit dålig på hela grejen. Passionstiden är ändå något verkligt för mig. En vila och ett annat djup i vardagen. Så bryter påsken in.

Igår var jag ännu sjuk. Vaknade också i morse med huvudvärk och matthet, men nu, nu har det liksom släppt. Kanske lite slak, en storförkylning hör till livets lagom prövningar, man kan få beklaga sig, lida av den höga temperaturen och oförmågan och så efter några dagar är man så gott som ny igen. Halleluja!

Vi åt en liten påskbuffé av det som vi kunde gräva ut ur kylskåpet. En kall och underligt kryddad köttfärslimpa- ja jag vet, men jag hade inget luktsinne igår... och lite ägg och romsås, en potatisgratäng, geggig och tung, för jag körde den i matberedaren. Sallad och så falafel. Några skivor rökt lax. Tunnbröd och ost. Påskmust. Något för alla.

Nu kan laktovegetarianen återgå till normalvegetarisk kost, kaffeabsolutisterna dricka denna livets nödvändighet, godisrestriktiverna härja fritt och jag kan strunta i vilket. Bara njuta av de galna koltrastarna som har hakat upp sig i tvåtonsläge. Solen som inte värmer om aftonen, men satte fart på altanlivet i middags, sav-droppandet från vinrankan.

Ute växer gräset. Dags att krafsa i rabatterna. Bort med skräp. Imorgon efter kyrkan måhända? En hemtenta i pedagogik först, det är verkligen ingen stor sak, men lite att fundera över. Vad är det att lära sig något i livet? om livet? Hur gör man för att lära sig?


"Visa mig Herre din väg och gör mig villig att vandra den."

torsdag 9 april 2009

Risig påsk.

Jag är så sjuk. Förkyld och över 39 grades feber. Tyck lite synd om.

"PIP"

onsdag 25 mars 2009

Flygande start!

Hej!

Nu ska jag berätta varför jag åker så väldigt mycket fram och tillbaka! Jag reste till Göteborg i måndags, som vanligt på morgonen, för jag hade ju lektioner på Bräcke. Sen sov jag över i övernattningslägenheten. Och så gick jag på lektioner på tisdagen. Det var inget ovanligt alls. Men sen reste jag hem igår kväll och ska åter dit ikväll och sen hem igen imorgon.

För idag har jag varit på intervju i en grannförsamling. Jag vill så gärna ha jobbet! De vill tänka lite nytt och de vill arbeta mer med vuxna ännu inte pensionerade. Och jag pratade på i intervjun så gott jag kunde. Vi vår se om nån månad hur det gått!


Men hon som rart tog emot mig berättade med sorg att hon gör sig beredd att gå i pension om något år. Då berättade jag om ett par damer som jag sett på tåget för ett tag sedan.

Den ena kom fram till hon som satt nära mig och sa med glad min- "Nu är jag också pensionär!"

"Åååååååh! Vad roligt! Grattis!" sa den andra med strålande ansikte.

och sen pratade de om nån konferens de skulle på i Blekinge och babblade glatt på med varandra.

Det känns hoppfullt för oss som blir äldre dag för dag, eller hur?!

"Lär mig leva livet fullt ut, varje dag!"

söndag 22 mars 2009

Maria är en vanlig tjej.

Marie bebådelse.
Det sägs många ord om Maria. Att hon var så ung. Att hon var ren. Att hon var märkvärdig på något vis. Men hon var nog en väldigt vanlig tjej. "Herren har sett till sin ringa tjänarinna..." Och det är liksom vitsen, barnet föddes hos några väldigt vanliga och växte upp som en av de andra grabbarna i byn.

Under kläderna är alla nakna, säger en kompis´ mamma, ett enkelt sätt att uttrycka det. Ingen av oss är märkvärdigare än någon annan och en vacker dag är du just här där jag är och tvärtom. Därför måste vi kunna se varandra med alla våra trasigheter och räcka ut en hand till vår granne. För det är inte bara i semestertider och i rånrisk som grannar behöver varandra.

Nu börjar min söndag med en grapefrukt, kaffe och en smörgås. Därute har snödropparna blommat ut och ersatts av de lite större snöklockorna. Och strax ska vi till kyrkan och öva. Den som vill ha lite tråkigt sen på långfredagen när den långa dagen kommer kan komma och lyssna på oss när vi gör Jesu kristi 7 ord på Korset av Schuttz. Fast det är ganska vackert. Vi är sådär en 8 personer som sjunger och en liten stråkensemble till. Sankt Hans kyrka i Lund kl 18.

"Herre visa mig din väg, och gör mig villig att vandra den!"

söndag 1 mars 2009

Dop och chilli.

Det är söndag igen. I vår kyrka döptes en liten ettåring med jeans och slips och joggingskor. Han såg så medveten ut. Så är det med små barn. De är medvetnare än man tror, han skrattade när vattnet hälldes upp. Själv hade jag tankarna på en sak- att inte börja hosta. Det är ingen bra förutsättning för en andlig upplevelse, det blir liksom mest fysik och lidande. Inte ens sjunga med i psalmsången. Det som är så kul!

Sen hade männen som har en matlagar och samtalsförening lagat mat till försäljning, överskottet skulle gå till kyrkans hjälparbete. Maten var chilli con carne, jättegod. Jag hade en fin konversation med en farbror som är klok och rar. Han har också bott i Indien lite, och hade en del att säga om det. De har också fått barnbarn och håller på att skriva ner lite memoarer för barnbarnet att ärva. Jag tror att det är bra att göra det, skriva ner lite livsminnen. För när barnen är små är de inte intresserade, men när de är stora så kan det vara för sent. (vilken negativism detta blev, då).

Nu sitter vi vid brasan hemma och njuter av en lugn söndagsstund. Det är kallt ute, men det var en skön promenad. Så länge vi gick sakta, för blir det raskare så kommer hostan genast. Dumma lungor! Det är alltid så efter förkylningar att hostan biter sig fast. Man kanske ska ta sig en kaffekopp och så grubbla lite på hemtentan... Var rädda om er därute i verkligheten!

" Omständigheterna tvingar en ibland att ta det lite lugnt. Lär mig att vara tacksam, Gud, även för påtvingade pauser - du som också tänkte på vilodagen som en möjlighet och vilade den 7e dagen. "

fredag 13 februari 2009

Midvintern som fastnade.

Det är väl jättehärligt med vinter och snö! Särskilt när man kommer hem och Någon Annan skottat! Halleluja! Grannen? Och så en sådan här sittainnedag med pappersgöra. Datorn i knät (den värmer gött) (ps märker ni den fantastiska göteborska dialekten?) och solen skiner ... ja inte nu för klockan är tjugoett och På spåret är slut.

Jag har skrivit ett PM om tomhet och meningslöshet, för det tycker jag är svårt att tala om. men det är ämnen som själavårdaren ofta möter. Det rör sig i dimmiga landskap. Kanske kan man få be om nåden att vara en fyr med tiden. (hehe, obs, icke dialektalt för gosse, utan en sån där som visar väg...)

Det är nog vår postmoderna upplevelsestress som driver på oss, i spåren följer rastlösheten och utbrändheten. Och så frågorna om mening. Det som jag kunde läsa mig till skulle kunna hjälpa är att via mod och hopp nå lite insikt och kallelsen att vara eller att göra. Något i det stora Sammanhanget. Prova på det, ni! Johannes av korset provade att vara. Och moder Teresa att göra. Båda verkar ha funnit meningen. Vi andra kanske hittar nånstans mittemellan...

Annars kan man elda lite ved. Och stirra in i lågorna. Det lugnar sinnet. Jag vet.

Mamma ringde, de sjunger en sång i hennes kör på latin. Kan du fortfarande latin? sa hon. Absolut, tyckte jag, och tänka sig att hela Ave-Mariatexten blev väl översatt. Hon var imponerad. Kul att glänsa ett par sekunder.

I klassen bubblar det lite av framtidsångest. Många söker tjänster och det är klart att får man veta vad man ska göra efter skolan vblir man lugnare. ag vet en plats som jag inte ska vara på . För någon annan fick det jobbet. Troligen inte samma Någon Annan som skottat vår trottoar...

Det finns så mycket att vara tacksam för. Vi, t.ex. har fantastiska ungar, allihop! Om ni träffar dem och lär känna dem ska ni få se. Vilka personligheter!
Jag är inte rädd för framtiden. Den kommer befolkas av kloka människor! Eller hur?

" Tack och lov att det finns skor. Det är för kallt att gå barfota."

lördag 31 januari 2009

På väg in i februari månad.

Nu övergår januari månad i februari. Det kan tyckas vara en av de mer omärkliga skeenden som året genomlider. Och dock... i vår del av landet ligger gradtalet kring noll och himlen stoltserar med grå ullkappa, och dock...

Det har blivit ljusare. Småfåglarna flaxar omkring i buskagen. Granen är förevigt passerad till förgänglighet och nu säljer de tulpaner på ICA. Aningen av vår.

I backen vid Bräcke ligger eklöven och blir mylla, det luktar liv och växt, och kanske är det inte bara i min fantasi som blåsippornas knoppar börjar ludna och svälla under det prasslande lövtäcket.

Jag vet att det blir mer vinter. Det blir det alltid. Ofta i februari, inte sällan i mars, flera dagar med en massa snö och minusgrader. Men för var dag rycker våren närmre. Antagligen finns det redan knoppar i mina hemligaste påskliljerabatter. Där bakom och intill... Bilden är en dröm...

Tiden efter trettondagen ger utrymme för eftertanke. En aningens tid, förberedelse och mognad. Inte fastetid ännu, men tveklöst på väg dit. Reflektion och begrundan. Vad är vänskap och kärlek? Vad är liv och hur delar man det...


En kopp kaffe och ett gott samtal...? Dela minnen och drömmar.

"Vi är på väg. Tack för årets växlingar som hjälper oss förstå förändringens obeveklighet och glädje."

söndag 18 januari 2009

snöfrid

Lite tunt med snö över den grå verkligheten. Så blev den lite ljusare. Morgnarna ljusnar fort. Våren finns i knoppar och väntar. Jag trampade nakna fotspår till brevlådan.

Hela familjen var samlad igår. Det kändes gott. Men inatt har K sovit på läger med en konfagrupp, och M reser hem till G-borg. S blir nog här en dag till innan hon återvänder till Växjö. Det är sonen som håller sig mest hemma. Honom ser vi inte mycket till, han kurar över sin dator. Trots tjat.

Själv har jag tid som är avsatt att jobba med etik. Det är trassligt att lägga teorierna intill praktiken och se hur det hör samman. Tankemöda.

Men idag ska jag till Allhelgonakyrkan och fira den nya kyrkoherden med att delta i en musikmässa. Hoppas att de får det bra tillsammans, hon och församlingen. Det tror jag säkert.

En hälsning till alla som är kalla. Från Lund.

" Själv han är mig alla dagar nära, för var särskild tid med särskild nåd, varje dags bekymmer vill han bära, han som heter både Kraft och Råd..."

söndag 11 januari 2009

Engagerad. Är det samma som engaged? Förlovad?

Frivilligt engagemang gör att hjulen snurrar lättare. Människor som offrar en del av sin fritid för något de brinner för gör att det händer saker, i föreningar, i församlingar, för enskilda. Och de som gör något får mycket tillbaka, inte minst gemenskap och mening med livet. Men ibland rycks man med så att det tar väldigt mycket av ens lediga tid och då kan man undra om det är värt det. Då blir man glad för uppmuntran.

Ikväll ska de frivilliga i vår församling ha fest. Det är en ganska enkel tillställning, men det gör ingenting. Känslan av att vi festar ihop för att vi gillar varann och uppskattar varandras insatser ger lite guldglans åt tillvaron. Det är olika stora insatser, men alla behövs. Hjulen skulle inte rulla så lätt utan oss.

Fast först är det vanlig gudstjänst. Det är det vanliga som vi skulle sakna mest om det inte fanns. Mässan och så kyrkkaffet drar många. Det är också gemenskapen. Jag ska göra lite reklam för kyrkorådet och annonsera "nyfiken-på-dagar" som församlingarna har. Att sitta i kyrkoråd är också en viktig frivilliguppgift. det är kyrkoval i höst.

Mellan dess två gemenskapstillfällen får vi besök av min bror med familj och deras två hundar. När jag träffar mina syskon tänker jag alltid att detta händer för sällan. Det är viktigt med relationer. Om man har några behöver man vårda dem. De ska få lunch innan de drar vidare norrut. Vi bor bra till för resenärer.

Imorgon ska jag försöka få tid för hårklippning. Det är det bästa man kan göra för att känna sig upplyftad och fräsch, tror jag. I alla fall med mitt hår...

Liten rapport från Lund var detta. Förresten gick det bra att predika i söndags, många tyckte om det. Trots att det blev ganska mycket allvar. Men också hopp. Så ska det nog vara , då orkar vi leva med vår vardag. Mycket allvar blandat med hopp.

"Det ljusnar, våren kommer! Tack för denna påminnelse om ljuset i livet. Efter vinter kommer vår!"

lördag 3 januari 2009

Glänta på nyårsdörren

Det nya året börjar sakta i uppförsbacke, har svårt att ta fart... vädret kan inte bestämma sig och timmarna som kunde vara fulla med sysselsättning om orken fanns droppar fram som kalkslam från en stalaktit. Eller stalagmit... vilket det nu är. Jag borde så mycket.

Kanske är det just då man tacksamt ska ta emot såna här dagar som inte störs av några skyldigheter, inga andra människors närvaro, inga trevlighetsförväntningar. Lite sur halvensamhet och hjärnvila.

Jag kunde röjt upp lite i Ms gamla rum, där ligger strykhögar och väntar och sybordet är fullt av jox. Eller lådorna i min sekretär, jag har inte använt något i den på flera år- det skulle gå att slänga rätt av allt utan att jag saknade det. Granen kunde blivit avklädd och kastad och min kurslitteratur läst och kommenterad. Jag kunde ringt nån eller gjort nåt, men uppförsbacken är för stor. Det finns inre tanketrassel som ska redas ut. Helst i ensamhet. Om några timmar blir jag rastlös, jag känner igen det, får gjort en hel massa av ovanstående och kanske rett ut mina grubblerier. Och i eftermiddag är det ett möte som jag ju ser fram emot.

Men just nu är tiden avsatt för tankearbete. Som att starta en cykel i uppförsbacke, lite trögt, men det går om man koncentrerar sig.

Läste en artikel i morse om Ann Heberleins nya bok om att leva med manodepression. Det var i sydsvenskan, en mycket bra artikel. Hon skriver bra, hon. Mycket att fundera över.

Någon som har sett filmen Frozen River? Eller Australien? Det är det fina med nyår, det brukar komma många bra filmer. Kanske jag kan locka maken med mig. När jag nått krönet på den där uppförsbacken.

Så ser det ut inne i nyårsrummet här, nu har jag gläntat på dörren. Stänger igen ett slag, tror jag. Vi hörs.

"orka"

------------------------------------------------

Hej igen. Nu har jag nog tänkt färdigt. Det blev bättre än jag tänkte. Ibland hjälper det att bara släppa taget. Det svåra är att komma på det gång på gång. Minnet är såååå klent!
Hejdå!