Andas in pingsten!

Komparation:
Ping! Pörre! Pingst!

Tänk, va, idag ska vi få fira övergivenhetens undergång. "Kärlekens Ande, hand i hand lär oss som syskon att vandra, samman oss bind med fridens band, hjälp oss att älska varandra..."

Den psalmen har ett extra löfte i sig- nämligen att det inte förväntas vara självklart och lätt att vara syskon, men möjligt med fridens band. Och att hjälp att älska finns att få.

Behöver man skriva mer?


"Hjälp oss att älska, syskon och allt!.."
-

Tiden är liden.

Tiden.
Liden.
Vilka stora ord. Lida. Lidelse. Lidande. Och så därtill Tid. Att ha eller inte ha. Och att göra med den. Vad är det som ger känslan av skuld när man vilar med fötterna på en pall och en dator i knät? så att man drivs att torka badrumsspeglarna, badkar och toa innan nästa seans? Jag samlar kraft för nattjobb, det som förr var en självklarhet och något att göra med vänsterhanden, rutin, helt enkelt... blir inför denna helg en hög tröskel. Och som vanligt är det svårare att vila före, tankarna snurrar och det är som det ska.

Det hör till att tankarna snurrar vid avslutningen av en kurs. Den här kursen känns dessutom mer omvälvande än tidigare kurser jag gått. Det blir många känslor när vi ska skiljas. Lättnad är den minsta av dessa känslor. Frustration en större. Att vi inte hann bli mer än lite vänner. Kanske och förhoppningsvis till sist glädje. Glädje över alla dessa möten, tid som delats och insikter.

Domprostens betraktelse i mässan i morse handlade lite om detta, brytningstid som man råkar ut för då och då i livet. Att kyrkoåret ofta är en psykologisk hjälp. Nu har vi en vecka mellan Kristi himmelsfärd och pingst där vi kan få känna på och tänka över avsked och tomhet när man lämnar någonting viktigt. Men också om att hoppas på något som kommer.

Efter påskens känslostormar lämnar Jesus på Kristi Himmelsfärds dag lärjungarna i sin jordiska gestalt och här står de nu, med bara ett löfte om en Hjälpare. De vet inte vad de ska tro om det. Men i tillit väntar de och känner på tillvaron sådan den är mitt emellan två skeenden. Avslut. Början. Då gäller orden om att tro och hopp handlar just om detta, vi tror och hoppas på det vi inte ännu sett. Vem hoppas på det som är? Det är ju redan och alltså hoppas man inte mer.

Således och alltså

nu hoppas jag på en fin sista vecka med möjligheter att räta ut de sista frågetecknen, knyta de sista vänskapsbanden, vila och gemenskap. Några stilla dagar på Stigens Herrgård ingår och sedan utvärdering och fotografering. Och så mässa.

Sedan hoppas jag på ett gott kontaktnät, många gamla goda vänner att vända sig till för rådfrågningar och delande. Att börja bli kollegor till lärarna och vänner till personalen, om man skulle ha ärende till Bräcke igen. Härligt!

När man är färdig och fått intygen men ännu inte vigts så är man nästan diakon. Och en del klasskamrater vigs redan om tre veckor. En annan får vänta tre månader. Vi är lite senfärdiga här i Lund. Sen får man ha grön skjorta och frimärkskrage på om man vill. Och vara helt enkelt. Diakon.

Ännu så länge lever jag i hoppet.
Och i den absoluta känslan av att tiden är liden.
Snart är det pingst.

"Andas i mig!"

Grönt är vackert!

Det är grönt ute. Gräset är vackert och nyklippt och buskarna står som en vägg mot cykelstigen. Över allt hänger ett grönt tak ner i form av grenar från träden. Avenbok och kastanj är det mest här. Smat blommande fruktträd.

Maken och jag tog en snabb runda på ett växthus, så jag har ett dussin krukor med blommor och tomater som ska grävas ner. Men först en gudstjänst. Vi fick förfrågan om någon kunde sjunga i micken, för de hade en liten ensemble som skulle kompa psalmen "Det spirar i Guds örtagård". Den psalmen kan jag, men den går fasligt högt, så jag ä rinte rätt person för jobbet. Den är väldigt vacker. Ser fram emot att lyssna.

Jag har tjuvstartat lite på jobbet- knyter kontakter och lyssnar på de kloka. Bara precis känner mig för försiktigt med fingertopparna. Det ska planeras reflektionsgrupper för hemtjänstpersonal. Så jag börjar genast veva igång tema-tankarna. Häftigt!

Fick i present av mina barn en knippe häften med uppbyggande och stärkande berättelser under temat: Det är aldrig kört! (Arguments förlag) Och en jazzig skiva. De vet vad som kan behövas.

I eftermiddag ska barbershopgänget öva igen. Sen ska jag packa och dra mina färde, som det heter. Tåget går vid 8 i kväll. Sen hemkomst till Sommarvädersvägen, således. Men det blir sovmorgon imorgon, kankse ända till 8? Om jag inte vaknar av ljuset. Jag är glad att få stiga upp om morgnarna...

Igår kväll fick jag bonat halva vardagsrumsgolvet. Idag ska vi flytta över möblerna till den sidan och ta andra halvan. Förberedelser för studentfirande pågår!


" Tack för den vilsamma gröna färgen i naturen. Det är en läkedom för själen att gå ut."

något nytt börjar så smått

Välsignelsen

Din hand på min panna

din omsorg runtom mig

och över allt orden

"Herren välsigne dig..."

Sedan ett steg och ett till

ut i ny verklighet.

Herren mig nådig.

-

Snart fredag igen!

Nu har jag kommit hem. Igen. Det tar några timmar med tåget, resan är inte så svår, men tiden som spills innan för att man plötsligt blivit färdig tidigare. Så det är så skönt att kursen snart är slut. Bara två veckor kvar. Samtidigt denna ångest- sen börjar livet! Och alla sprids som agnar för vinden. Särskilt jag. Det har blivit rutin att resa upp på måndag morgon, ta sig till Bräcke, sova i Biskopsgården, och så trava mellan dessa båda poler dag efter dag. Så komma hem på torsdag kväll och sedan ... fredag!


Imorgon går jag i mässan i domkyrkan i Lund. Det är en befrielse att få gå in i sitt eget stift igen. Som genom en port. Lämna det gamla och inträda. Vilka vackra ord! Inträda i det nya. Jag har egentligen väldigt svårt för uppbrott. Det blev lite väl många sådana under barndomen. Jag blir stressad inombords, rädd att jag ska förlora alla vänner och inte hinna med och att jag sedan ska stå där akterseglad och tom inombords. Så visst är det kluvet- äntligen och redan!

Efter mässan blir det sista gången med själavård. Också ett uppbrott. Jag kanske hittar en annan person framöver, men för den här gången. Också det lite sorgligt men mest ett leende, det har varit en god tid.

Och sedan ska jag till Liberiet som uttalas liberiiiiiet här i Lund... där kan man sitta och fika och prata. Där har jag stämt träff med sjukhusdiakonen för vi ska jobba lite ihop om en grej. Kulikul!

Sen får det nog bli lite trädgård om vädret tillåter. Längtar! Äppelträden blommar redan!


På lördag blir det andra grejer. På söndag sång.
Sedan tåget till Bräcke igen. Sista gången. För nästa vecka ska jag bila upp och hämta hem alla mina saker. Då ska vi städa ut lägenheten och skiljas åt, Örebroarna och jag. Så det!

"När jag blir sådär rädd för uppbrott, Herre, visa mig min väg. Då vill jag gärna gå den. Amen."

min födelsedagsbön

Morgonbön

Jag reser mig i enkel tacksamhet
och sträcker upp mot himmelen
mitt ansikte och sträcker mina händer
mot Dig som kraft till arbetsdag mig sänder.

En lovsång inombords i hemlighet.

Tack Gud för nattens sömn
och att Du tänder
min dag och ger mig lust att leva den.

"Amen"

Månaden Maj.

Månaden maj har alltid varit min månad. Har ni också en särskild relation till den månad ni föddes? Just nu blommar det i alla träd och buskar här i Lund. Koltrastarna har glada dagar med partnerskap och kosttillskott. Solen skiner i ett.

Själv skiner jag ikapp med solen. Klart att det är en glädje att ha fått det jobb man önskar sig. Samt ett visst mått av bävan. Vad och hur. Är det som behöver göras. Men mitt i detta omtumlande så lätt att glömma bort vad det är att vara ett tecken. Ett tecken på närvaro och barmhärtighet. Mitt i en orolig tid kan tecknet få vara lugnet. Så breder ett lugn ut sig även inom mig. Det är ju inte göra som jag ska göra mest. Det blir nog en massa göra också. Jag behöver inte stå där med händerna fulla av lösningar och grupper. Vara är nog till att börja med. Närvara.

Alla glada tillrop. Det är många som säger det, vi är så glada att du kommer. DU. Så skönt att tas emot så. Träffade kyrkoherden och E som går i pension och gjorde upp lite planer för övertagandet. En vecka innan midsommar får vi gå igenom allt. Sedan börjar jag i slutet av augusti med avbrott för vigningen. Då blir det högtidligt i domkyrkan med biskop Antje. Sen börjar vardagen. I barmhärtighetens tecken. Lite fint faktiskt. Jag brukar tänka att diakoni- det är att vi bryr oss om varandra. Tänker ni att det räcker?

"Tack Gode Gud för maj månad och överflöd av ljus, färger, dofter, ljud. Du fyller min bägare till brädden med din nåd. Amen!"