Fiska!

Sena kvällar far de ut. Lägger näten. Märker med röda bollar och svarta flaggor var de har lagt ut garnen. Ser ut över himmelen och undrar över vädret. Går till sängs ett slag.

Om morgnarna tuffar båtarna ut igen. Kaffethermos och prickigkorvsmörgås. Eller inlagd stekt sill...



Så tar de in dagens försörjning. Vevar in garnen över sargen och ner på durken. Petar loss fiskarna en och en, de som är för små slänger de tillbaka i havet. Markerar skador i maskorna efterhand för att kunna laga dem genast.



Båtarna ska tåla alla väder, de ska inte vända sig upp och ner för lite sjögång! Bulliga och trygga ligger de i hamnen och väntar på nästa utfärd. De här ligger i Arild. På den andra kusten i Vitemölla fick jag en gång följa med, stäva ut med en fiskare och hjälpa till med att vittja näten. Min morbror från Gävle Forsbacka lärde mig en gång att laga nät. Det är pilligt, men intressant att slå knutarna. Sverige har många jägare. Men också många fiskare. Glöm inte bort dem.



Lärjungarna fiskade också och stekte sin fisk över glöd i gryningen. Då kom Jesus dit och sa till dem att de skulle fiska människor. Det är klart att den som har upplevt nåt stort och fullständigt omvälvande vill dela med sig. Så har människor gjort i alla tider. Vill du veta vad jag har sett!



" Gör mig frimodig men inte kränkande, så att jag vågar vittna och tala om min tro. Jag vill också vara en fiskare och en lärjunge."

Som ett dibarn längtar efter mjölk.

Domkyrkan på sommaren

Lägg bort allt slags ondska, falskhet och förställning, avund och förtal. Som nyfödda barn skall ni längta efter den rena, andliga mjölken, för att växa genom den och bli räddade. Ni har ju fått smaka Herrens godhet.

Första Petrusbrevet 2:1-3

Mässa i domkyrkan. Biskopen reflekterade över den korta texten. Jag fastnade för den sista meningen. Det har varit så mycket gott den senaste tiden.

Det är många saker som ska falla på plats i livspusslet och bit efter bit lägger sig tillrätta.
Jag log åt ungdomlig livskraft idag, när en tösabit sa: De kanske bara vill ha gamla kärringar på över femtio! En stund senare i vårt samtal när jag sa att jag kanske skulle kunna jobba 15- 20 år till sa hon förskräckt- Är DU 50?? Men jag är ju inte ens 47 ännu... Så det är väl helt lugnt!

Livet handlar som väl är inte om ålder, men om att samla på sig erfarenheter och att göra något av dem. Jag har samlat en hel korg full. Ändå det finns plats för många fler!

Min svärmors kusin (en således synnerligen avlägsen släkting...) har lovat att jag får praktisera med henne en månad i sommar. Det ska bli trevligt att lära känna henne lite, jag har mött henne någon gång, och hon verkar ha både mycket erfarenhet, men också en stark inre värme och lyskraft. En sån där person som man blir glad av att vara nära. Sån vill jag också vara!

"Jag har redan fått smaka så mycket godhet. Tag emot min tacksamhet och se min längtan efter mera näring, så att jag kan växa och bli räddad.
Må jag alltid bära på Din kärleks eld, kanske understundom glöda, bara, men emellanåt flamma upp, och vara ett ljus i min värld."

Läs även andra bloggares åsikter om pussel, förebilder, bön

På tröskeln till en ny värld.

Det är sista dagen på kursen för den här veckan. Det har varit en intensiv tid med många viktiga möten. En del perioder i livet är mer grå och andra färgstarka. Jag vill avsluta serien om Mr och Mrs Moses, i tre kapitel i min blogg för några dagar sedan kan du hitta början. Läs där först om du inte har gjort det. Sorg är inte farligt om den står i ett sammanhang.

*Sippora och -Miriam

Mrs och miss Moses

* Du är min svägerska du,
det är jag glad för nu
jag brukade nog vara rädd för dig
för du var så sträng förut.

- Du är min svägerska, du
det är jag glad för nu
jag trodde du skulle lura min bror
att överge sina syskon.

* När du sjunger och dansar för oss
och hjälper oss prisa och lova
då känner jag en tacksamhet
för din ledande gåva.

- När jag ser dig i tåget
med någon som behöver hjälp
tänker jag på hur du vågade
i förnedringen vara min vän.

* Du är min syster nu-
hur skulle jag kunna överge dig
när spetälskan kröp på din kropp
och du ville ge upp?

- Du är min syster nu-
ibland har jag trott du var hopplös
som inte tog nåt på allvar
men jag ser att jag hade fel.

* Vi är inte lika ett dugg
men det kanske är det bästa
att vi kan fylla i hos varann
där det fattas nåt.

- Du är min bästa vän
och jag blir glad när jag ser dig
jag önskar dig lätta steg
på vandringen genom livet!

Vi hinner se varann

Jag förstår inte varför jag hamnar
så ofta här bland de sista
de svaga som inte orkar
som inte ser visionen

Men efter alla dagar
och veckor här på vandring
har jag lärt mig av de sista:
Det är här som Gud bor.

Det är här som kärleken skymtar
som en stödjande hand ibland
när någon stapplar och tvekar
och som bär någon annans barn

Det är här som vi hinner skratta
det är här som vi hinner dansa
det är här som vi hinner leva
det är här livet är!

Drömmen om det heliga landet
kan de kanske kosta på sig
de därframme som orkar skynda
som siktar mot stjärnorna

Men vi som hamnar i slutet
och får nöja oss med varandra
vi kan ändå med folket vandra
i efterkälkens gemenskap.

Mr Moses kom aldrig fram

Åh, detta besvärliga folk
Åh, denna oformliga massa!
Det vore absolut enklast
om några av oss gick före

vi kunde ha hunnit fram,
det tror jag, för länge sedan
och byggt de första husen
och sedan hämtat dem

Eller kunde de riktigt tröga
fått stanna som de ville
och levat i oasen
och varit lika nöjda

Åh, detta besvärliga folk!
Har någon sett min fru då?
Hon har väl hamnat i slutet
jag tror att hon inte vill

hon vill inte lyda Gud
och inte följa hans bud
hon äter och dricker och dansar
med alla de som går sist.

Det är tur för alla de andra
att jag fortfarande drar dem
det är tungt ska ni veta att släpa
på detta motsträviga tåg.

O Gud du har lovat ett rike
som flyter av mjölk och honung
och det vill jag så gärna ge dem
fast de inte begriper det själva

O Gud du har lovat ett rike
och jag hade så gärna sett det
men jag tror att du håller ditt ord
till mitt motsträviga folk.

Gå på, gå på, kom an då!
Ni kommer snart fram till landet
som Gud har lovat mig;
belöningen för min trohet.

Sipporas tårar

Bara tårar
bara tårar rinner utför kinden
och droppar mot ditt skägg

bara tårar
bara tårar men inte bara sorg
här vid din sista bädd

Du har lett oss ända hit
Du har sett i fjärran
Landet som du skulle få
Men aldrig kunde nå

Bara tårar
bara tårar fyller tältet denna kväll
väter dina svaga händer

bara tårar
bara tårar har jag kvar i natt
och ett svagt leende emot min skatt

Jag vet om att du visste det
Att du hade förstått
Att Landet som du gick emot
Inte var för dig

Ändå ligger du och ler
I din svaghets feber
I drömmarna du ser
Att allt var värt det

Bara tårar
bara tårar kan jag ge dig
och löftet om att vandra vidare

"Gud, det händer ofta att jag efteråt ser hur saker samverkar och tar plats i ett sammanhang. Medan händelsen inträffar blir jag arg, ledsen och frustrerad. Tack fär att du har en vidare blick och ett annat perspektiv. Lär mig tålamod."

Läs även andra bloggares åsikter om nystart, öken, bön

Antagningskonferensen.

De som sitter och går igenom person för person och samtalar om livet, kallelsen, tron... Det är ett stort arbete.

Jag blev själv alldeles slut av att ha genomgått processen, och jag som ändå inte hade tänkt bli nervös. Spänd blev jag, och berörd. Upptäckte i flera rum att en tår rann på kinden. Varför? Kanske för att det är stort att sätta ord på något som känns så viktigt.

Det var ett trevligt gäng, fem blivande diakoner, som behandlades, och jag skulle gärna träffa dem igen. Vi lär väl blir kollegor! Lycka till i Livet, Anna, Eva, Lena och Sara!

På kvällen ringde Biskopen. Jag är antagen! Så blev jag väldigt lugn. Idag är en ny dag.

Detta inlägg handlade om mig. Ibland behöver man komma i fokus för sina tankar, man behöver be om förbön. Tänk på mig.

"Du som känner mig bättre än jag själv, Gud, jag tackar dig för din närvaro. Du ser vad mitt hjärta är fullt av. Ta emot min tacksamhet idag! Tack för Livet och Vägen! Amen."

Läs även andra bloggares åsikter om antagningskonferens, diakon, bön

Bröd och Rabarber

De sålde alla mina bullar på brödbordet igår. Bra. Evangelietexten och predikan handlade också om bröd. Det finns så mycket att tänka om bröd, tycker jag.

Hur det måste jäsa och mogna och gräddas för att bli något, hur det är basföda för så många, hur gott det doftar och hur man kan spara det i form av knäcke, t.ex.

Vi åt bröd på kvällen, jag gjorde färdiga smörgåsar med olika pålägg, ägg och tomat och majonäs och ost och salami sådär lite lyxigt. Tonåringarna visade sin uppskattning. Det är härligt med lite extra omsorg till maten. Det känns att man bryr sig. Det hinner jag sällan med.

Det roligaste annars under gårdagen är att vi sjöng med Rabarberna. Det är vår lilla Barbershopgrupp som jag sjunger med. Vi väntar ännu på vårt stora genombrott men bygger på en repertoir. Så heter det va, när man mest övar! Och ja, jag vet att det heter Beautyparlour när tjejer sjunger sånt. Men hu, vilket namn på en genre!

Imorgon är en stor dag på min väg genom livet. Då ska jag samtala med många om vem jag är och varför jag vill byta arbete och det känns lite nervöst. Som om man skulle behöva få en godkäntstämpel i gumpen som den där dockan i Kalle Ankas julafton. Hoppas biskopen är lika godmodig som tomtefar... Jag får säga som min dotter- tycker de inte jag är lämplig så är jag väl inte det, då får jag väl göra något annat. Men det känns när man redan har börjat gå som att man skulle vända tillbaka om den dörren man knackar på stängs. Så jag tar Gud i hågen och hoppas på det bästa.

Lars Collmar har skrivit så fint om uppbrott, att våga ge sig av i spåren av Jesus i sin lilla fina bok "Och Gud blev människa." Han möter Jesus i form av en grabb vid Hammarbykanalen. Grabben utmanar honom att sticka iväg på en flotte, och Lars själv berättar att han går omkring med passet i bakfickan för att känna sig fri. Det är skönt att ha en möjlighet att ge sig av. Kanske blir det då lättare att aktivt välja att stanna, tänker jag...

Den boken hade jag lånat ut för flera år sen och jag fick tillbaka den i helgen. Jag hade glömt att den berättar passionshistorien, tiden före påsk, alltså, och det passar så bra, nu när vi följer den berättelsen i skolan jag går. Så det blev ett varmt återseende. En bok att rekommendera, alltså. Jag tyckte att jag såg den på Bokhandeln Arken för lite sen.

"Tack för att du ofta möter oss mitt i vardagen. Ge oss mod att komma när du kallar."

Läs även andra bloggares åsikter om barbershop, kallelse, bön

Bak

Jag bakar idag. Jag har satt en deg på det ordentliga viset- margarin, mjölk på jästen, salt, lite sirap, brödkryddor. Och rågsikt. Nu ska den jäsa färdigt, bakas ut till bullar, gräddas och penslas med sirapsvatten. Som mamma gjorde.
Huset ska fyllas med bröddoft och rättfärdighet. Den som ger bröd ger liv.

Så går det till brödbordet i fastans insamling.

Min Jante säger att jag ska ta bort ordet rättfärdighet ur texten, det ser uppblåst och stolt ut, men min Luther säger att det ska få stå kvar. Kampen mellan det jag gör och det jag inte gör finns alltid pågående inom mig. Idag gör jag bröd. Det jag inte gör är mellan mig och min Gud.

Min bror tänker köra hit mina föräldrar i påsk. De har lite svårt att resa numera. Jag blev väldigt glad. Att han hjälper oss att vara tillsammans. Det gläder både dem och oss. Så får han ge liv och glädje då.

(bilden på blommorna från min trädgård är förståss från i somras, jag ville glädja er med en blomma, sådär i vintermörkret...)

"Idag vill jag ge bort ett varmt leende till någon som jag inte känner. Var med mig i det leendet, och låt det bära ditt liv."

Vi är på väg...

Lördagar börjar ofta lugnt. Sen vevar de upp tempot.
Plötsligt har affärerna stängt och man är hungrig. Då är det bara att gräva i frysen efter frysta grönsaker eller nåt. Fast emellanåt har vi varit duktigare och planerat umgänge. Dock ej i afton.

Vi har träff med Ionagruppen i St Hans kl 14. Då ber vi lite och samtalar om vart vi är på väg i livet. Intresserade är välkomna! Det finns några Iona-medlemmar i landet, och en hel del Iona-vänner. Fast de flesta av oss vill komma på träffen bara för att vi varit där nån gång och blivit inspirerade, eller så längtar vi dit, helt enkelt. http://www.iona.org.uk/
Den som kommer kan få lite fika. Jag fixar.

Mera Mrs Moses:

Efter Röda Havet

Att gå i öknen
Är en smal sak
När man har vatten
Och ett paraply
Och så länge det inte blåser

Så jag håller solen i ryggen
Sörplar ur min vattenlägel
Travar på genom livet
Och försöker komma ihåg vart han sa
Att jag var på väg

Men somliga dagar
Är jag ensammare än vanligt
Och solen har gått bakom
De växande mörka molnen
Den hårda vinden suddar bort
Mina fotavtryck innan fötterna lämnat dem

Somliga dagar undrar jag
Varför
Gå så här
I dessa högar av röd sand?

Havsdrömmar

Mamma, jag drömde igen inatt
att vi gick med hast
att vi sprang och sprang
och dånet dränkte mig nära nog

Mamma, jag drömde att väggarna
av vatten på båda sidor
reste sig rasande mäktiga
hotande dränka oss

Mamma, jag drömde igen inatt
jag vaknade av mitt eget skrik
som ett eko av skriken från dem där bak
som vågorna tog.

Barnmorskan Mrs Moses

Han sa att det brann i busken
när han var i den klippiga öknen
och det kan jag säkert tro
men om den brann upp eller inte-

vad spelar det för roll?
Han klev iväg på ett berg
och kom ner med stränga bud
och sa att han träffat Gud.

Jag har träffat Gud

Förra veckan när min granne
för den natten hämtade mig
till sitt tält av kamelhårstagel
då såg jag Guds ansikte

jag behövde inte täcka mitt,
bara torka svetten ur pannan
och se in i Hans ögon där han låg
precis efter att jag hjälpt honom till världen

igen.

Miriams sång

Min lille bror
som jag har tänkt på dig
i många hundra veckor
och sett på dig på håll

Min lille bror
nu är du stor
och när du talar
lyssnar folk på dig

Du skulle ju ha blivit kung
det var din Mammas vilja
en ledare, det är du visst-
men för din Ammas folk

Du kunde ju ha varit rik
med makt och många slavar-
nu går du här i öknen
med nötta skor

Min lille bror
jag såg dig växa upp
en man med makt, det är du
med ordets gåva

Männen lyssnar på dig
som kvinnorna på mig
och vår bror hjälper oss
att hitta vägen.

Det är en underlig familj
som hittat varann igen
och med gemensamt mål
gör vi oss ett hem.

"Gud, jag ber för alla som fryser och är ensamma i vinternatten. Det är många som är på väg utan mål i livet. Led oss."

Läs även andra bloggares åsikter om iona, vilse, bön