Maria är en vanlig tjej.

Marie bebådelse.
Det sägs många ord om Maria. Att hon var så ung. Att hon var ren. Att hon var märkvärdig på något vis. Men hon var nog en väldigt vanlig tjej. "Herren har sett till sin ringa tjänarinna..." Och det är liksom vitsen, barnet föddes hos några väldigt vanliga och växte upp som en av de andra grabbarna i byn.

Under kläderna är alla nakna, säger en kompis´ mamma, ett enkelt sätt att uttrycka det. Ingen av oss är märkvärdigare än någon annan och en vacker dag är du just här där jag är och tvärtom. Därför måste vi kunna se varandra med alla våra trasigheter och räcka ut en hand till vår granne. För det är inte bara i semestertider och i rånrisk som grannar behöver varandra.

Nu börjar min söndag med en grapefrukt, kaffe och en smörgås. Därute har snödropparna blommat ut och ersatts av de lite större snöklockorna. Och strax ska vi till kyrkan och öva. Den som vill ha lite tråkigt sen på långfredagen när den långa dagen kommer kan komma och lyssna på oss när vi gör Jesu kristi 7 ord på Korset av Schuttz. Fast det är ganska vackert. Vi är sådär en 8 personer som sjunger och en liten stråkensemble till. Sankt Hans kyrka i Lund kl 18.

"Herre visa mig din väg, och gör mig villig att vandra den!"

Dop och chilli.

Det är söndag igen. I vår kyrka döptes en liten ettåring med jeans och slips och joggingskor. Han såg så medveten ut. Så är det med små barn. De är medvetnare än man tror, han skrattade när vattnet hälldes upp. Själv hade jag tankarna på en sak- att inte börja hosta. Det är ingen bra förutsättning för en andlig upplevelse, det blir liksom mest fysik och lidande. Inte ens sjunga med i psalmsången. Det som är så kul!

Sen hade männen som har en matlagar och samtalsförening lagat mat till försäljning, överskottet skulle gå till kyrkans hjälparbete. Maten var chilli con carne, jättegod. Jag hade en fin konversation med en farbror som är klok och rar. Han har också bott i Indien lite, och hade en del att säga om det. De har också fått barnbarn och håller på att skriva ner lite memoarer för barnbarnet att ärva. Jag tror att det är bra att göra det, skriva ner lite livsminnen. För när barnen är små är de inte intresserade, men när de är stora så kan det vara för sent. (vilken negativism detta blev, då).

Nu sitter vi vid brasan hemma och njuter av en lugn söndagsstund. Det är kallt ute, men det var en skön promenad. Så länge vi gick sakta, för blir det raskare så kommer hostan genast. Dumma lungor! Det är alltid så efter förkylningar att hostan biter sig fast. Man kanske ska ta sig en kaffekopp och så grubbla lite på hemtentan... Var rädda om er därute i verkligheten!

" Omständigheterna tvingar en ibland att ta det lite lugnt. Lär mig att vara tacksam, Gud, även för påtvingade pauser - du som också tänkte på vilodagen som en möjlighet och vilade den 7e dagen. "

Midvintern som fastnade.

Det är väl jättehärligt med vinter och snö! Särskilt när man kommer hem och Någon Annan skottat! Halleluja! Grannen? Och så en sådan här sittainnedag med pappersgöra. Datorn i knät (den värmer gött) (ps märker ni den fantastiska göteborska dialekten?) och solen skiner ... ja inte nu för klockan är tjugoett och På spåret är slut.

Jag har skrivit ett PM om tomhet och meningslöshet, för det tycker jag är svårt att tala om. men det är ämnen som själavårdaren ofta möter. Det rör sig i dimmiga landskap. Kanske kan man få be om nåden att vara en fyr med tiden. (hehe, obs, icke dialektalt för gosse, utan en sån där som visar väg...)

Det är nog vår postmoderna upplevelsestress som driver på oss, i spåren följer rastlösheten och utbrändheten. Och så frågorna om mening. Det som jag kunde läsa mig till skulle kunna hjälpa är att via mod och hopp nå lite insikt och kallelsen att vara eller att göra. Något i det stora Sammanhanget. Prova på det, ni! Johannes av korset provade att vara. Och moder Teresa att göra. Båda verkar ha funnit meningen. Vi andra kanske hittar nånstans mittemellan...

Annars kan man elda lite ved. Och stirra in i lågorna. Det lugnar sinnet. Jag vet.

Mamma ringde, de sjunger en sång i hennes kör på latin. Kan du fortfarande latin? sa hon. Absolut, tyckte jag, och tänka sig att hela Ave-Mariatexten blev väl översatt. Hon var imponerad. Kul att glänsa ett par sekunder.

I klassen bubblar det lite av framtidsångest. Många söker tjänster och det är klart att får man veta vad man ska göra efter skolan vblir man lugnare. ag vet en plats som jag inte ska vara på . För någon annan fick det jobbet. Troligen inte samma Någon Annan som skottat vår trottoar...

Det finns så mycket att vara tacksam för. Vi, t.ex. har fantastiska ungar, allihop! Om ni träffar dem och lär känna dem ska ni få se. Vilka personligheter! Jag är inte rädd för framtiden. Den kommer befolkas av kloka människor! Eller hur?

" Tack och lov att det finns skor. Det är för kallt att gå barfota."

På väg in i februari månad.

Nu övergår januari månad i februari. Det kan tyckas vara en av de mer omärkliga skeenden som året genomlider. Och dock... i vår del av landet ligger gradtalet kring noll och himlen stoltserar med grå ullkappa, och dock...

Det har blivit ljusare. Småfåglarna flaxar omkring i buskagen. Granen är förevigt passerad till förgänglighet och nu säljer de tulpaner på ICA. Aningen av vår.

I backen vid Bräcke ligger eklöven och blir mylla, det luktar liv och växt, och kanske är det inte bara i min fantasi som blåsippornas knoppar börjar ludna och svälla under det prasslande lövtäcket.

Jag vet att det blir mer vinter. Det blir det alltid. Ofta i februari, inte sällan i mars, flera dagar med en massa snö och minusgrader. Men för var dag rycker våren närmre. Antagligen finns det redan knoppar i mina hemligaste påskliljerabatter. Där bakom och intill... Bilden är en dröm...

Tiden efter trettondagen ger utrymme för eftertanke. En aningens tid, förberedelse och mognad. Inte fastetid ännu, men tveklöst på väg dit. Reflektion och begrundan. Vad är vänskap och kärlek? Vad är liv och hur delar man det...

En kopp kaffe och ett gott samtal...? Dela minnen och drömmar.

"Vi är på väg. Tack för årets växlingar som hjälper oss förstå förändringens obeveklighet och glädje."

snöfrid

Lite tunt med snö över den grå verkligheten. Så blev den lite ljusare. Morgnarna ljusnar fort. Våren finns i knoppar och väntar. Jag trampade nakna fotspår till brevlådan.

Hela familjen var samlad igår. Det kändes gott. Men inatt har K sovit på läger med en konfagrupp, och M reser hem till G-borg. S blir nog här en dag till innan hon återvänder till Växjö. Det är sonen som håller sig mest hemma. Honom ser vi inte mycket till, han kurar över sin dator. Trots tjat.

Själv har jag tid som är avsatt att jobba med etik. Det är trassligt att lägga teorierna intill praktiken och se hur det hör samman. Tankemöda.

Men idag ska jag till Allhelgonakyrkan och fira den nya kyrkoherden med att delta i en musikmässa. Hoppas att de får det bra tillsammans, hon och församlingen. Det tror jag säkert.

En hälsning till alla som är kalla. Från Lund.

" Själv han är mig alla dagar nära, för var särskild tid med särskild nåd, varje dags bekymmer vill han bära, han som heter både Kraft och Råd..."

Engagerad. Är det samma som engaged? Förlovad?

Frivilligt engagemang gör att hjulen snurrar lättare. Människor som offrar en del av sin fritid för något de brinner för gör att det händer saker, i föreningar, i församlingar, för enskilda. Och de som gör något får mycket tillbaka, inte minst gemenskap och mening med livet. Men ibland rycks man med så att det tar väldigt mycket av ens lediga tid och då kan man undra om det är värt det. Då blir man glad för uppmuntran.

Ikväll ska de frivilliga i vår församling ha fest. Det är en ganska enkel tillställning, men det gör ingenting. Känslan av att vi festar ihop för att vi gillar varann och uppskattar varandras insatser ger lite guldglans åt tillvaron. Det är olika stora insatser, men alla behövs. Hjulen skulle inte rulla så lätt utan oss.

Fast först är det vanlig gudstjänst. Det är det vanliga som vi skulle sakna mest om det inte fanns. Mässan och så kyrkkaffet drar många. Det är också gemenskapen. Jag ska göra lite reklam för kyrkorådet och annonsera "nyfiken-på-dagar" som församlingarna har. Att sitta i kyrkoråd är också en viktig frivilliguppgift. det är kyrkoval i höst.

Mellan dess två gemenskapstillfällen får vi besök av min bror med familj och deras två hundar. När jag träffar mina syskon tänker jag alltid att detta händer för sällan. Det är viktigt med relationer. Om man har några behöver man vårda dem. De ska få lunch innan de drar vidare norrut. Vi bor bra till för resenärer.

Imorgon ska jag försöka få tid för hårklippning. Det är det bästa man kan göra för att känna sig upplyftad och fräsch, tror jag. I alla fall med mitt hår...

Liten rapport från Lund var detta. Förresten gick det bra att predika i söndags, många tyckte om det. Trots att det blev ganska mycket allvar. Men också hopp. Så ska det nog vara , då orkar vi leva med vår vardag. Mycket allvar blandat med hopp.

"Det ljusnar, våren kommer! Tack för denna påminnelse om ljuset i livet. Efter vinter kommer vår!"

Glänta på nyårsdörren

Det nya året börjar sakta i uppförsbacke, har svårt att ta fart... vädret kan inte bestämma sig och timmarna som kunde vara fulla med sysselsättning om orken fanns droppar fram som kalkslam från en stalaktit. Eller stalagmit... vilket det nu är. Jag borde så mycket.

Kanske är det just då man tacksamt ska ta emot såna här dagar som inte störs av några skyldigheter, inga andra människors närvaro, inga trevlighetsförväntningar. Lite sur halvensamhet och hjärnvila.

Jag kunde röjt upp lite i Ms gamla rum, där ligger strykhögar och väntar och sybordet är fullt av jox. Eller lådorna i min sekretär, jag har inte använt något i den på flera år- det skulle gå att slänga rätt av allt utan att jag saknade det. Granen kunde blivit avklädd och kastad och min kurslitteratur läst och kommenterad. Jag kunde ringt nån eller gjort nåt, men uppförsbacken är för stor. Det finns inre tanketrassel som ska redas ut. Helst i ensamhet. Om några timmar blir jag rastlös, jag känner igen det, får gjort en hel massa av ovanstående och kanske rett ut mina grubblerier. Och i eftermiddag är det ett möte som jag ju ser fram emot.

Men just nu är tiden avsatt för tankearbete. Som att starta en cykel i uppförsbacke, lite trögt, men det går om man koncentrerar sig.

Läste en artikel i morse om Ann Heberleins nya bok om att leva med manodepression. Det var i sydsvenskan, en mycket bra artikel. Hon skriver bra, hon. Mycket att fundera över.

Någon som har sett filmen Frozen River? Eller Australien? Det är det fina med nyår, det brukar komma många bra filmer. Kanske jag kan locka maken med mig. När jag nått krönet på den där uppförsbacken.

Så ser det ut inne i nyårsrummet här, nu har jag gläntat på dörren. Stänger igen ett slag, tror jag. Vi hörs.

"orka"

------------------------------------------------

Hej igen. Nu har jag nog tänkt färdigt. Det blev bättre än jag tänkte. Ibland hjälper det att bara släppa taget. Det svåra är att komma på det gång på gång. Minnet är såååå klent!
Hejdå!