Annandagen var en Annan dag...

Solen och stillheten. Eftermiddag med ro och toner. Livet. Kraften återvänder. Ännu en del andningsproblem som efter varje förkylning- så är det med gamla astmatiker, det straffar sig att ta emot virus. Men inte ens morgonens aura gav någon huvudvärk, jag har en välsignat lindrig migrän.

Vi började som man ska när det är födelsedag med glassbåt och frukostmacka i soffan i vardagsrummet, presentöppning och gratulationer och sonen som fyller 16 år blev glad åt all sysselsättning och garederobsutfyllnad som överläts åt honom.

Sedan var det Emmausmässa. Det betyder hos oss att församlingen samlas i ring och lyssnar på samtalet mellan Jesus och de två lärjungarna som diskuterade påskens händelser. Fint, men kanske lite sorgligt. Mer av födelsedagsfest!

Kanske bottnar min känsla av vemod också något i avskedet, det stundande, och även i den ännu inte skrivna tentamen. Jag reser ikväll till Göteborg igen, vi ska ägna veckan åt närstudier av en stadsdel. Det blir skönt att vistas ute mycket. (Snälla vädrets makter, inget regn...)

Under allt även förhoppningen om att tjänsten ska bli min. Den där som jag vill ha. Och beskedet dröjer, jag vet att det ska dröja tio dar till men det var ju värst vad tiden känns gummibandsartad. Superseg. Å andra sidan kan man ju få hoppas medan man inte vet. När Någon Annan fått tjänsten vet man visserligen men står där med lång näsa. Det är ju inte heller roligt.
Vår klass börjar noja till sig lite, de flesta behöver en tjänst för att bli diakonvigda och det är inte någon rusning på lystna arbetsgivare. Såklart behöver man också en tjänst för att försörja sig. Men huvudmotivet efter all denna tid med studier och praktiker, konferenser och samtal är såklart att bli färdiga diakoner. Att få pröva sig fram i en ny yrkesroll, att hitta sitt eget sätt att vara. Det är 7 veckor kvar. Tiden blir visst snabbare på våren! Haha, jag som nyss skrev att tiden var seg. Snacka om velighet!

"Ta mig i din starka hand, och håll mig stilla där. Ge mig vila och ny kraft. Amen."

Det har blivit påsk helst plötsligt!

Äntligen! Fastan är bruten. Jag är omgiven av olika fasteidkare, men själv har jag varit dålig på hela grejen. Passionstiden är ändå något verkligt för mig. En vila och ett annat djup i vardagen. Så bryter påsken in.

Igår var jag ännu sjuk. Vaknade också i morse med huvudvärk och matthet, men nu, nu har det liksom släppt. Kanske lite slak, en storförkylning hör till livets lagom prövningar, man kan få beklaga sig, lida av den höga temperaturen och oförmågan och så efter några dagar är man så gott som ny igen. Halleluja!

Vi åt en liten påskbuffé av det som vi kunde gräva ut ur kylskåpet. En kall och underligt kryddad köttfärslimpa- ja jag vet, men jag hade inget luktsinne igår... och lite ägg och romsås, en potatisgratäng, geggig och tung, för jag körde den i matberedaren. Sallad och så falafel. Några skivor rökt lax. Tunnbröd och ost. Påskmust. Något för alla.

Nu kan laktovegetarianen återgå till normalvegetarisk kost, kaffeabsolutisterna dricka denna livets nödvändighet, godisrestriktiverna härja fritt och jag kan strunta i vilket. Bara njuta av de galna koltrastarna som har hakat upp sig i tvåtonsläge. Solen som inte värmer om aftonen, men satte fart på altanlivet i middags, sav-droppandet från vinrankan.

Ute växer gräset. Dags att krafsa i rabatterna. Bort med skräp. Imorgon efter kyrkan måhända? En hemtenta i pedagogik först, det är verkligen ingen stor sak, men lite att fundera över. Vad är det att lära sig något i livet? om livet? Hur gör man för att lära sig?


"Visa mig Herre din väg och gör mig villig att vandra den."

Risig påsk.

Jag är så sjuk. Förkyld och över 39 grades feber. Tyck lite synd om.

"PIP"

Flygande start!

Hej!

Nu ska jag berätta varför jag åker så väldigt mycket fram och tillbaka! Jag reste till Göteborg i måndags, som vanligt på morgonen, för jag hade ju lektioner på Bräcke. Sen sov jag över i övernattningslägenheten. Och så gick jag på lektioner på tisdagen. Det var inget ovanligt alls. Men sen reste jag hem igår kväll och ska åter dit ikväll och sen hem igen imorgon.

För idag har jag varit på intervju i en grannförsamling. Jag vill så gärna ha jobbet! De vill tänka lite nytt och de vill arbeta mer med vuxna ännu inte pensionerade. Och jag pratade på i intervjun så gott jag kunde. Vi vår se om nån månad hur det gått!


Men hon som rart tog emot mig berättade med sorg att hon gör sig beredd att gå i pension om något år. Då berättade jag om ett par damer som jag sett på tåget för ett tag sedan.

Den ena kom fram till hon som satt nära mig och sa med glad min- "Nu är jag också pensionär!"

"Åååååååh! Vad roligt! Grattis!" sa den andra med strålande ansikte.

och sen pratade de om nån konferens de skulle på i Blekinge och babblade glatt på med varandra.

Det känns hoppfullt för oss som blir äldre dag för dag, eller hur?!

"Lär mig leva livet fullt ut, varje dag!"

Maria är en vanlig tjej.

Marie bebådelse.
Det sägs många ord om Maria. Att hon var så ung. Att hon var ren. Att hon var märkvärdig på något vis. Men hon var nog en väldigt vanlig tjej. "Herren har sett till sin ringa tjänarinna..." Och det är liksom vitsen, barnet föddes hos några väldigt vanliga och växte upp som en av de andra grabbarna i byn.

Under kläderna är alla nakna, säger en kompis´ mamma, ett enkelt sätt att uttrycka det. Ingen av oss är märkvärdigare än någon annan och en vacker dag är du just här där jag är och tvärtom. Därför måste vi kunna se varandra med alla våra trasigheter och räcka ut en hand till vår granne. För det är inte bara i semestertider och i rånrisk som grannar behöver varandra.

Nu börjar min söndag med en grapefrukt, kaffe och en smörgås. Därute har snödropparna blommat ut och ersatts av de lite större snöklockorna. Och strax ska vi till kyrkan och öva. Den som vill ha lite tråkigt sen på långfredagen när den långa dagen kommer kan komma och lyssna på oss när vi gör Jesu kristi 7 ord på Korset av Schuttz. Fast det är ganska vackert. Vi är sådär en 8 personer som sjunger och en liten stråkensemble till. Sankt Hans kyrka i Lund kl 18.

"Herre visa mig din väg, och gör mig villig att vandra den!"

Dop och chilli.

Det är söndag igen. I vår kyrka döptes en liten ettåring med jeans och slips och joggingskor. Han såg så medveten ut. Så är det med små barn. De är medvetnare än man tror, han skrattade när vattnet hälldes upp. Själv hade jag tankarna på en sak- att inte börja hosta. Det är ingen bra förutsättning för en andlig upplevelse, det blir liksom mest fysik och lidande. Inte ens sjunga med i psalmsången. Det som är så kul!

Sen hade männen som har en matlagar och samtalsförening lagat mat till försäljning, överskottet skulle gå till kyrkans hjälparbete. Maten var chilli con carne, jättegod. Jag hade en fin konversation med en farbror som är klok och rar. Han har också bott i Indien lite, och hade en del att säga om det. De har också fått barnbarn och håller på att skriva ner lite memoarer för barnbarnet att ärva. Jag tror att det är bra att göra det, skriva ner lite livsminnen. För när barnen är små är de inte intresserade, men när de är stora så kan det vara för sent. (vilken negativism detta blev, då).

Nu sitter vi vid brasan hemma och njuter av en lugn söndagsstund. Det är kallt ute, men det var en skön promenad. Så länge vi gick sakta, för blir det raskare så kommer hostan genast. Dumma lungor! Det är alltid så efter förkylningar att hostan biter sig fast. Man kanske ska ta sig en kaffekopp och så grubbla lite på hemtentan... Var rädda om er därute i verkligheten!

" Omständigheterna tvingar en ibland att ta det lite lugnt. Lär mig att vara tacksam, Gud, även för påtvingade pauser - du som också tänkte på vilodagen som en möjlighet och vilade den 7e dagen. "

Midvintern som fastnade.

Det är väl jättehärligt med vinter och snö! Särskilt när man kommer hem och Någon Annan skottat! Halleluja! Grannen? Och så en sådan här sittainnedag med pappersgöra. Datorn i knät (den värmer gött) (ps märker ni den fantastiska göteborska dialekten?) och solen skiner ... ja inte nu för klockan är tjugoett och På spåret är slut.

Jag har skrivit ett PM om tomhet och meningslöshet, för det tycker jag är svårt att tala om. men det är ämnen som själavårdaren ofta möter. Det rör sig i dimmiga landskap. Kanske kan man få be om nåden att vara en fyr med tiden. (hehe, obs, icke dialektalt för gosse, utan en sån där som visar väg...)

Det är nog vår postmoderna upplevelsestress som driver på oss, i spåren följer rastlösheten och utbrändheten. Och så frågorna om mening. Det som jag kunde läsa mig till skulle kunna hjälpa är att via mod och hopp nå lite insikt och kallelsen att vara eller att göra. Något i det stora Sammanhanget. Prova på det, ni! Johannes av korset provade att vara. Och moder Teresa att göra. Båda verkar ha funnit meningen. Vi andra kanske hittar nånstans mittemellan...

Annars kan man elda lite ved. Och stirra in i lågorna. Det lugnar sinnet. Jag vet.

Mamma ringde, de sjunger en sång i hennes kör på latin. Kan du fortfarande latin? sa hon. Absolut, tyckte jag, och tänka sig att hela Ave-Mariatexten blev väl översatt. Hon var imponerad. Kul att glänsa ett par sekunder.

I klassen bubblar det lite av framtidsångest. Många söker tjänster och det är klart att får man veta vad man ska göra efter skolan vblir man lugnare. ag vet en plats som jag inte ska vara på . För någon annan fick det jobbet. Troligen inte samma Någon Annan som skottat vår trottoar...

Det finns så mycket att vara tacksam för. Vi, t.ex. har fantastiska ungar, allihop! Om ni träffar dem och lär känna dem ska ni få se. Vilka personligheter! Jag är inte rädd för framtiden. Den kommer befolkas av kloka människor! Eller hur?

" Tack och lov att det finns skor. Det är för kallt att gå barfota."