Slösemester.

De där första dagarna i en ännu inte planerad semester är en stor njutning.

Det hör samman med en del besvikelse och oro men framför allt hopp och längtan.

Dyra stilla stunder. Kanske blir det lite städat såväl inne som ute.


Igår var vi minsann på en utställning "Mandela" på Malmö museum. Mycket tänkvärt.


"En dag i taget."

Nu är det nog sommar. Fast en kall...

Sommarlov.
M läser sommarkurser, det är också ett sätt att få tiden att gå.
S deltar i Nordiska Ungdomsorkestern och får nya vänner från Tromsö och Island.
K har ett konfirmandläger med jätterara ungdomar, "de är såååå djupa!"...
Men D har som väl är sin kompis W som drar honom ut på äventyr, panta flaskor och köpa chips för pengarna... eller så.

Jag fick tillbaka min stulna cykel igår. Sorgligt nog var den ganska skadad. Och jag får betala tillbaka till försäkringsbolaget alla pengar, förutom att rusta upp den. Men då har jag två utmärkta cyklar, det är inte så illa! Bra för alla stora flickor som kommer hem av och till.

Idag ska vi gå igenom en massa praktiskt på Helgonagården. Jag har bläddrat i pärmar ihop med E som ska gå i pension. Hon har verkligen gjort mycket och varit en personlighet. Det kommer att ta tid att bli någon, tror jag. Fast det ska bli väldigt roligt. Arbetslaget är härligt.

Men efter midsommar har jag tre veckors ledigt. Då ska det bli lugn och ro. Hoppas jag.

"Att gå in i nya sammanhang hör till livet, Gud, men det är så svårt. Var med mig i det nya och hjälp mig ta vara på de goda minnena från det gamla."
.

Bönhörelse.

Det där med bönhörelse...
Inte blev det vackert väder på Karins student... men uppehåll när de åkte runt med lastbilen i det redan svårt sargade Lund. Med härlig musik på högsta volym och öronproppar i de glada dansande ungdomarnas öron.
Och visst regnade det när gästerna kom, men det fanns mirakulöst nog plats till de flesta, även om jag såg en del unga på golvet.
Maten räckte, oja, och blev över, och dagen efter var rimligt svår att röja. Trevliga ungdomar, härliga vänner!

Idag har jag fått börja dagen med att klippa upp buketter och stuva om dem i två stora vaser, så fantastiskt vackert!

Jag minns en gång för länge sedan
en väninna som fick diagnos på sitt barn:
han är autistisk.

Det var såklart en stor sorg, men det ändrade inte alls på barnet. Att man fick diagnos, alltså. När samme gosse även visade sig ha diabetes blev det svårt att hoppas på framtiden. Men min väninna sa att många människor ber för honom att diabetesen ska försvinna. Vi talade en hel del om detta- kan man be på något annat sätt när det är detta man verkligen hoppas på. Måste man be: låt honom klara av ett liv med autism och diabetes- för att inte utmana Gud.

Jag tror att Gud förstår förtvivlan. Man kan inte be på annat sätt än hjärtats nöd tvingar en till. Sen när tiden gått och man ser tillbaka- då får man annat perspektiv och ser att lösningen var en annan.
Nu är min gudson på väg att trassla sig igenom skolsystemet i Tanzania med bra betyg, han lever ganska väl med sin diabetes, det är verkligen inte bekymmerslöst, men ett möjligt liv. Autismen avgränsar honom mer än begränsar. Han gör det han vill.

Men ovanpå allt har min väninna byggt upp en skola för autistiska barn i ett område där inget sådant fanns, och dessutom en högskola med bl.a. utbildning för lärare för barn med begåvningshandikapp. En hel del andra utbildningar ges också där, men tänk bara, vilken effekt det fick att behovet fanns.
Här kan ni se mer om detta:

http://www.elct-ned.org/

Jag vet nu att bönesvar ofta bäst syns efter ett tag.

Synd bara att mitt tålamod är så kort. Och min tro så liten...

"Tack för att ditt perspektiv är större!"
.

Det finns inget dåligt väder...

...bara dåliga kläder. Säger man det till sin student?
Imorgon får det gärna inte regna lika mycket.
Då blir livet lättare.
Balen var i torsdags.








köttfärs med morot - färdigt till pajerna
kycklingfiléerna stekta och klara att skiva
pajformarna fyllda med deg

ska handla grönsaker
ost och kex
pasta

cider och vatten
kaffe

det känns att vi är på G

och gissa


om det blir skönt på fredag...



Men idag har jag ett ärende:
Ska MBL-förhandla kyrkans budget.
Man har en del märkliga uppdrag här i världen. Detta är ett förtroende.


"Idag vill jag be dig, Gud, om hjälp med ett personligt och till synes banalt bekymmer - ge oss lite bättre väder imorgon... Tack!"
.

En ganska vanlig torsdag i juni.

Det har varit varmt ett par dagar. Men nu är det vanlig normalkyla igen, skönt att ha strumpor i sandalerna och en tunn jacka på utomhus. Tiden bromsade in lite för mig. Kursen är slut och sommaren ligger framför. Ett par veckors ledighet och hemkomst med en överhängande studentfest. Det är en kul grej här i Lund!

Alla som känner studenten det minsta ska krylla dit och uppvakta och smaka lite på buffén och sen dra vidare till nästa unge som man känner och som uthärdat sina år på gymnasiet. Så det blir många gäster både gamla och unga. Vi räknar mellan 100 och 150 som tittar in. Blir det för trångt går de första.

Men idag är det BALEN. Vi har stått och trängts utanför Grand Hotell och beskådat underverken, alla dessa uppklädda och högtidliga unga vuxna. Lite varm i hjärtat av ungdomslycka och festyra.

Dessutom har jag träffat de blivande kollegorna en eftermiddag, fick delta i ett möte. Det var en skön känsla att få ana ett sammanhang och vara en del av ett kollegium. Börjar dra upp lite riktlinjer och planera så smått. Det finns en del att överväga när man får en ny tjänst. Vad ska vi behålla, vad måste ändras, med vad kan vi börja på nytt? Allhelgonakyrkan är inslagen i byggnadsställningar och plast för en renovering, som ett paket som ska öppnas i september när jag kommer. Hurra! Det är tegelfogarna som ska göras om.

I somras stals min gamla fina cykel- se bilden. Men eftersom den var lite gammal och väldigt väl använd så hade jag bytt ut många delar på den, och den började kännas lite begagnad. Så jag unnade mig en helt ny och fin och dyr cykel- en Skeppshult Nova som var moccabrun, läcker. Det tog en månad innan den vart stulen.

Så blev det polisanmälan och sökande överallt. Kanske att den bara har flyttat sig några kvarter? men nej, den har fortsatt vara borta. Så idag köpte jag en ny likadan, för pengar från försäkringen. Men en vit. Och hjälp vad den är stor och vit. Den ser ut som en sjukhuscykel. Här kommer syster Åsa! Kanske jag ska måla rosa prickar på den?

Jag är så glad! för det är härligt att cykla fram och tillbaka i Lund. Det är en toppenstad för cykling helt enkelt!

Och en hel sommar framför mig. Med en hel del ledighet och en del arbete. Jag ska jobba på mitt älskade Hospis i 6 veckor juli/augusti. Men sen blir det yrkesbyte. Sådär, bara, eller hur? Sjuksköterska ena dan och sen diakon. Skönt att ha kollegor i båda lägren. I alla fall.

"Det nya vore oroligt om inte du lovat vara med: Jag är med er alla dagar, till tidens slut. Det är tryggt!"
.

Andas in pingsten!

Komparation:
Ping! Pörre! Pingst!

Tänk, va, idag ska vi få fira övergivenhetens undergång. "Kärlekens Ande, hand i hand lär oss som syskon att vandra, samman oss bind med fridens band, hjälp oss att älska varandra..."

Den psalmen har ett extra löfte i sig- nämligen att det inte förväntas vara självklart och lätt att vara syskon, men möjligt med fridens band. Och att hjälp att älska finns att få.

Behöver man skriva mer?


"Hjälp oss att älska, syskon och allt!.."
-

Tiden är liden.

Tiden.
Liden.
Vilka stora ord. Lida. Lidelse. Lidande. Och så därtill Tid. Att ha eller inte ha. Och att göra med den. Vad är det som ger känslan av skuld när man vilar med fötterna på en pall och en dator i knät? så att man drivs att torka badrumsspeglarna, badkar och toa innan nästa seans? Jag samlar kraft för nattjobb, det som förr var en självklarhet och något att göra med vänsterhanden, rutin, helt enkelt... blir inför denna helg en hög tröskel. Och som vanligt är det svårare att vila före, tankarna snurrar och det är som det ska.

Det hör till att tankarna snurrar vid avslutningen av en kurs. Den här kursen känns dessutom mer omvälvande än tidigare kurser jag gått. Det blir många känslor när vi ska skiljas. Lättnad är den minsta av dessa känslor. Frustration en större. Att vi inte hann bli mer än lite vänner. Kanske och förhoppningsvis till sist glädje. Glädje över alla dessa möten, tid som delats och insikter.

Domprostens betraktelse i mässan i morse handlade lite om detta, brytningstid som man råkar ut för då och då i livet. Att kyrkoåret ofta är en psykologisk hjälp. Nu har vi en vecka mellan Kristi himmelsfärd och pingst där vi kan få känna på och tänka över avsked och tomhet när man lämnar någonting viktigt. Men också om att hoppas på något som kommer.

Efter påskens känslostormar lämnar Jesus på Kristi Himmelsfärds dag lärjungarna i sin jordiska gestalt och här står de nu, med bara ett löfte om en Hjälpare. De vet inte vad de ska tro om det. Men i tillit väntar de och känner på tillvaron sådan den är mitt emellan två skeenden. Avslut. Början. Då gäller orden om att tro och hopp handlar just om detta, vi tror och hoppas på det vi inte ännu sett. Vem hoppas på det som är? Det är ju redan och alltså hoppas man inte mer.

Således och alltså

nu hoppas jag på en fin sista vecka med möjligheter att räta ut de sista frågetecknen, knyta de sista vänskapsbanden, vila och gemenskap. Några stilla dagar på Stigens Herrgård ingår och sedan utvärdering och fotografering. Och så mässa.

Sedan hoppas jag på ett gott kontaktnät, många gamla goda vänner att vända sig till för rådfrågningar och delande. Att börja bli kollegor till lärarna och vänner till personalen, om man skulle ha ärende till Bräcke igen. Härligt!

När man är färdig och fått intygen men ännu inte vigts så är man nästan diakon. Och en del klasskamrater vigs redan om tre veckor. En annan får vänta tre månader. Vi är lite senfärdiga här i Lund. Sen får man ha grön skjorta och frimärkskrage på om man vill. Och vara helt enkelt. Diakon.

Ännu så länge lever jag i hoppet.
Och i den absoluta känslan av att tiden är liden.
Snart är det pingst.

"Andas i mig!"