Hem ljuva hem

Inatt har jag sovit i min egen säng. Det är skönt att komma hem när man har rest bort. Jag går omkring och pillar lite på mina grejer, ser dem i nytt ljus och trivs med familjen min omkring mig. Sova i egen säng...

Så fick jag se i Amnestypress som dottern får hem -
fem syskon i Kenya som packat allt och väntar på att Någon ska plocka upp dem. En trygg plats och en egen säng... Jag har det verkligen bra.!

http://www.elct-ned.org/index.php?option=com_content&task=view&id=2060&Itemid=29

I Tanzania fick jag besöka ett barnhem några veckor.
I deras värld kan jag inte så mycket, jag kan ju inte ens språket ordentligt.
Det var skönt att på samma villkor som de andra ägna mig enbart åt blöjbyten och grötmatning.

Men en dag frågade de efter mina synpunkter, en av dem som kunde engelska bättre hjälpte till med samtalet.

Jag sa som jag tyckte att det var ett bra barnhem, de gav barnen det som små barn behöver, närhet, värme, och kärlek. Men turisterna som kommer får komma in i spädbarnssalen och ta upp de små tvåochetthalv-kilosbebisarna och krama dem. De går först bland djuren på farmen och sen kommer de in här med sina smutsiga skor.

OM det var mitt barnhem- fast det är det inte... men OM, så hade jag satt en skylt NO ADMITTANCE på dörren till spädbarnsrummet.

Det kan man inte göra, sa de, turisterna ger pengar till oss, de vill se allt, och de vill hålla de gulliga bebisarna.

Jag vet att ni är artiga och välkomnar alla.

Men om jag var turist och ni sa- dit in kan ni inte få gå, vi är rädda om de minsta, då hade jag tänkt- vilket bra barnhem, de ska få mer pengar. Sen visade jag hur man kunde göra lite grejer att sälja till turisterna, och stämpla de små anteckningsböckerna som ni klär in med kangatyg med ert bankkontonummer så kan de sätta in mer pengar när de kommer hem.

Nästa år när min man kom dit sa de till honom. Dit in får du inte gå, vi är rädda om de minsta. Och på dörren stod det:

NO ADMITTANCE

En tysk präst som var på besök sa till mig- vilket eländigt ställe, vi måste köpa nya saker till dem, det finns inga vällingflaskor och inga leksaker, de har jätetunna tygblöjor med hål i, barnen har inga egna kläder och de bor i ett smutsigt hus, se så fula väggar! Och två-treåringarna väntas sjunga för besökare!

Då sa jag till henne- nu går vi ett varv till:

Här väger de barnen varje vecka. Om de avviker från sin viktkurva görs en utredning direkt. De får kärlek och mat. De lär sig som spädbarn att dricka sin mjölkersättning och välling ur mugg, för det är mer hygiensikt än nappflaska, men de minsta får flaska tills de kan svälja från en mugg.

Så här små barn bryr sig inte om dina och mina kläder eller dina och mina leksaker. De ska hem till sina släktingar när de blivit stora nog att äta själva, att ta för sig av gemensam mat. De ska inte bli tyska eller svenska barn, de ska bli lika andra tanzanska barn. Det är artigt att sjunga för gäster. Det lär de sig. De lär sig leka med pinnar och stenar som andra barn och de leker sånglekar och lär sig klara sig utan blöja. En pojke kissade på myror på promenaden... Väggarna skuras varje dag, därför är färgen nött. Det är ett rent barnhem. De har väl utbildad personal och de har en barnskötarutbildning med riktiga lektioner och mycket praktik. Och de lotsar hem

Fråga husmor om du ska köpa blöjor.

Nejnej, sa husmor, inga blöjor, vi får tyska tygblöjor och de är så tjocka så de torkar inte här i den kalla och fuktiga bergsluften, de möglar. Men jag kan köpa fler tunna blöjor och modersmjölksersättning om jag får pengar av er.

Nu har de fått en bra lekplats, mer färg till väggarna, nya fönster och mycket mjölk. Och den tyska prästen har fått nya ögon att se med. Det var en givande semester!

"Nu när det är fasta vill jag tänka på den som inte har en egen säng och ett tryggt hem. Tack för vad jag har och att jag kan dela med mig av mitt eget. Lär mig se med nya ögon på verkligheten, och hjälp mig komma ihåg att ofta tänka efter vad jag kan göra för någon annan."

Läs även andra bloggares åsikter om barnhem, Tanzania, bön

Välgång och lycka

Det är lätt att önska välgång och lycka, kan man tycka.
Men vad är det egentligen?
Kanske är det förnöjsamhet som gör undren.
Å andra sidan, är man FÖR nöjd... då rullar man tummarna trots allt elände.
Lite förändringslusta
önskar jag er
idag!

"Låt mig aldrig bli så nöjd att jag är för nöjd, eller liknöjd. Lite vrede över orättvisorna tror jag att Du också, Gud, hoppas att jag har. Ge mig mod att göra något också."

Andas in morgonen

Vädret är skönt här i Blekinge. Det är lite duggregn i luften men en lätt ljummen vind drar och mullen doftar. Tulpaner och påskliljor sticker upp sina gröna blad. Kanske är tiden ur led, vädermässigt, men ändå njuter jag av det första andetaget utomhus.
Det har i texterna den senaste tiden talats väldigt mycket om demoner. Det är en del av bibelns språk som jag har svårt att förstå. Jag önskar ibland att det vore enklare. Om det stod- Det finns svåra saker som drabbar en människa, och det finns ondska i världen. Jesus ser dig som är sårad och hjälper dig igenom det. Det goda är värt att satsa på. Det hade varit enklare. Fast vad skulle man då behöva förklara? Naturligtvis hade alla valt att leva efter Guds vilja då?

Eller?
Naturen säger mig idag på morgonen: Gud vill dig väl. Vakna, människa, sträck på dig och dra in ett andetag livgivande syre. Gå sedan din väg genom ditt liv. Jag är med dig.

"Tack Gud, för våren, vör ljuset och för vinden."

Fru Moses och de.

Hej

Jag lovade lite fortsättning.
Själv har jag fullt upp idag. Annars hade ni fått lite bilder också. En annan dag...

I Mosestältet om aftonen

Godafton, min älskade fru!
Vad har du sett och upplevt idag?
Finns det nåt du kan lära mig?
din ödmjuka elev är jag.

Kära man, du skäggige farao
jag ser bara små, små ting
smulor som delas och ved som värmer
och ett lamm som föddes igår.

Men käraste make, godafton själv!
Vad har du sett och upplevt idag?
Några nya under, några eldar som tänts?
din lyssnande vän är jag.

Kära fru, du som vandrat så länge med mig
jag ser bara syner jag
men ett land har jag sett i en dröm jag drömt
och det landet ger jag åt dig.

:/Utan dig vore livet fattigt.
Utan dig såg jag ingenting.
Men med dig kan jag andas och drömma
och med dig ska jag aldrig glömma-/:

Vart vi är på väg.

Mrs Moses skryter lite

Min man är ingen praktisk person
hans tankar är ständigt på Gud
och om jag ber om ett vardagligt råd
så svarar han inte ett ljud

jag grämde mig först och ångrade mig
men det har jag slutat göra
nu när jag är gammal ska sanningen fram:
Flickor, nu ska ni få höra...


Jag har ett yrke, för er är jag nån
och inte enbart nåns piga
Jag är ju barnmorskan, en viktig person
om detta kan jag inte tiga.

Ingen har förråd som jag
Jag packar i påsar som han snällt bär.
Se mina läkande örter
Se mina påsar med kryddor här

Han bär lika mycket som andra män
han gör som jag säger till
och här i mitt eget ökentält
gör jag precis som JAG vill.

Mrs Moses på bröllop

Jag var på bröllop igår
ja, naturligtvis inte på själva
det är ju inget för mig
men jag kom på brudfesten.

Flickan var så grann,
tänderna vita som moln,
håret svart som kol
och ögonen tindrade.

Dansen höll på hela natten
och vi drack vin och åt manna
och låtsades inte om
att vi egentligen är på väg.

Jag var på bröllop igår
brudens sandaler var slut
utnötta av vandring,
inte av dans.

Jag ägnade en tanke åt
de kommande månaderna
och bad till Gud som brudgåva
att vi snart kommer fram.

Kompassriktningen norrut!

När jag var liten i mörkaste Afrika lärde jag mig i missionsskolan de psalmer som skulle hjälpa en förstå Lidandet. Vi hade verser i läxa som många barn hade då. Men inte många kan så många blodiga lidandessånger utantill som jag. Min fröken var pingstvän och tog saken på allvar. Det tackar jag för. Dessvärre lärde vi oss också en sång som jag inte tyckte om. Den handlade om längtan, och jag hade nog med längtan på internatskolan, kan jag tänka mig, sex år gammal. Det var en konstig sång om att vilja vara, leva och dö någon annan stans. Så här sjöng vi: Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden! Fast vi barn ville absolut leva och dö i Afrika. Så vi gjorde om "i Norden" till "på jorden".

Nu ska jag strax köra norrut till min folkhögskola. Jag har packat en del saker, säkert glömt en del, och tiden kommer nog gå fort som de andra veckorna. Men jag längtar dit. Det lärde jag mig trots allt som barn, att längta nån annan stans.

Och mitt livsuppdrag handlar nog om att arbeta på förnöjsamhet, att se det fina i att vara just här just nu. Det spelar ingen roll var jag är, det händer alltid något och ögonen får se nåt, öronen höra nåt, och tankarna kan alltid, alltid vandra fritt...

Jag önskar er en god vecka. Med övningar i längtan och förnöjsamhet.

"Gud, du har gjort världen så outsägligt vacker! Jag ser spåren av vårens framfart. Må jag njuta av den som den just idag är, och inte längta redan till sommaren!"

Läs även andra bloggares åsikter om längtan, nationalsången, bön

Liv och slut

Vad tänker ni som sover?


Andas på helt enkelt genom natten. Vaknar utvilade.

Eller snurrar i lakanen så att morgonen känns tung och trög. Kudden kallar.


Det är ibland så tydligt att livets längd inte har rättvisa mått. Så tog ännu ett liv slut och personen var i min egen ålder. Och vi tvagade och klädde och gjorde fint på rummet. Ett ljus och en blomma.


Så ställer vi oss i bakgrunden där vi hör hemma och lämnar över resten av avskedet till er. Begravningsbyrå och kyrka. Landstinget har gjort vad vi kan.


Det är gott att se att någon finns för den som lämnats kvar, när det fins en annan anhörig som orkar lägga armen om, som kör i karavan hem mitt i natten. Jag tänker på han som från sin sista stund lyfte blicken och såg. Som bad Johannes ta hand om den sörjande modern.


Vi närmar oss Golgata, fastan tar oss söndag efter söndag närmare korset men också i samma stund den öppna graven, livet. Men sorgen tar sin plats i livet, och där mitt i avskedet har jag min vardag.


http://www.abcgallery.com/M/michelangelo/michelangelo6.html


Pietà


Den milda moderns ömma blick
i stenen varsamt ciselerad
0ch hennes utav sorg tafatta händer
som fjärilar med svepningstyget fladdrar

Den reser genom seklers obarmhärtighet
i ögonblicket där en känsla landar
och väcker i mitt hjärta minne
av modern som jag såg på sjukhuset igår

Hon bar igenom korridoren
de två buketter hennes son fått givna
de röda rosor med små vassa törnen
de gula vårens tulipan och solskenslöften

Så vördnadsfullt jag öser vattnet
och fyller kärlen som hon bett mig om
och hennes trötta ögons trötta leende
var samma som han fann, herr Michelangelo

Det var ju inte detta som hon drömde om
när sonens mjuka lockar lekte nära bröstet
när hennes händer smekte sonens fötter
och framtiden låg spegelblank och ren

Du har i varje liten människa nedstigit
i var mans öde spåras också dit
och därmed ävenså din moders tåreflöde
med alla tiders moderstårar bildar ström

Den milda moderns ömma blick
i stenen varsamt ciselerad
och hennes utav sorg tafatta händer
som fjärilar med svepningstyget fladdrar



Men hellre än att oroa sig för att livet tar sin ände en dag så vill jag att du lever ditt liv så gott du kan, gör saker och var med folk, vila och vistas någonstans ensam, allt efter behov och förmåga. Men lev det, och vänta inte på något "sen". Är ni så snälla!



" Tack för livet! Tack för vännerna! Tack för morgonljuset som snart bryter in!"


Läs även andra bloggares åsikter om död, liv, bön

Nattvaka

Jobbar i helgen.

Ja, man ska vara ledig på helgerna, och vila. Och jag har vilat, men nu jobbar jag på natten. Sover på dagen.

Så har livet varit mycket för mig, vi sjuksköterskor jobbar ju när folk behöver oss, och det har varit mycket nattjobb. Det är bra när man pluggar.

Min avdelning hör till onkologen i Lund.

http://www.skane.se/templates/Page.aspx?id=197097

Vi sköter ett trettiotal patienter i tio kommuner, och har möjlighet att lägga in personer för kortare insatser på vår Hospisavdelning. Jag brukar gilla att vara i PKT-teamet som ringer hem och distriktssköterskor och jobbar som spindeln i nätet. Letar efter problem och lösningar till dem.

Det är efter att ha jobbat länge med cancersjuka barn och ungdomar och nu på Hospis som jag överväger att bli diakon. Livet har lärt mig mycket. Det är ofrånkomligt att man påverkas när man står så mycket mitt i människors kriser, mitt i deras liv. Livet blir liksom extra viktigt.

Men imorgon ska jag inte sova hela dagen. För då ska jag uppvakta min äldsta dotter som fyller 22. Hon heter Marta och läser hebreiska den här terminen. Grattis, Marta!

Hennes två år yngre syster Sara kommer med flyget, hon har minsann varit i K Hufvudstaden. Spännande med sportlov. Annars läser hon violin och klassisk sång på folkhögskola i Växjö.

De andra två barnen bor ännu hemma. Till stor glädje för oss som njuter av lite kvällssällskap då och då. De sjunger minnsann också. Och spelar. Och scoutar sig och vandrar och spelar lite dataspel (jaja, Karin, jag vet att du mest är på bilddagboken! dina bilder där är jättefina) och skjuter. I höjden. Mest lille David som nu 14 år gammal är längre än alla sina stora systrar.

Alla flickorna är ofta ledare på barn och ungdomsläger. Det är gott. Unge Herrn ska konfirmeras på S Hoka i sommar. Sen är vi färdiga med konfirmationer, sa Karin.

Det är en fantastisk tid, att just när man blivit så stor och klok få träffa andra lika stora och kloka och vända och vrida på det som är viktigt i livet. Meningen och kärleken och leken och allvaret. Och vem de är i sin kyrka och i sitt samhälle.

(den här bilden har vi på kylskåpet, det står "Children are a blessing, you never know when you´ll need blood or a spare kidney" )

"Tack för barnen! Alla barn är dina barn. Vi lånar dem en kort tid och gläds åt hur de utvecklas. Hjälp oss komma ihåg att vi alla är barn och behöver växa till, mogna under livet.

Hjälp mig komma ihåg att verkligen leva mitt liv, att bara göra det som är viktigt eller det som är roligt. (eller både och...) Var mig också nära när min sista tid kommer. Tack för att det finns människor som vill och kan vårda den som är sjuk."

Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, Svenska Kyrkans Unga, bön