Vinblad.

Vi har en vinranka som fanns här långt före oss. Den växer vid husväggen och leds in i den inglasade altanen och hänger som ett grönt tak över våra sommardagar. Vi sträcker upp händerna och äter vindruvor med kärnor i så ofta vi vill och njuter av känslan att vara i Medelhavet fast vi är hemma. Nu har löven fallit. Det faller löv på vår altan. De täcker bordet och ligger som papperslappar rostbruna och krusiga. Hösten är på god väg att övergå i vinter. Det är snart dags att städa upp, packa samman och stänga. Så kommer väntan på våren. Under tiden finns det till all lycka en adventstid, en jultid, en nyårstid och så januari med frost och kanske kanske lite snö...

Vi har sista dagen på samverkanspraktiken idag. Vi har haft en god tid tillsammans, och fått fundera mycket över vår egen plats i sammanhanget. Det blir gudstjänst med kör och mässa. Sen reser jag igen till Göteborg i afton. Så börjar det andra vardagslivet, studierna som legat lite i träda (ja, jag vet att andra varit mer ambitiösa...). Pendlandet ger lite tid till reflektion. Jag behöver mycket tid till att tänka. Kanske gör alla det. Jag hoppas att ni hittar tid, om inte annat så kan man resa lite då och då. Det ger plats för många tankar.

"Gud, lär mig se att jag ständigt är på resa, vi vandrar fram genom livet, och borde inte fastna. Ändå ger du oss hållplatser, fina rastplatser att vila lite på. Dagens gudstjänst kan vara en sådan. Tack för den!"

kastanjetider!

Jag tänker på den lilla tjejen jag mötte på min cykelstig häromdan.

Hon hade rosa mössa och rosa jacka och var kanske fyra år. Vi kom att prata lite om vädret och de vackra lönnlöven som täckte marken. Då frågade jag henne om hon hade nån supervärdefull kastanj i fickan. Och tänk, det hade hon! Hon tog fram den, och den låg där i hennes lilla hand i all sin glans, nötbrun och skimrande. Stolt stoppade hon tillbaka den i sin ficka innan hon traskade vidare med sin dagmamma.

Barnen vet vad som är av verkligt värde; kastanjen som innehåller så mycket liv är en verklig skatt!

Det är ibland svårt för oss vuxna och förstelnade att se det som borde vara självklart, det som är värdefullt och att se vad vår uppgift är.

Jag gör praktik i Vellinge-Månstorps församling. Det är trevligt, lite annorlunda än min egen församling, eftersom det är en sån stor, med 9 kyrkor. Personalen gör allt för att vi ska känna oss välkomna och vi får prova på en hel del. Det är jag och en blivande församlingspedagog samt tre blivande präster. J ska prästvigas redan i januari. Vi andra blir färdiga till sommaren. Jag kan bli lite avundsjuk på prstkandidaterna som får ett missivår som bekostas av stiften. Vi diakoner kan inte vigas förrän vi har hittat en tjänst. Fast kanske ändras det framöver? vem vet. Jag hoppas på en bra tjänst, en lagom stor och inte för svår, för man vill ju klara av att göra ett bra jobb. Sen vill jag att det finns utrymme för utveckling och en massa trevliga kollegor. Hej, du som läser det och har en sån tjänst på gång. Ring mig! Jag är jätteduktig och oerhört trevlig!

Annars? mycket sammanträden med kyrkorådet. Intensivt. Precis som de ständigt pågående studierna och en massa kurslitteratur.

I världen pågår pengafunderingar och val. Kris på kris och jordens undergång. Men det är faktiskt så att kastanjerna vittnar om en vår som kommer bakom vintern.

" Tack Gud för de underbara höstfärgerna, för löven som lyser och för kastanjerna! Du ger oss liv."

Fruktansvärt.

Fruktansvärt mycket äpplen på vårt Ingrid Marie. Jag har tagit in två stora papperskassar och en spann och ändå hänger några kvar till koltrastarna. Många föll när det blåste. Men frukt är värt mycket. Det blir mos och äppelbitar itll pajer. Kanske några till salu på tacksägelsedagens auktion också? Vi har ett härligt land med fina frukter.

På måndag börjar praktiken. Då ska vi få träffa blivande församlingspedagoger, musiker, präster. Vi blivande diakoner är nog inte in majoritet. Men det ska bli kul ändå!

För övrigt? en dikt i Sydsvenskan, det renderar en trisslott, och då har jag fortfarande chans på en miljon. Tills jag skrapat den. Så är det alltid. Hoppet är det sista som dör, säger man. Här är dikten- för er som inte har ovan nämnda tidskrift...

skymnings land

ser du alla vita lyktor

som hänger under pergolan

där kaprifolen blommar

en allra sista gång

hör du nattens susning

som leker lind och aspelöv

för snart är sommarn över-

det är aftonsång.

-

ta min hand och håll den stilla,

känn hur hjärtat slår...

kanske räcker värmen hela vintern

kanske blir det vår...

ser du lyktorna i taket

hör du vindens ljud?

känner du mitt hjärta slå

igenom handens hud?

" Gud, du har lovat vara med dem som har det jobbigt. Det är väl. "

orange och gult och så lite rött. Det är höstens färger just nu

koltrastbubbel

vad var det som gjorde det så starkt den här gången

som jag satt och väntade på bussen

färgerna så intensiva att det sved

regnet hängde bakom blåsvarta moln

avvaktande

i en kupa av stillhet lyste solen

tände levande eld i lönnarna

asfaltens fuktiga glittrande yta

markerade en gräns

bara ett steg

och jag hade gått över in i den andra dimensionen,

så kändes det

mitt hjärta växte,

ville sprängas

om jag hade varit en riktig koltrast

hade jag sjungit obehindrat

nu lät jag ögonblicket sjunka in sakta

som när man öppnar en flaska kolsyrat vatten

så att smaken ska stanna kvar

ingen var där men jag

och närvaro

Kan det vara så enkelt att meningen med tillvaron är den där längtan efter nån annan. Kanske ligger det mycket sådan törst i vår natur. Barnet som söker blickar och ler mot ett leende. Så när allt blir stilla kan vi uppleva det inom oss och runtomkring oss, att Gud är också nära.

Hösten, de här otroligt färgstarka dagarna, de har vi väl absolut fått för att tanka färg, snart kommer novemberdimman här i Skåne, då gäller det att ha förråden fyllda. När man går till torget och inte kan se vem man möter, om det är en granne eller en främling. Men till all lycka dröjer det sen inte länge tills vi får tända adventsljusen. Då blir det varmt och gott igen, tycker jag. Fast jag vet att det inte gäller alla.

Maning

Nu faller guld från träden och ger vika
för vindarna och för att mörkret ska få rum
den köld som lär oss tålamod och väntan
precis som väntan på ett evangelium

det budskapet att livet alltid segrar
tron på att kärleken och värmen vinner mark
att efter natten känns det som ett löfte
när mörkret viker för en liten låga stark

Jag är så glad att jag får bo i Sverige
för här är dödens närhet tydlig varje år
berättelsen att livet vaknar åter
blir levande beskriven varje vår

och ändå är det lika mörkt om natten
i hela vida världen om man liten är
och ensamhet och kärlekstörst är samma
om man är långt borta på jorden eller här

Så när det åter faller gyllne löv om hösten
tänk då en liten stund på den som ensam går
och den som fryser för han saknar husrum
just nu när vintern kommer med sin kyla svår

Min önskan är att varje barn blir mättat
att varje människa kan få nånstans att bo
att den som ensam är kan få ett ljus i mörkret
att den som gråter kan få känna tröst och ro

Så tänt ett ljus och skriv ett brev till någon
och lägg i bössorna din allra sista slant
och hälsa på din granne varje morgon
för kärleken är evigt delbar, inte sant?



"Alltid bra med en påminnelse!"

Omvälvande

Man reser bort fyra dagar i veckan och får en förlängd helg hemma. Sen gör man om det gång på gång och stoppar in i hjärnan intryck av blandat slag, allt dock sådant som påverkar en. Ruckar på åsikter och känslor. Undra på då att man blir lite hudlös- jag hör det från flera håll i klassen. Vi påverkas.


Jag börjar minnas saker från förr, kanske familjehistoria, kanske kulturarv... Det öppnas rum bakom rum och jag går förvånad och berörd genom dem. En del väcker mycket väldigt mycket känslor och tåreflöden men inte precis sorg. Intressant. Vackert. Och så litteraturen som man kan gilla eller ogilla men inte bläddra lätt igenom, de gör också intryck. Därav denna reflektion:

Fixstjärna

Du brände fingertopparna, Johannes,

du svedde dina läppar

och din röst rann torr och dammig ut över sanden

där du låg oavvänt seende

mot din fixstjärna

väntande det lycksaliga famntag

den storslagna sammansmältningen

det oundvikliga slutet

på lidandets reningsbad.

Så galen du blev, Johannes av Korset,

så galen och dock...

med samma kapitulation

finner jag min tårar rinna

kinderna vätas och dammluckorna

förfärande helt öppna.

Där det självklara att jag helt

går upp i Gud och meningen inte längre

har någon betydelse.

Närvaron är allt.

Nu går jag in under det himlavalv

som spände över din himmel,

Johannes,

väntar under min egen stjärna oavvänt.

Vägen börjar här någonstans.

" Vart jag går i skogar berg och dalar följer mig en vän, jag hör hans röst...

Du är nära, du är med på vandringen. Tack, Gud för det!"

Äggskal

Det händer då och då i livet att det märks mer än annars hur otroligt sköra vi människor är. Spröda som porslinsdockor. Då marken skakar under oss och tillvaron rämnar. Märkligt nog kan en hel del resa sig efter kriserna och finna nån sorts vardag igen, leva genom kaos och skapa en ny tillvaro. En del blir starkare. Andra lite mer känsliga.

Så händer det något som påminner oss om då. En situation som behöver en reaktion. Vips är man där igen med all sin trasighet och avgrunden öppnar sig framför fötterna.

Allt
har jag tryckt ihop,
trängt in
och packat samman
i äggskalet.

Det man kan göra är att bygga upp äggskalet igen, bit för bit lappa ihop och stryka över huden, se till att bli så hel som möjligt. Någon gång då man inte är så utsatt kan man väl prata om det som hände, reda ut, vad var det som väcktes inom mig, och hur ska jag hantera det. Så står man lite mer rustad nästa gång det händer.


Smek mig över ytan,
så sprickorna inte syns.
Håll om mig hårt, tills bitarna fastnar.
Visa mig formen,
smek mig igen.
Se mig, för jag ser ingenting själv.

Det skramlar så tomt därinne.
Smek mig, håll mig hårt!
En våt liten kyckling därinne
Växer sig större då.

Vem är jag för dig?
Ett äggskal?
Som du kan kasta bort?
Eller kanske den runda formen
Runt något viktigt och fint?

Jag är vad du hjälper mig vara,
Smek min sårade själ,
Håll mig hårt och andas-jag vill dig väl!
Ta mig försiktigt i handen,
Låt mig ligga stilla
Med ryggraden nära din puls
Och hämta värme.
Och smek mig mjukt, mjukt.
Låt mig vara med.

En dag när jag blivit stark och hel igen,
Gör jag detsamma för dig!


Som väl är står man aldrig ensam i kaos. Gud är där. Han har redan varit i förnedringens, smärtans och dödens närhet, och vill hålla om dig, vill bära dig. Vila något i det.

bär sekunderna

utanom inom tidens ram
är du
som andas mig
livet
bär en dag till
mot evighet
sekund
efter annan


"Jag är aldrig helt ensam. Idag känns det gott och väl, men då och då ramlar jag, Gud. Tack för att du är där och tar emot."

Är du större än en kamel?

söndagens text dock årgång 2...

men bilden föreställer inte den port som kallas Nålsögat, utan ingången till "födelsekyrkan" i Betlehem, som dock har en port som gjorts om för att inte ens en kung ska kunna gå in i den utan att buga sig...

Nålsögat

Som kamelen tvingar sig igenom den trånga öppningen i muren

"nålsögat"

efter att ha lossat lasten och burit in den via taxeringen

drar mannen i repet

lockar

pockar

och kamelen övervinner slutligen motståndet

efter den första förvånade insikten:

min mage är tjockare än mitt huvud-

jag sitter fast!

så lyckas den pösa sig igenom

puckel och allt

ruskar lättad på sig

befriad

såväl bördor som pinsam rodnad

pånyttfödd

trippande så mycket som en kamel kan trippa

mot hägnaden där de andra väntar

och vattenhon

så tvingad till avkläddhet

inga skyddande lager av prestation

prestige

eller prakt

kan följa med igenom

i porten

men därinne väntar

livet

utan bördor.

Jag satt i häpnad ett par timmar på tåget igår intill fyra läkarsekreterare som nog skulle på kurs. De hade vin på box med sig och verkade ivriga och glada. Men oj vad de pratade! Oavbrutet från Göteborg till Helsingborg. När de gått log Pakistaniern framför mig och först då kunde vi byta några ord över bordet. Vi fick en liten koncentrerad närvaro med tåget som ram och med åkrarna och grödorna i fokus. Hans erfarenheter av Sverige och mina blandades och gav lite nya tankar. En kort stund och några få ord kan ge mer än ett par timmars intensivt babblande... Så kände jag det.

Som den där kamelen, hur omöjligt hade det inte varit att försöka komma in i staden med hela packningen på sig? Alla ansträngningar vi gör att vara trevliga, duktiga, framgångsrika, värdefulla måste tas av tills vi står där i vår trasiga nakenhet och visar upp våra tillkortakommanden. Då kan Gud ikläda oss nåden och föra oss in i sin glädje. Om och om igen sker det, var morgon ges oss en ny dag med nya möjligheter att lägga av maskerna.

"Tack Gud!"