Midvintern som fastnade.

Det är väl jättehärligt med vinter och snö! Särskilt när man kommer hem och Någon Annan skottat! Halleluja! Grannen? Och så en sådan här sittainnedag med pappersgöra. Datorn i knät (den värmer gött) (ps märker ni den fantastiska göteborska dialekten?) och solen skiner ... ja inte nu för klockan är tjugoett och På spåret är slut.

Jag har skrivit ett PM om tomhet och meningslöshet, för det tycker jag är svårt att tala om. men det är ämnen som själavårdaren ofta möter. Det rör sig i dimmiga landskap. Kanske kan man få be om nåden att vara en fyr med tiden. (hehe, obs, icke dialektalt för gosse, utan en sån där som visar väg...)

Det är nog vår postmoderna upplevelsestress som driver på oss, i spåren följer rastlösheten och utbrändheten. Och så frågorna om mening. Det som jag kunde läsa mig till skulle kunna hjälpa är att via mod och hopp nå lite insikt och kallelsen att vara eller att göra. Något i det stora Sammanhanget. Prova på det, ni! Johannes av korset provade att vara. Och moder Teresa att göra. Båda verkar ha funnit meningen. Vi andra kanske hittar nånstans mittemellan...

Annars kan man elda lite ved. Och stirra in i lågorna. Det lugnar sinnet. Jag vet.

Mamma ringde, de sjunger en sång i hennes kör på latin. Kan du fortfarande latin? sa hon. Absolut, tyckte jag, och tänka sig att hela Ave-Mariatexten blev väl översatt. Hon var imponerad. Kul att glänsa ett par sekunder.

I klassen bubblar det lite av framtidsångest. Många söker tjänster och det är klart att får man veta vad man ska göra efter skolan vblir man lugnare. ag vet en plats som jag inte ska vara på . För någon annan fick det jobbet. Troligen inte samma Någon Annan som skottat vår trottoar...

Det finns så mycket att vara tacksam för. Vi, t.ex. har fantastiska ungar, allihop! Om ni träffar dem och lär känna dem ska ni få se. Vilka personligheter! Jag är inte rädd för framtiden. Den kommer befolkas av kloka människor! Eller hur?

" Tack och lov att det finns skor. Det är för kallt att gå barfota."

På väg in i februari månad.

Nu övergår januari månad i februari. Det kan tyckas vara en av de mer omärkliga skeenden som året genomlider. Och dock... i vår del av landet ligger gradtalet kring noll och himlen stoltserar med grå ullkappa, och dock...

Det har blivit ljusare. Småfåglarna flaxar omkring i buskagen. Granen är förevigt passerad till förgänglighet och nu säljer de tulpaner på ICA. Aningen av vår.

I backen vid Bräcke ligger eklöven och blir mylla, det luktar liv och växt, och kanske är det inte bara i min fantasi som blåsippornas knoppar börjar ludna och svälla under det prasslande lövtäcket.

Jag vet att det blir mer vinter. Det blir det alltid. Ofta i februari, inte sällan i mars, flera dagar med en massa snö och minusgrader. Men för var dag rycker våren närmre. Antagligen finns det redan knoppar i mina hemligaste påskliljerabatter. Där bakom och intill... Bilden är en dröm...

Tiden efter trettondagen ger utrymme för eftertanke. En aningens tid, förberedelse och mognad. Inte fastetid ännu, men tveklöst på väg dit. Reflektion och begrundan. Vad är vänskap och kärlek? Vad är liv och hur delar man det...

En kopp kaffe och ett gott samtal...? Dela minnen och drömmar.

"Vi är på väg. Tack för årets växlingar som hjälper oss förstå förändringens obeveklighet och glädje."

snöfrid

Lite tunt med snö över den grå verkligheten. Så blev den lite ljusare. Morgnarna ljusnar fort. Våren finns i knoppar och väntar. Jag trampade nakna fotspår till brevlådan.

Hela familjen var samlad igår. Det kändes gott. Men inatt har K sovit på läger med en konfagrupp, och M reser hem till G-borg. S blir nog här en dag till innan hon återvänder till Växjö. Det är sonen som håller sig mest hemma. Honom ser vi inte mycket till, han kurar över sin dator. Trots tjat.

Själv har jag tid som är avsatt att jobba med etik. Det är trassligt att lägga teorierna intill praktiken och se hur det hör samman. Tankemöda.

Men idag ska jag till Allhelgonakyrkan och fira den nya kyrkoherden med att delta i en musikmässa. Hoppas att de får det bra tillsammans, hon och församlingen. Det tror jag säkert.

En hälsning till alla som är kalla. Från Lund.

" Själv han är mig alla dagar nära, för var särskild tid med särskild nåd, varje dags bekymmer vill han bära, han som heter både Kraft och Råd..."

Engagerad. Är det samma som engaged? Förlovad?

Frivilligt engagemang gör att hjulen snurrar lättare. Människor som offrar en del av sin fritid för något de brinner för gör att det händer saker, i föreningar, i församlingar, för enskilda. Och de som gör något får mycket tillbaka, inte minst gemenskap och mening med livet. Men ibland rycks man med så att det tar väldigt mycket av ens lediga tid och då kan man undra om det är värt det. Då blir man glad för uppmuntran.

Ikväll ska de frivilliga i vår församling ha fest. Det är en ganska enkel tillställning, men det gör ingenting. Känslan av att vi festar ihop för att vi gillar varann och uppskattar varandras insatser ger lite guldglans åt tillvaron. Det är olika stora insatser, men alla behövs. Hjulen skulle inte rulla så lätt utan oss.

Fast först är det vanlig gudstjänst. Det är det vanliga som vi skulle sakna mest om det inte fanns. Mässan och så kyrkkaffet drar många. Det är också gemenskapen. Jag ska göra lite reklam för kyrkorådet och annonsera "nyfiken-på-dagar" som församlingarna har. Att sitta i kyrkoråd är också en viktig frivilliguppgift. det är kyrkoval i höst.

Mellan dess två gemenskapstillfällen får vi besök av min bror med familj och deras två hundar. När jag träffar mina syskon tänker jag alltid att detta händer för sällan. Det är viktigt med relationer. Om man har några behöver man vårda dem. De ska få lunch innan de drar vidare norrut. Vi bor bra till för resenärer.

Imorgon ska jag försöka få tid för hårklippning. Det är det bästa man kan göra för att känna sig upplyftad och fräsch, tror jag. I alla fall med mitt hår...

Liten rapport från Lund var detta. Förresten gick det bra att predika i söndags, många tyckte om det. Trots att det blev ganska mycket allvar. Men också hopp. Så ska det nog vara , då orkar vi leva med vår vardag. Mycket allvar blandat med hopp.

"Det ljusnar, våren kommer! Tack för denna påminnelse om ljuset i livet. Efter vinter kommer vår!"

Glänta på nyårsdörren

Det nya året börjar sakta i uppförsbacke, har svårt att ta fart... vädret kan inte bestämma sig och timmarna som kunde vara fulla med sysselsättning om orken fanns droppar fram som kalkslam från en stalaktit. Eller stalagmit... vilket det nu är. Jag borde så mycket.

Kanske är det just då man tacksamt ska ta emot såna här dagar som inte störs av några skyldigheter, inga andra människors närvaro, inga trevlighetsförväntningar. Lite sur halvensamhet och hjärnvila.

Jag kunde röjt upp lite i Ms gamla rum, där ligger strykhögar och väntar och sybordet är fullt av jox. Eller lådorna i min sekretär, jag har inte använt något i den på flera år- det skulle gå att slänga rätt av allt utan att jag saknade det. Granen kunde blivit avklädd och kastad och min kurslitteratur läst och kommenterad. Jag kunde ringt nån eller gjort nåt, men uppförsbacken är för stor. Det finns inre tanketrassel som ska redas ut. Helst i ensamhet. Om några timmar blir jag rastlös, jag känner igen det, får gjort en hel massa av ovanstående och kanske rett ut mina grubblerier. Och i eftermiddag är det ett möte som jag ju ser fram emot.

Men just nu är tiden avsatt för tankearbete. Som att starta en cykel i uppförsbacke, lite trögt, men det går om man koncentrerar sig.

Läste en artikel i morse om Ann Heberleins nya bok om att leva med manodepression. Det var i sydsvenskan, en mycket bra artikel. Hon skriver bra, hon. Mycket att fundera över.

Någon som har sett filmen Frozen River? Eller Australien? Det är det fina med nyår, det brukar komma många bra filmer. Kanske jag kan locka maken med mig. När jag nått krönet på den där uppförsbacken.

Så ser det ut inne i nyårsrummet här, nu har jag gläntat på dörren. Stänger igen ett slag, tror jag. Vi hörs.

"orka"

------------------------------------------------

Hej igen. Nu har jag nog tänkt färdigt. Det blev bättre än jag tänkte. Ibland hjälper det att bara släppa taget. Det svåra är att komma på det gång på gång. Minnet är såååå klent!
Hejdå!

Nu är det snart slut!

Snart slut på 2008.

Det var ett händelserikt år för mig!
Positiva saker- ett halvår på folkhögskola i Jämshög, praktik på sommaren och en av två terminer på Diakonutbildningen i Göteborg. Massor av nya vänner men alldeles för lite tid med alla mina gamla goa. Hoppas på bättring. Och bot.

Barnen blir äldre och klokare. Jag blir äldre och mer glömsk tycker jag. Men kom på att jag på lovet skulle läsa tre böcker och en artikel samt skriva uppgifter i tre olika ämnen, den sista om etik tar musten ur mig. Tur att vi kan köpa påskmust sen när julmusten är slut! Inte så konstigt att minnet är fullt och trasslar...

I världen är det ekonomisk kris. Om man inte har nån ekonomi så märks det kanske inte, det är väl ständig kris. Jag tänker mycket på mitt barndomsland Zimbabwe.

I Klagovisorna står det:

Ack, övergiven ligger hon,
den förr så folkrika staden.
En änka liknar hon,
hon som var främst bland folken.
Drottningen bland länder
gör nu trältjänst.

Det stämmer bra, och jag ser inte hur framtiden ska öppnas. Det gäller också andra platser på jorden som jag har starka känslor för- Gazaborna har ett rent helvete just nu. Ingen lösning på den konflikten heller...

Må vi lägga oss på knä och be om hjälp:

"Herre, du ser vår nöd, vänd ditt ansikte till oss. Ge fred till dina barn som går under utan dig."

Det känns för sorgligt- jag hoppas på bättre tider!

Så här, t.ex:

Nyfött år Välkommen!

Nu släcktes ljusen och världen lades i natt
men bakom horisonten randas morgon

nu gick ett år- eder och domslut
det nya föds till raketer

nu lägger stillhet sig över jorden
så sover världen och tiden vänder blad

skakar av sig nattkyla och dagg
uppstår till morgonens små eldar

det nya året bryter in
föds till samma gamla Tellus.

Hur jul är.

Julnatten var nog bäst. Det är en fröjd att sjunga "Gloria!" och känna stämmorna flätas samman. Vi är inte världens bästa kör, men vi gör vad vi kan för att fylla kyrkan med sång och det är härligt.

Julafton är lite svårare, då. Den är så belastad med förväntningar, och visst åt vi gott och umgicks, men en förälder har också koll på att ungdomarna har det kul och de gick lite upp och ner med det av olika anledningar. Men i stort sett var vi nöjda. Nu har ju julen egentligen bara börjat, det är ett par tre veckor kvar till 20-dag Knut... så vi forsätter njuta av granen, den är ju jättefin! och läsa våra nya böcker och äta en och annan dadel eller - ja, säg det inte, men vi har lite choklad hemma också... Svärmor och barnens faster har bakat jättemånga julkakor, och de ligger fint i frysen, jag glömmer lätt bort att ta fram dem.

Igår var det annandagsfest i Kyrklängan, det var gott om folk i olika åldrar, och vi fick sillar och skinka och köttbullar och så den där underbara rotfruktsgratängen med ströbröd som alla spanar efter när de kommer in... duktiga personalen! Sen blev det kaffe och vaniljglass med hallonsås. Och lite kolor. Enkelt och utmärkt.

Vi spelade i en liten orkester också, några fioler, ett klangspel, ett par blockflöjter och en klarinett. Och så en trumpet. Samt ett par claves och en liten trumma. Det blev underbar julmusik, ni skulle ha hört! Sen gjorde två en sån där liten show där en sitter och har små stövlar på händerna och den andre sticker in sina händer bakifårn, sen ska de tillsammans gvätta ansiktet på den med stövlarna och sen äta frukost... vi skratta så vi kikna! Enkelt och kul!

Idag är det konsert. Vi ska på Jesus Christ Superstar i Malmö. Det blir härligt! Barnen kan ju alla låtarna utantill redan... Måste kolla busstider, för vår nya bil är för liten för alla 6. Tur att malmöbussen går förbi nära oss!

Sen ska vi öva med Tumaini, och sjunga i gudstjänst imorgon i Sandby nånstans. Det är också roligt, men nånstans känner jag som min äldsta dotter - när ska man hinna plugga egentligen??? Det var ju inte meningen att börja stressa mitt på julen! Så därför- nu ska jag ta det lugnt och läsa tidningen... Härligt!

God fortsättning!

" Menlösa barns dag förgick i år, men inte utan en tanke på dem som fortfarande lider efter Den Stora Tsunamin. Gud, läk deras sår och torka deras tårar. Ge dem nytt mod och hopp att livet trots allt är värt att leva, att kärlek finns och kan växa till hos dem. "