Jag har skrivit ett PM om tomhet och meningslöshet, för det tycker jag är svårt att tala om. men det är ämnen som själavårdaren ofta möter. Det rör sig i dimmiga landskap. Kanske kan man få be om nåden att vara en fyr med tiden. (hehe, obs, icke dialektalt för gosse, utan en sån där som visar väg...)
Det är nog vår postmoderna upplevelsestress som driver på oss, i spåren följer rastlösheten och utbrändheten. Och så frågorna om mening. Det som jag kunde läsa mig till skulle kunna hjälpa är att via mod och hopp nå lite insikt och kallelsen att vara eller att göra. Något i det stora Sammanhanget. Prova på det, ni! Johannes av korset provade att vara. Och moder Teresa att göra. Båda verkar ha funnit meningen. Vi andra kanske hittar nånstans mittemellan...
Annars kan man elda lite ved. Och stirra in i lågorna. Det lugnar sinnet. Jag vet.
Mamma ringde, de sjunger en sång i hennes kör på latin. Kan du fortfarande latin? sa hon. Absolut, tyckte jag, och tänka sig att hela Ave-Mariatexten blev väl översatt. Hon var imponerad. Kul att glänsa ett par sekunder.
I klassen bubblar det lite av framtidsångest. Många söker tjänster och det är klart att får man veta vad man ska göra efter skolan vblir man lugnare. ag vet en plats som jag inte ska vara på . För någon annan fick det jobbet. Troligen inte samma Någon Annan som skottat vår trottoar...
Det finns så mycket att vara tacksam för. Vi, t.ex. har fantastiska ungar, allihop! Om ni träffar dem och lär känna dem ska ni få se. Vilka personligheter! Jag är inte rädd för framtiden. Den kommer befolkas av kloka människor! Eller hur?
" Tack och lov att det finns skor. Det är för kallt att gå barfota."
