På väg in i februari månad.

Nu övergår januari månad i februari. Det kan tyckas vara en av de mer omärkliga skeenden som året genomlider. Och dock... i vår del av landet ligger gradtalet kring noll och himlen stoltserar med grå ullkappa, och dock...

Det har blivit ljusare. Småfåglarna flaxar omkring i buskagen. Granen är förevigt passerad till förgänglighet och nu säljer de tulpaner på ICA. Aningen av vår.

I backen vid Bräcke ligger eklöven och blir mylla, det luktar liv och växt, och kanske är det inte bara i min fantasi som blåsippornas knoppar börjar ludna och svälla under det prasslande lövtäcket.

Jag vet att det blir mer vinter. Det blir det alltid. Ofta i februari, inte sällan i mars, flera dagar med en massa snö och minusgrader. Men för var dag rycker våren närmre. Antagligen finns det redan knoppar i mina hemligaste påskliljerabatter. Där bakom och intill... Bilden är en dröm...

Tiden efter trettondagen ger utrymme för eftertanke. En aningens tid, förberedelse och mognad. Inte fastetid ännu, men tveklöst på väg dit. Reflektion och begrundan. Vad är vänskap och kärlek? Vad är liv och hur delar man det...

En kopp kaffe och ett gott samtal...? Dela minnen och drömmar.

"Vi är på väg. Tack för årets växlingar som hjälper oss förstå förändringens obeveklighet och glädje."

snöfrid

Lite tunt med snö över den grå verkligheten. Så blev den lite ljusare. Morgnarna ljusnar fort. Våren finns i knoppar och väntar. Jag trampade nakna fotspår till brevlådan.

Hela familjen var samlad igår. Det kändes gott. Men inatt har K sovit på läger med en konfagrupp, och M reser hem till G-borg. S blir nog här en dag till innan hon återvänder till Växjö. Det är sonen som håller sig mest hemma. Honom ser vi inte mycket till, han kurar över sin dator. Trots tjat.

Själv har jag tid som är avsatt att jobba med etik. Det är trassligt att lägga teorierna intill praktiken och se hur det hör samman. Tankemöda.

Men idag ska jag till Allhelgonakyrkan och fira den nya kyrkoherden med att delta i en musikmässa. Hoppas att de får det bra tillsammans, hon och församlingen. Det tror jag säkert.

En hälsning till alla som är kalla. Från Lund.

" Själv han är mig alla dagar nära, för var särskild tid med särskild nåd, varje dags bekymmer vill han bära, han som heter både Kraft och Råd..."

Engagerad. Är det samma som engaged? Förlovad?

Frivilligt engagemang gör att hjulen snurrar lättare. Människor som offrar en del av sin fritid för något de brinner för gör att det händer saker, i föreningar, i församlingar, för enskilda. Och de som gör något får mycket tillbaka, inte minst gemenskap och mening med livet. Men ibland rycks man med så att det tar väldigt mycket av ens lediga tid och då kan man undra om det är värt det. Då blir man glad för uppmuntran.

Ikväll ska de frivilliga i vår församling ha fest. Det är en ganska enkel tillställning, men det gör ingenting. Känslan av att vi festar ihop för att vi gillar varann och uppskattar varandras insatser ger lite guldglans åt tillvaron. Det är olika stora insatser, men alla behövs. Hjulen skulle inte rulla så lätt utan oss.

Fast först är det vanlig gudstjänst. Det är det vanliga som vi skulle sakna mest om det inte fanns. Mässan och så kyrkkaffet drar många. Det är också gemenskapen. Jag ska göra lite reklam för kyrkorådet och annonsera "nyfiken-på-dagar" som församlingarna har. Att sitta i kyrkoråd är också en viktig frivilliguppgift. det är kyrkoval i höst.

Mellan dess två gemenskapstillfällen får vi besök av min bror med familj och deras två hundar. När jag träffar mina syskon tänker jag alltid att detta händer för sällan. Det är viktigt med relationer. Om man har några behöver man vårda dem. De ska få lunch innan de drar vidare norrut. Vi bor bra till för resenärer.

Imorgon ska jag försöka få tid för hårklippning. Det är det bästa man kan göra för att känna sig upplyftad och fräsch, tror jag. I alla fall med mitt hår...

Liten rapport från Lund var detta. Förresten gick det bra att predika i söndags, många tyckte om det. Trots att det blev ganska mycket allvar. Men också hopp. Så ska det nog vara , då orkar vi leva med vår vardag. Mycket allvar blandat med hopp.

"Det ljusnar, våren kommer! Tack för denna påminnelse om ljuset i livet. Efter vinter kommer vår!"

Glänta på nyårsdörren

Det nya året börjar sakta i uppförsbacke, har svårt att ta fart... vädret kan inte bestämma sig och timmarna som kunde vara fulla med sysselsättning om orken fanns droppar fram som kalkslam från en stalaktit. Eller stalagmit... vilket det nu är. Jag borde så mycket.

Kanske är det just då man tacksamt ska ta emot såna här dagar som inte störs av några skyldigheter, inga andra människors närvaro, inga trevlighetsförväntningar. Lite sur halvensamhet och hjärnvila.

Jag kunde röjt upp lite i Ms gamla rum, där ligger strykhögar och väntar och sybordet är fullt av jox. Eller lådorna i min sekretär, jag har inte använt något i den på flera år- det skulle gå att slänga rätt av allt utan att jag saknade det. Granen kunde blivit avklädd och kastad och min kurslitteratur läst och kommenterad. Jag kunde ringt nån eller gjort nåt, men uppförsbacken är för stor. Det finns inre tanketrassel som ska redas ut. Helst i ensamhet. Om några timmar blir jag rastlös, jag känner igen det, får gjort en hel massa av ovanstående och kanske rett ut mina grubblerier. Och i eftermiddag är det ett möte som jag ju ser fram emot.

Men just nu är tiden avsatt för tankearbete. Som att starta en cykel i uppförsbacke, lite trögt, men det går om man koncentrerar sig.

Läste en artikel i morse om Ann Heberleins nya bok om att leva med manodepression. Det var i sydsvenskan, en mycket bra artikel. Hon skriver bra, hon. Mycket att fundera över.

Någon som har sett filmen Frozen River? Eller Australien? Det är det fina med nyår, det brukar komma många bra filmer. Kanske jag kan locka maken med mig. När jag nått krönet på den där uppförsbacken.

Så ser det ut inne i nyårsrummet här, nu har jag gläntat på dörren. Stänger igen ett slag, tror jag. Vi hörs.

"orka"

------------------------------------------------

Hej igen. Nu har jag nog tänkt färdigt. Det blev bättre än jag tänkte. Ibland hjälper det att bara släppa taget. Det svåra är att komma på det gång på gång. Minnet är såååå klent!
Hejdå!