Vinblad.

Vi har en vinranka som fanns här långt före oss. Den växer vid husväggen och leds in i den inglasade altanen och hänger som ett grönt tak över våra sommardagar. Vi sträcker upp händerna och äter vindruvor med kärnor i så ofta vi vill och njuter av känslan att vara i Medelhavet fast vi är hemma. Nu har löven fallit. Det faller löv på vår altan. De täcker bordet och ligger som papperslappar rostbruna och krusiga. Hösten är på god väg att övergå i vinter. Det är snart dags att städa upp, packa samman och stänga. Så kommer väntan på våren. Under tiden finns det till all lycka en adventstid, en jultid, en nyårstid och så januari med frost och kanske kanske lite snö...

Vi har sista dagen på samverkanspraktiken idag. Vi har haft en god tid tillsammans, och fått fundera mycket över vår egen plats i sammanhanget. Det blir gudstjänst med kör och mässa. Sen reser jag igen till Göteborg i afton. Så börjar det andra vardagslivet, studierna som legat lite i träda (ja, jag vet att andra varit mer ambitiösa...). Pendlandet ger lite tid till reflektion. Jag behöver mycket tid till att tänka. Kanske gör alla det. Jag hoppas att ni hittar tid, om inte annat så kan man resa lite då och då. Det ger plats för många tankar.

"Gud, lär mig se att jag ständigt är på resa, vi vandrar fram genom livet, och borde inte fastna. Ändå ger du oss hållplatser, fina rastplatser att vila lite på. Dagens gudstjänst kan vara en sådan. Tack för den!"

kastanjetider!

Jag tänker på den lilla tjejen jag mötte på min cykelstig häromdan.

Hon hade rosa mössa och rosa jacka och var kanske fyra år. Vi kom att prata lite om vädret och de vackra lönnlöven som täckte marken. Då frågade jag henne om hon hade nån supervärdefull kastanj i fickan. Och tänk, det hade hon! Hon tog fram den, och den låg där i hennes lilla hand i all sin glans, nötbrun och skimrande. Stolt stoppade hon tillbaka den i sin ficka innan hon traskade vidare med sin dagmamma.

Barnen vet vad som är av verkligt värde; kastanjen som innehåller så mycket liv är en verklig skatt!

Det är ibland svårt för oss vuxna och förstelnade att se det som borde vara självklart, det som är värdefullt och att se vad vår uppgift är.

Jag gör praktik i Vellinge-Månstorps församling. Det är trevligt, lite annorlunda än min egen församling, eftersom det är en sån stor, med 9 kyrkor. Personalen gör allt för att vi ska känna oss välkomna och vi får prova på en hel del. Det är jag och en blivande församlingspedagog samt tre blivande präster. J ska prästvigas redan i januari. Vi andra blir färdiga till sommaren. Jag kan bli lite avundsjuk på prstkandidaterna som får ett missivår som bekostas av stiften. Vi diakoner kan inte vigas förrän vi har hittat en tjänst. Fast kanske ändras det framöver? vem vet. Jag hoppas på en bra tjänst, en lagom stor och inte för svår, för man vill ju klara av att göra ett bra jobb. Sen vill jag att det finns utrymme för utveckling och en massa trevliga kollegor. Hej, du som läser det och har en sån tjänst på gång. Ring mig! Jag är jätteduktig och oerhört trevlig!

Annars? mycket sammanträden med kyrkorådet. Intensivt. Precis som de ständigt pågående studierna och en massa kurslitteratur.

I världen pågår pengafunderingar och val. Kris på kris och jordens undergång. Men det är faktiskt så att kastanjerna vittnar om en vår som kommer bakom vintern.

" Tack Gud för de underbara höstfärgerna, för löven som lyser och för kastanjerna! Du ger oss liv."

Fruktansvärt.

Fruktansvärt mycket äpplen på vårt Ingrid Marie. Jag har tagit in två stora papperskassar och en spann och ändå hänger några kvar till koltrastarna. Många föll när det blåste. Men frukt är värt mycket. Det blir mos och äppelbitar itll pajer. Kanske några till salu på tacksägelsedagens auktion också? Vi har ett härligt land med fina frukter.

På måndag börjar praktiken. Då ska vi få träffa blivande församlingspedagoger, musiker, präster. Vi blivande diakoner är nog inte in majoritet. Men det ska bli kul ändå!

För övrigt? en dikt i Sydsvenskan, det renderar en trisslott, och då har jag fortfarande chans på en miljon. Tills jag skrapat den. Så är det alltid. Hoppet är det sista som dör, säger man. Här är dikten- för er som inte har ovan nämnda tidskrift...

skymnings land

ser du alla vita lyktor

som hänger under pergolan

där kaprifolen blommar

en allra sista gång

hör du nattens susning

som leker lind och aspelöv

för snart är sommarn över-

det är aftonsång.

-

ta min hand och håll den stilla,

känn hur hjärtat slår...

kanske räcker värmen hela vintern

kanske blir det vår...

ser du lyktorna i taket

hör du vindens ljud?

känner du mitt hjärta slå

igenom handens hud?

" Gud, du har lovat vara med dem som har det jobbigt. Det är väl. "

orange och gult och så lite rött. Det är höstens färger just nu

koltrastbubbel

vad var det som gjorde det så starkt den här gången

som jag satt och väntade på bussen

färgerna så intensiva att det sved

regnet hängde bakom blåsvarta moln

avvaktande

i en kupa av stillhet lyste solen

tände levande eld i lönnarna

asfaltens fuktiga glittrande yta

markerade en gräns

bara ett steg

och jag hade gått över in i den andra dimensionen,

så kändes det

mitt hjärta växte,

ville sprängas

om jag hade varit en riktig koltrast

hade jag sjungit obehindrat

nu lät jag ögonblicket sjunka in sakta

som när man öppnar en flaska kolsyrat vatten

så att smaken ska stanna kvar

ingen var där men jag

och närvaro

Kan det vara så enkelt att meningen med tillvaron är den där längtan efter nån annan. Kanske ligger det mycket sådan törst i vår natur. Barnet som söker blickar och ler mot ett leende. Så när allt blir stilla kan vi uppleva det inom oss och runtomkring oss, att Gud är också nära.

Hösten, de här otroligt färgstarka dagarna, de har vi väl absolut fått för att tanka färg, snart kommer novemberdimman här i Skåne, då gäller det att ha förråden fyllda. När man går till torget och inte kan se vem man möter, om det är en granne eller en främling. Men till all lycka dröjer det sen inte länge tills vi får tända adventsljusen. Då blir det varmt och gott igen, tycker jag. Fast jag vet att det inte gäller alla.

Maning

Nu faller guld från träden och ger vika
för vindarna och för att mörkret ska få rum
den köld som lär oss tålamod och väntan
precis som väntan på ett evangelium

det budskapet att livet alltid segrar
tron på att kärleken och värmen vinner mark
att efter natten känns det som ett löfte
när mörkret viker för en liten låga stark

Jag är så glad att jag får bo i Sverige
för här är dödens närhet tydlig varje år
berättelsen att livet vaknar åter
blir levande beskriven varje vår

och ändå är det lika mörkt om natten
i hela vida världen om man liten är
och ensamhet och kärlekstörst är samma
om man är långt borta på jorden eller här

Så när det åter faller gyllne löv om hösten
tänk då en liten stund på den som ensam går
och den som fryser för han saknar husrum
just nu när vintern kommer med sin kyla svår

Min önskan är att varje barn blir mättat
att varje människa kan få nånstans att bo
att den som ensam är kan få ett ljus i mörkret
att den som gråter kan få känna tröst och ro

Så tänt ett ljus och skriv ett brev till någon
och lägg i bössorna din allra sista slant
och hälsa på din granne varje morgon
för kärleken är evigt delbar, inte sant?



"Alltid bra med en påminnelse!"