Bönhörelse.

Det där med bönhörelse...
Inte blev det vackert väder på Karins student... men uppehåll när de åkte runt med lastbilen i det redan svårt sargade Lund. Med härlig musik på högsta volym och öronproppar i de glada dansande ungdomarnas öron.
Och visst regnade det när gästerna kom, men det fanns mirakulöst nog plats till de flesta, även om jag såg en del unga på golvet.
Maten räckte, oja, och blev över, och dagen efter var rimligt svår att röja. Trevliga ungdomar, härliga vänner!

Idag har jag fått börja dagen med att klippa upp buketter och stuva om dem i två stora vaser, så fantastiskt vackert!

Jag minns en gång för länge sedan
en väninna som fick diagnos på sitt barn:
han är autistisk.

Det var såklart en stor sorg, men det ändrade inte alls på barnet. Att man fick diagnos, alltså. När samme gosse även visade sig ha diabetes blev det svårt att hoppas på framtiden. Men min väninna sa att många människor ber för honom att diabetesen ska försvinna. Vi talade en hel del om detta- kan man be på något annat sätt när det är detta man verkligen hoppas på. Måste man be: låt honom klara av ett liv med autism och diabetes- för att inte utmana Gud.

Jag tror att Gud förstår förtvivlan. Man kan inte be på annat sätt än hjärtats nöd tvingar en till. Sen när tiden gått och man ser tillbaka- då får man annat perspektiv och ser att lösningen var en annan.
Nu är min gudson på väg att trassla sig igenom skolsystemet i Tanzania med bra betyg, han lever ganska väl med sin diabetes, det är verkligen inte bekymmerslöst, men ett möjligt liv. Autismen avgränsar honom mer än begränsar. Han gör det han vill.

Men ovanpå allt har min väninna byggt upp en skola för autistiska barn i ett område där inget sådant fanns, och dessutom en högskola med bl.a. utbildning för lärare för barn med begåvningshandikapp. En hel del andra utbildningar ges också där, men tänk bara, vilken effekt det fick att behovet fanns.
Här kan ni se mer om detta:

http://www.elct-ned.org/

Jag vet nu att bönesvar ofta bäst syns efter ett tag.

Synd bara att mitt tålamod är så kort. Och min tro så liten...

"Tack för att ditt perspektiv är större!"
.