Omvälvande

Man reser bort fyra dagar i veckan och får en förlängd helg hemma. Sen gör man om det gång på gång och stoppar in i hjärnan intryck av blandat slag, allt dock sådant som påverkar en. Ruckar på åsikter och känslor. Undra på då att man blir lite hudlös- jag hör det från flera håll i klassen. Vi påverkas.


Jag börjar minnas saker från förr, kanske familjehistoria, kanske kulturarv... Det öppnas rum bakom rum och jag går förvånad och berörd genom dem. En del väcker mycket väldigt mycket känslor och tåreflöden men inte precis sorg. Intressant. Vackert. Och så litteraturen som man kan gilla eller ogilla men inte bläddra lätt igenom, de gör också intryck. Därav denna reflektion:

Fixstjärna

Du brände fingertopparna, Johannes,

du svedde dina läppar

och din röst rann torr och dammig ut över sanden

där du låg oavvänt seende

mot din fixstjärna

väntande det lycksaliga famntag

den storslagna sammansmältningen

det oundvikliga slutet

på lidandets reningsbad.

Så galen du blev, Johannes av Korset,

så galen och dock...

med samma kapitulation

finner jag min tårar rinna

kinderna vätas och dammluckorna

förfärande helt öppna.

Där det självklara att jag helt

går upp i Gud och meningen inte längre

har någon betydelse.

Närvaron är allt.

Nu går jag in under det himlavalv

som spände över din himmel,

Johannes,

väntar under min egen stjärna oavvänt.

Vägen börjar här någonstans.

" Vart jag går i skogar berg och dalar följer mig en vän, jag hör hans röst...

Du är nära, du är med på vandringen. Tack, Gud för det!"

Äggskal

Det händer då och då i livet att det märks mer än annars hur otroligt sköra vi människor är. Spröda som porslinsdockor. Då marken skakar under oss och tillvaron rämnar. Märkligt nog kan en hel del resa sig efter kriserna och finna nån sorts vardag igen, leva genom kaos och skapa en ny tillvaro. En del blir starkare. Andra lite mer känsliga.

Så händer det något som påminner oss om då. En situation som behöver en reaktion. Vips är man där igen med all sin trasighet och avgrunden öppnar sig framför fötterna.

Allt
har jag tryckt ihop,
trängt in
och packat samman
i äggskalet.

Det man kan göra är att bygga upp äggskalet igen, bit för bit lappa ihop och stryka över huden, se till att bli så hel som möjligt. Någon gång då man inte är så utsatt kan man väl prata om det som hände, reda ut, vad var det som väcktes inom mig, och hur ska jag hantera det. Så står man lite mer rustad nästa gång det händer.


Smek mig över ytan,
så sprickorna inte syns.
Håll om mig hårt, tills bitarna fastnar.
Visa mig formen,
smek mig igen.
Se mig, för jag ser ingenting själv.

Det skramlar så tomt därinne.
Smek mig, håll mig hårt!
En våt liten kyckling därinne
Växer sig större då.

Vem är jag för dig?
Ett äggskal?
Som du kan kasta bort?
Eller kanske den runda formen
Runt något viktigt och fint?

Jag är vad du hjälper mig vara,
Smek min sårade själ,
Håll mig hårt och andas-jag vill dig väl!
Ta mig försiktigt i handen,
Låt mig ligga stilla
Med ryggraden nära din puls
Och hämta värme.
Och smek mig mjukt, mjukt.
Låt mig vara med.

En dag när jag blivit stark och hel igen,
Gör jag detsamma för dig!


Som väl är står man aldrig ensam i kaos. Gud är där. Han har redan varit i förnedringens, smärtans och dödens närhet, och vill hålla om dig, vill bära dig. Vila något i det.

bär sekunderna

utanom inom tidens ram
är du
som andas mig
livet
bär en dag till
mot evighet
sekund
efter annan


"Jag är aldrig helt ensam. Idag känns det gott och väl, men då och då ramlar jag, Gud. Tack för att du är där och tar emot."

Är du större än en kamel?

söndagens text dock årgång 2...

men bilden föreställer inte den port som kallas Nålsögat, utan ingången till "födelsekyrkan" i Betlehem, som dock har en port som gjorts om för att inte ens en kung ska kunna gå in i den utan att buga sig...

Nålsögat

Som kamelen tvingar sig igenom den trånga öppningen i muren

"nålsögat"

efter att ha lossat lasten och burit in den via taxeringen

drar mannen i repet

lockar

pockar

och kamelen övervinner slutligen motståndet

efter den första förvånade insikten:

min mage är tjockare än mitt huvud-

jag sitter fast!

så lyckas den pösa sig igenom

puckel och allt

ruskar lättad på sig

befriad

såväl bördor som pinsam rodnad

pånyttfödd

trippande så mycket som en kamel kan trippa

mot hägnaden där de andra väntar

och vattenhon

så tvingad till avkläddhet

inga skyddande lager av prestation

prestige

eller prakt

kan följa med igenom

i porten

men därinne väntar

livet

utan bördor.

Jag satt i häpnad ett par timmar på tåget igår intill fyra läkarsekreterare som nog skulle på kurs. De hade vin på box med sig och verkade ivriga och glada. Men oj vad de pratade! Oavbrutet från Göteborg till Helsingborg. När de gått log Pakistaniern framför mig och först då kunde vi byta några ord över bordet. Vi fick en liten koncentrerad närvaro med tåget som ram och med åkrarna och grödorna i fokus. Hans erfarenheter av Sverige och mina blandades och gav lite nya tankar. En kort stund och några få ord kan ge mer än ett par timmars intensivt babblande... Så kände jag det.

Som den där kamelen, hur omöjligt hade det inte varit att försöka komma in i staden med hela packningen på sig? Alla ansträngningar vi gör att vara trevliga, duktiga, framgångsrika, värdefulla måste tas av tills vi står där i vår trasiga nakenhet och visar upp våra tillkortakommanden. Då kan Gud ikläda oss nåden och föra oss in i sin glädje. Om och om igen sker det, var morgon ges oss en ny dag med nya möjligheter att lägga av maskerna.

"Tack Gud!"

Studier i Gbg.

Mitt hus, mitt rum, mina gemensamma utrymmen som jag delar med M och S från Örebro och Glanshammar. Det finns mer att säga om livet. T.ex. hur skönt det är på Killans Bönegemenskap, att gå in i tystnaden och bönen. Eller att det är gott att veta att min doter inte mer behöver undra. Stiftet har kallat. Det låter nåt det.













































"Det är gott att vara buren av Din starka hand."

Sommaren kvar sig dröjer

Det är så fantastiskt grönt! Vi körde genom Blekinge igår, och det är så fina stengärdsgårdar med inhägnade kohagar eller fårbeten. Gräset är så ljusgrönt, fräscht, och träden moget mörkgröna, men ännu utan höstens rodnad eller gulnad björk... underbart att beskåda!

Vi svängde in på Statoil i Kristianstad med den nya leasingbilen från makens jobb. Plöstligt kändes bromsarna konstiga och alla lampor lyste JackPot! Bärgningsbil. Lånebil. Fem minuter försenade till begravningen, en väns mamma har dött. Och medan vi drack kaffet så lagade Toyotaverkstan bilen så att vi prick kl 18 kunde glida in och byta tillbaka till Priusen igen. Äventyr? kanske det...

Imorgon är det diakonvigning i domkyrkan, 12 kandidater ska vigas och få sin stola och sitt kors. Själv ska jag sitta på första parkett. Får bära ett av ljusen i processionen. Iklädd lång vit skrud- ett röcklin. Ser ni mig så vinka! ;-) Sen ska jag genast rusa vidare- har möte i en annan kyrka på eftermiddagen.

Annars- har tagit det lugnt idag, lite tvätt, bara och en runda på sta´n. I torsdags skyndade jag för att komma i tid till ett annat möte- missade precis bussen och då missade jag tåget till Lund men fick i gengäld tid att köpa lite bröd och dryck samt ett par eccoskor till söndagsprocessionen. Mina gamla är inget kul att visa upp. Det finns så många fina att välja på! Och sköna!

Så på måndag ny resa till Götet. Måste nu kolla biljetter för några veckor framöver. Hejhej!

"Gud, välsigna de nya diakonerna som ska vigas imorgon. Gör deras händer mjuka, deras öron tåliga och deras kärlek stark."