Omvälvande

Man reser bort fyra dagar i veckan och får en förlängd helg hemma. Sen gör man om det gång på gång och stoppar in i hjärnan intryck av blandat slag, allt dock sådant som påverkar en. Ruckar på åsikter och känslor. Undra på då att man blir lite hudlös- jag hör det från flera håll i klassen. Vi påverkas.


Jag börjar minnas saker från förr, kanske familjehistoria, kanske kulturarv... Det öppnas rum bakom rum och jag går förvånad och berörd genom dem. En del väcker mycket väldigt mycket känslor och tåreflöden men inte precis sorg. Intressant. Vackert. Och så litteraturen som man kan gilla eller ogilla men inte bläddra lätt igenom, de gör också intryck. Därav denna reflektion:

Fixstjärna

Du brände fingertopparna, Johannes,

du svedde dina läppar

och din röst rann torr och dammig ut över sanden

där du låg oavvänt seende

mot din fixstjärna

väntande det lycksaliga famntag

den storslagna sammansmältningen

det oundvikliga slutet

på lidandets reningsbad.

Så galen du blev, Johannes av Korset,

så galen och dock...

med samma kapitulation

finner jag min tårar rinna

kinderna vätas och dammluckorna

förfärande helt öppna.

Där det självklara att jag helt

går upp i Gud och meningen inte längre

har någon betydelse.

Närvaron är allt.

Nu går jag in under det himlavalv

som spände över din himmel,

Johannes,

väntar under min egen stjärna oavvänt.

Vägen börjar här någonstans.

" Vart jag går i skogar berg och dalar följer mig en vän, jag hör hans röst...

Du är nära, du är med på vandringen. Tack, Gud för det!"