Snart fredag igen!

Nu har jag kommit hem. Igen. Det tar några timmar med tåget, resan är inte så svår, men tiden som spills innan för att man plötsligt blivit färdig tidigare. Så det är så skönt att kursen snart är slut. Bara två veckor kvar. Samtidigt denna ångest- sen börjar livet! Och alla sprids som agnar för vinden. Särskilt jag. Det har blivit rutin att resa upp på måndag morgon, ta sig till Bräcke, sova i Biskopsgården, och så trava mellan dessa båda poler dag efter dag. Så komma hem på torsdag kväll och sedan ... fredag!


Imorgon går jag i mässan i domkyrkan i Lund. Det är en befrielse att få gå in i sitt eget stift igen. Som genom en port. Lämna det gamla och inträda. Vilka vackra ord! Inträda i det nya. Jag har egentligen väldigt svårt för uppbrott. Det blev lite väl många sådana under barndomen. Jag blir stressad inombords, rädd att jag ska förlora alla vänner och inte hinna med och att jag sedan ska stå där akterseglad och tom inombords. Så visst är det kluvet- äntligen och redan!

Efter mässan blir det sista gången med själavård. Också ett uppbrott. Jag kanske hittar en annan person framöver, men för den här gången. Också det lite sorgligt men mest ett leende, det har varit en god tid.

Och sedan ska jag till Liberiet som uttalas liberiiiiiet här i Lund... där kan man sitta och fika och prata. Där har jag stämt träff med sjukhusdiakonen för vi ska jobba lite ihop om en grej. Kulikul!

Sen får det nog bli lite trädgård om vädret tillåter. Längtar! Äppelträden blommar redan!


På lördag blir det andra grejer. På söndag sång.
Sedan tåget till Bräcke igen. Sista gången. För nästa vecka ska jag bila upp och hämta hem alla mina saker. Då ska vi städa ut lägenheten och skiljas åt, Örebroarna och jag. Så det!

"När jag blir sådär rädd för uppbrott, Herre, visa mig min väg. Då vill jag gärna gå den. Amen."