Månaden maj har alltid varit min månad. Har ni också en särskild relation till den månad ni föddes? Just nu blommar det i alla träd och buskar här i Lund. Koltrastarna har glada dagar med partnerskap och kosttillskott. Solen skiner i ett.
Själv skiner jag ikapp med solen. Klart att det är en glädje att ha fått det jobb man önskar sig. Samt ett visst mått av bävan. Vad och hur. Är det som behöver göras. Men mitt i detta omtumlande så lätt att glömma bort vad det är att vara ett tecken. Ett tecken på närvaro och barmhärtighet. Mitt i en orolig tid kan tecknet få vara lugnet. Så breder ett lugn ut sig även inom mig. Det är ju inte göra som jag ska göra mest. Det blir nog en massa göra också. Jag behöver inte stå där med händerna fulla av lösningar och grupper. Vara är nog till att börja med. Närvara.
Alla glada tillrop. Det är många som säger det, vi är så glada att du kommer. DU. Så skönt att tas emot så. Träffade kyrkoherden och E som går i pension och gjorde upp lite planer för övertagandet. En vecka innan midsommar får vi gå igenom allt. Sedan börjar jag i slutet av augusti med avbrott för vigningen. Då blir det högtidligt i domkyrkan med biskop Antje. Sen börjar vardagen. I barmhärtighetens tecken. Lite fint faktiskt. Jag brukar tänka att diakoni- det är att vi bryr oss om varandra. Tänker ni att det räcker?
"Tack Gode Gud för maj månad och överflöd av ljus, färger, dofter, ljud. Du fyller min bägare till brädden med din nåd. Amen!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar