Tiden är liden.

Tiden.
Liden.
Vilka stora ord. Lida. Lidelse. Lidande. Och så därtill Tid. Att ha eller inte ha. Och att göra med den. Vad är det som ger känslan av skuld när man vilar med fötterna på en pall och en dator i knät? så att man drivs att torka badrumsspeglarna, badkar och toa innan nästa seans? Jag samlar kraft för nattjobb, det som förr var en självklarhet och något att göra med vänsterhanden, rutin, helt enkelt... blir inför denna helg en hög tröskel. Och som vanligt är det svårare att vila före, tankarna snurrar och det är som det ska.

Det hör till att tankarna snurrar vid avslutningen av en kurs. Den här kursen känns dessutom mer omvälvande än tidigare kurser jag gått. Det blir många känslor när vi ska skiljas. Lättnad är den minsta av dessa känslor. Frustration en större. Att vi inte hann bli mer än lite vänner. Kanske och förhoppningsvis till sist glädje. Glädje över alla dessa möten, tid som delats och insikter.

Domprostens betraktelse i mässan i morse handlade lite om detta, brytningstid som man råkar ut för då och då i livet. Att kyrkoåret ofta är en psykologisk hjälp. Nu har vi en vecka mellan Kristi himmelsfärd och pingst där vi kan få känna på och tänka över avsked och tomhet när man lämnar någonting viktigt. Men också om att hoppas på något som kommer.

Efter påskens känslostormar lämnar Jesus på Kristi Himmelsfärds dag lärjungarna i sin jordiska gestalt och här står de nu, med bara ett löfte om en Hjälpare. De vet inte vad de ska tro om det. Men i tillit väntar de och känner på tillvaron sådan den är mitt emellan två skeenden. Avslut. Början. Då gäller orden om att tro och hopp handlar just om detta, vi tror och hoppas på det vi inte ännu sett. Vem hoppas på det som är? Det är ju redan och alltså hoppas man inte mer.

Således och alltså

nu hoppas jag på en fin sista vecka med möjligheter att räta ut de sista frågetecknen, knyta de sista vänskapsbanden, vila och gemenskap. Några stilla dagar på Stigens Herrgård ingår och sedan utvärdering och fotografering. Och så mässa.

Sedan hoppas jag på ett gott kontaktnät, många gamla goda vänner att vända sig till för rådfrågningar och delande. Att börja bli kollegor till lärarna och vänner till personalen, om man skulle ha ärende till Bräcke igen. Härligt!

När man är färdig och fått intygen men ännu inte vigts så är man nästan diakon. Och en del klasskamrater vigs redan om tre veckor. En annan får vänta tre månader. Vi är lite senfärdiga här i Lund. Sen får man ha grön skjorta och frimärkskrage på om man vill. Och vara helt enkelt. Diakon.

Ännu så länge lever jag i hoppet.
Och i den absoluta känslan av att tiden är liden.
Snart är det pingst.

"Andas i mig!"