Att tänka.

känslan av rymd en morgon
med gräsmatta utbredd framför sig
sol i ryggen
och ett lövverk som fond

ger utrymme för tankar
insikt måhända
böner möjligen

så var det i lördags morse
jag kände att det där sammelsuriet
nystanet av garnändar som trasslat ihop sig
trots allt var möjligt att börja
lösa upp

tiden krymper och ger inte utrymme för så många val
det är en lättnad
att ha stigit över tröskeln från oro
till nuets tid

ett ögonblick i sänder
en sak i taget
det som inte hinns
finns inte

idag

så går vi gemensamt
men var och en i enskildhet
in i retreatens grotta
av tystnad
med en gräsmatta framför oss
sol i ryggen
och lövverket som fond

min reflektion ska bottna i det vigningsord jag valt
som ska ligga framför Herrens ansikte
i högkoret på altaret på söndag

det blir min föda under tre dagar
och kanske resten av mitt liv?
de tretton orden i hebreerbrevets trettonde kapitel trettonde versen
"Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek."

"Det är där du finns, i utanförskapets tillvaro, i delandet. Dit vill jag gå med dig."
.

Limbo.

Limbo lär vara medeltidens föreställning om den avdelningen i undre regionerna som oskyldiga men odöpta spädbarn hamnade i. En del fantasier fanns om hur härligt det skulle vara där, befrielse från alla sorger, men utan möjlighet, antar jag, att delta i uppståndelsens glädje.

Jag är glad att jag inte är Gud som ska komma på lösningen på alla dessa finurliga problem. Dessutom tror jag Gud är pragmatiker och finner på överraskande bra lösningar på det som upptar vår oro här i tiden.

Men känslan av ansvarslös tillvaro överfaller mig när jag nu har en ledig helg innan jag börjar mitt nya jobb. Här i hemmet vet jag (verkligen) vad som behöver göras, och behöver inte fundera ut något. Köket. Trädgården. Tvätten. Hallen. osv. Det är då det känns så gott att också sätta sig vid tangentbordet och sammanfatta gårdagen:

Sista dagen på jobbet som jag började på för fem år sen gick i samarbetets tecken. Vi hade dåliga patienter, men gjorde insatserna tillsammans i tät kontakt med doktorerna och med de närstående. Det regnade så vi kunde inte sitta ute på lunchen tyvärr, det hade jag sett fram emot, men vi hann med en kaffekopp. Och sen mot slutet av arbetsdagen samlades en jättehop och höll tal och gav mig en monsterstor blombukett och det blev kramkalas. Jag är inte lättrörd, men men men...



Mina föräldrar har varit gifta i 49 år. Det är väldigt länge. De firade på etiopisk restaurang i Uppsala. Det tycker jag är symptomatiskt befriat från traditionalismen. De är rätt coola.






Själv är jag inte så cool. Men om en stund ska jag byta limbotillvarons sysslolöshet mot något av ovanstående projekt. Det är ju inte fel det heller.

"Tack för att du inte lämnar dem som lider, för att du inte släpper taget. Du som orkar gå hela vägen ända fram."
-

Tisdagar är toppendagar.

Idag är jag ledig. Jag har jobbat hela helgen och måndagen, så det är sköööönt att vara ledig på tisdagen. Då kan man njuta av dagen och få gjort ett och annat. Jag njuter och spelar lite dataspel. Tar mig till diakonicentralen och jobbar på en powerpointpresentation tillsammans med andra blivande kollegor. Sen får jag lunch som Sara lagat och så följer jag med Karin till stationen. Hon ska resa till sin folkhögskola i norrland. Sen åker jag till Burlöv och knatar omkring för att hitta fina kläder till min stora dag. Och tänka sig, det gick bra! Så nu har vi gjort en spenatpaj och kör diskmaskin. Betalar räkningar. Skickar in examinationsuppgiften. Vad skönt att vara ledig!

" Gud, var med barnen i världen!"

.

Övning ger Färdighet

Strax ska jag cykla ner till domkyrkan. Det hänger regn i luften.

Vi ska delta i morgonbön och sedan tillbringa dagen på stiftskansliet och med biskop Antje. Hon ska samtala med oss sju diakonkandidater och ge oss vår examinationsuppgift. Vi har ansökt om att examineras och vigas och nu närmar det sig. Det som varit som en ogripbar hägring får kontur och färg.

Vi ska också öva lite i domkyrkan på eftermiddagen- kom inte dit! :-)

Det har varit svårt att fokusera i förväg, jag blir så engagerad av mitt arbete, så är det när man har med andra människor att göra hela dagarna. Lätt att glömma sig själv. Det är väldigt bra att den veckan som föregår vår stora dag inleds med retreat. Inför viktiga händelser kan man gott få tänka lite över sig själv.

Idag är det internationella ungdomsdagen. Det står i tidningen. Grattis alla ungdomar. Ni är underbara!

Jag har flera stycken i mitt hus, och de är så kloka och fina. Fast den yngste ungdomen tillbringar natten med sin far i sällskap av lejon och elefanter i Mikumi nationalpark. Hoppas att ingen vill ha honom till frukost... Längtar efter dem, de har varit borta två veckor nästan.

"Du är nära mig i varje andetag. Det är jag som glömmer dig, inte du som glömmer mig."
.

Atles dikter

En månad går så fort. Nu är det två veckor kvar av min tid på avdelningen. En till två personer i veckan har gått bort och jag har lärt känna många nya patienter och deras familjer, varit med i deras svåra stunder, men också njutit av att se dem i vår underbara trädgård eller firat någon bemärkelse. Det blir så lätt att veta vad som är viktigt när tiden blir utmätt.

Den här helgen är jag ledig. Ungdomarna hade fest på nedervåningen igår, och de har en hel del disk att sköta. Själv har jag tagit mig ett bad, det är ett av mina lyxnöjen. Jag vill inte slänga ut badkaret som många gör. Som väl är har vi en dusch också för de övriga familjemedlemmarna som tvagar sig under mer ordnade former.

På onsdag är vi kallade till möte med biskopen, vi som ska vigas i början på september. Då ska vi samtala och få vår examinationsuppgift. Jag samtalar gärna med Anjte Jackelén, hon är en härlig människa. Skärpt och rar samtidigt. Vi ska också få prova ut albor (vita gudstjänstkläder) och vårt emblem, det smycket som visar att vi är diakoner. Det ska bli härligt att träffa de andra, vi är sju stycken som ska vigas samtidigt. Överväger att resa till Göteborg söndagen innan för att delta i klasskamraternas stora dag. Det verkar bli möjligt.

En av våra klasskamrater talar teckenspråk. Hon efterlyste igår texten till två dikter av Atle Burman, som hon ska använda på måndag på en begravning. Hon har texten på teckenspråk, men behöver den svenska översättningen. Jag vet att jag har boken "Buren av ljus" där jag tror att dessa två dikter finns: " I min sorg och saknad" och "Buren av Ljus". Men jag hittar den inte när jag söker. Ska göra ett nytt sökryck om en stund.
Om någon har texterna så kan de väl maila dem till mig på: asakgustavsson@hotmail.com
för jag vill inte att de läggs ut här, Atle ska väl ha sin copyright på dem.

Annars? Solen lyser och buskväggen utanför mitt fönster är grön. En liten lätt bris rör löven och livet är gött. Gossarna (maken och sonen) har det bra i Usambarabergen och sms:ar regelbundet. kan livet vara bättre?

"Tack för sommar och sol!"
.

Diasporerna

En är på festivaler och jobbar.
En är i Genarp eller nåt hos en cellokompis.
En är på stan med två fikaväninnor.
En är med sin pappa i Tanzania.
En är med sin son i Tanzania.

Jag är ensam hemma. Lite skönt faktiskt.





Eftersom jag var uppe i natt och körde dem till tåget som går till flyget. Och sen jobbat hela dagen. Nu är huvudet segt. Till skillnad från sonens som är välordnat av storasyster. Se såna fina flätor!





Inatt är det inget särskilt. Men nästa natt jobbar jag. Så är det att vara syrra. Dag och kväll och natt och helg, alltid redo! Så ikväll kan man vara redlös. om man hade orkat. Tjoho!


Det blir en stilla stund i hemmets lugna ro för mig, bara så ni vet.

"Visst håller du din starka hand omkring dem?"