Jag är glad att jag inte är Gud som ska komma på lösningen på alla dessa finurliga problem. Dessutom tror jag Gud är pragmatiker och finner på överraskande bra lösningar på det som upptar vår oro här i tiden.
Men känslan av ansvarslös tillvaro överfaller mig när jag nu har en ledig helg innan jag börjar mitt nya jobb. Här i hemmet vet jag (verkligen) vad som behöver göras, och behöver inte fundera ut något. Köket. Trädgården. Tvätten. Hallen. osv. Det är då det känns så gott att också sätta sig vid tangentbordet och sammanfatta gårdagen:
Sista dagen på jobbet som jag började på för fem år sen gick i samarbetets tecken. Vi hade dåliga patienter, men gjorde insatserna tillsammans i tät kontakt med doktorerna och med de närstående. Det regnade så vi kunde inte sitta ute på lunchen tyvärr, det hade jag sett fram emot, men vi hann med en kaffekopp. Och sen mot slutet av arbetsdagen samlades en jättehop och höll tal och gav mig en monsterstor blombukett och det blev kramkalas. Jag är inte lättrörd, men men men...
Mina föräldrar har varit gifta i 49 år. Det är väldigt länge. De firade på etiopisk restaurang i Uppsala. Det tycker jag är symptomatiskt befriat från traditionalismen. De är rätt coola.
Själv är jag inte så cool. Men om en stund ska jag byta limbotillvarons sysslolöshet mot något av ovanstående projekt. Det är ju inte fel det heller.
"Tack för att du inte lämnar dem som lider, för att du inte släpper taget. Du som orkar gå hela vägen ända fram."
-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar