4e påsktiden

Halleluja!
Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig.

Så börjar psaltarpsalmen för 4e söndagen i påsktiden som det heter imorgon, detta är ur Psaltaren 147.

Det känns extra bra just idag då vi ska få en extra duvning i kyrkokören, en heldag med Eva Lis Carlsson. Vi ska öva på Magnificat och en del annat av Bach. En del av det är egentligen lite för svårt, men o vad det är ljuvligt när stämmorna smälter samman och klangen tätnar! Man får en känsla av hur det kan ha varit i de stora katedralerna i Tyskland, jag har varit i Tyringen och kikat på läktare i flera våningar.
Soli Deo Gloria, Bara åt Gud giv ära, så signerade Bach alla sina verk. Det är så jag vill att den här dagen ska bli.

S.G.D. "soli Deo gloria"

Bachs signatur

Det är mellan tonerna
i pausen och efterklangen
som känslan växer

det är mellan tonerna
efter ansatsen
i valvens ekande rum

det är i spänningen
klangerna skälver
kvardröjande

det är när stråkarna
redan lämnat strängen
men innan de landat åter

som jag förstår
hur stor din vishet är
Bach.

Det har varit tre sköna vårveckor i hemmet, inget engagemang i trädgården, våren stannade liksom upp, men på altanen finns åtminstone kuddar i hammocken om solen skulle komma tillbaka. Den första kaffekoppen utomhus en våreftermiddag är en av livets höjdare. I sin enkelhet!

Det har varit intensiva veckor, så här kan det inte få fortsätta. Fast om man ger var sak sin tid och inte sneglar framåt eller bakåt så brukar kraften räcka till väldigt mycket.

Hur som helst så ser jag fram emot att imorgon packa min veckopackning och vara på väg. Skolan blir en stor del av livet när man går en kurs. Familjen har sitt eget liv numera. Det är också något att tacka för. Soli Deo gloria!

"Tack för vår och vänner. Tack för ljuvlig musik. Tack för livet!"

Läs även andra bloggares åsikter om Bach, sångövning, våren