Snabbvisit.

En och annan bästa vän dyker upp ibland. Igår var det Helena från Vänersborg som jobbar i Trollhättan. Känner ni henne? Hon går otroligt fort för att ha så små fötter och tänker väldigt snabbt för att vara så gammal... (ett år äldre än jag) Vi var tre som var bästisar i gymnasiet. Jag träffar henne då och då säg sådär vart tredje år, och det är lika självklart att bara fortsätta umgås var gång. Och därmed aldrig särskilt sorgligt att skiljas.

Den tredje personen har nyligen dött. Honom har jag inte hållit kontakten med alls. Jag har tänkt på honom ofta, men våra vägar korsades aldrig. Det känns väldigt sorgligt. Han har jobbat i London och ska begravas i Danmark, en minnesstund ska hållas i Kristinehamn. Och jag kan inte komma. Kanske får det vara så ibland att fina vänner bara får behålla sin plats i hjärtat?

Så hittar man nya vänner och oroar sig för att de gamla ska blekna och tiden inte ska räcka till för dem man redan har. Men så är det inte. Min nyare bästis och jag ska "boka tid" för en fika i veckan. Det behövde vi aldrig förr, men det är så när man har stora familjer och intensivt arbete, att tiden inte är en självklar ägodel att slösa med. Däremot ska mötena värderas högt.

Var rädd om dina vänner, hör av dig med en hälsning och fråga efter hur de har det. En dag är det plötsligt alldeles för sent.

"Tack för vänskapens gåva. Lär oss ta vara på stunderna. Jag är så dålig på att hålla kontakt, hjälp mig att komma ihåg dem som betyder något i mitt liv."

Läs även andra bloggares åsikter om Vänner, minnesstund