Jag reste till Södra Hoka härmodagen, och hade då sonens ryggsäck med mig. Utanpå denna hade jag spänt min fars gåva, ett ok. En tvärslå att lägga på axlarna och från var axel utgår kedja och krokar för att kunna hänga två hinkar fulla med vatten på. Det är från tiden innan kranen och vattenslöseriet.
Man kan tala mycket omkring ett ok. Om vatten, arbete, solidaritet, världen, liv, ande, korset, och om verktyg för att underlätta arbetet. Så jag tyckte det kunde vara ett fiffigt
åskådningsmaterial för en träff mellan blivande präster, kantorer, församlingspedagoger och diakoner. Vi hade fem intensiva och härliga dagar, och på den tredje dagen visste jag plötsligt vad alla 30 hette. Den mänskliga hjärnan är otrolig. Och jag fick glädje av att ha krånglat med mig min rassliga grej.Fick också besök där uppe av ett par kära väninnor. Det är gott när världarna flyter samman lite. Den känner den och den känner den. Så hör vi ihop mer än vi tror.
En del att bekymra sig över finns det, en god vän har fått ett styre i magen, det är farligare än man ofta tror. Jag hoppas att den här tiden inte ger några men i framtiden. En annan har fått arbeta i grannskapets kaos där 6 lägenheter brunnit upp. En och annan har ekonomiska bekymmer och någon har relationssvårigheter. Så är det när vi har vänner, att vi bryr oss om. Det är viktigt att bli berörd för att kunna dela vänskapen fullt ut. Då kan ett ok vara möjligheten att bära genom förbön.
"Gud, jag ber dig, var nära var och en idag, som jag tyst nämner vid namn."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar