olika referensramar

Hej. Jag ska skriva nåt krångligt här, för att det är nåt jag har funderat över på sista tiden. Det är inte jag som mår dåligt den här gången, men ingen av oss går säker, det vet jag också om. Nu ska ni veta att jag är sjuksköterska och har haft många år på mig att sta ställning i detta som jag skriver om, så om det verkar jätteläskigt så läs inte eller bry er inte, men om ni också känner nån som det berör så ta till er det ni vill, eller skriv en kommentar om varför jag har rätt eller fel. För jag kanske missar nån viktig ståndpunkt! Det händer.


Vi har olika referensramar. Det som är självklart för den ena behöver inte vara självklart för den andre, och det som var naturligt för mig förut behöver jag inte alls kännas vid numera. Saker beror på så mycket.

Det är såklart därför som vi blir oroliga av så olika saker. Jag blir orolig av sånt som du rycker på axlarna åt, och han eller hon blir oroliga för sånt som jag klarar av utan att baxna.

Cancerskräcken har jag jobbat nära i 25 år, och jag har sett alla sorters reaktioner i samband med den. Den reaktion som sårar mest är avståndstagandet. Men så vanligt, så vanligt. När det enda viktiga att göra är att vara nära den som går i livet med cancern i närheten, att tala om att jag tänker på dig, jag finns här, vill du berätta hur du har det?

Cancer botas oftast numera. Men ändå får den som får beskedet alltid ägna stort arbete åt att göra upp inom sig med livet och döden. Många som har pressade liv stänger dörren om och försöker låtsas som ingenting. De talar inte ens med sina närmaste om sjukdomen. Det kan de inte rå för. Det är starka skyddsmekanismer som sätter in. Men förr eller senare kommer det fram, och i spåren följer vännernas chock, rädsla och utanförskap.

Om de bara håller ut i vänskapen och väntar in alla kaoskänslorna så kan de oftast så småningom tala om det som har hänt.
"När jag fick höra om vad du gått igenom kände jag
rädsla
besvikelse
ilska
sorg
skräck
...
och jag förstår att du har haft en jobbig tid. Jag önskar att jag fanns där för dig då. Nu är jag här, vill du prata så lyssnar jag. Mest av allt är jag orolig över att förlora dig, min vän."

Det vore väl skönt om vi var så raka med varann.

Men jag förstår att det inte är så lätt. Jag har egna rädslor som hindrar mig från att vara rak med mina vänner i vissa lägen.

Jag tror att vi behöver göra upp inom oss med alla gömda konstigheter, hemligheter som man inte vågar visa för andra. För var knut vi löser upp står vi stadigare och ser en bild i spegeln av en mognare människa. Kanske gör det också det lättare att våga stå inför vår Herre på domens dag, om det nu blir en sån, folk tror visst lite olika om det med... att vi har försökt lösa våra knutar och leva så öppet och ärligt som möjligt. Och inte döma varandra, det räcker så bra med att var och en tar hand om sina egna knutar. Vem vet vad den andra har med sig i bagaget?

Så här kan det ju vara:

Sköldpaddan skrattar

sköldpaddan skrattar

visst, men på sitt eget vis;

otroligt långsamt

Vänta in sköldpaddans tempo och du ska se att du kan förstå hur den tänker... Eller kanske inte?

"Du som vandrat i dödsskuggans dal, med dig fruktar jag intet ont, för du är med mig, din käpp och stav gör mig trygg."