Hem ljuva hem

Inatt har jag sovit i min egen säng. Det är skönt att komma hem när man har rest bort. Jag går omkring och pillar lite på mina grejer, ser dem i nytt ljus och trivs med familjen min omkring mig. Sova i egen säng...

Så fick jag se i Amnestypress som dottern får hem -
fem syskon i Kenya som packat allt och väntar på att Någon ska plocka upp dem. En trygg plats och en egen säng... Jag har det verkligen bra.!

http://www.elct-ned.org/index.php?option=com_content&task=view&id=2060&Itemid=29

I Tanzania fick jag besöka ett barnhem några veckor.
I deras värld kan jag inte så mycket, jag kan ju inte ens språket ordentligt.
Det var skönt att på samma villkor som de andra ägna mig enbart åt blöjbyten och grötmatning.

Men en dag frågade de efter mina synpunkter, en av dem som kunde engelska bättre hjälpte till med samtalet.

Jag sa som jag tyckte att det var ett bra barnhem, de gav barnen det som små barn behöver, närhet, värme, och kärlek. Men turisterna som kommer får komma in i spädbarnssalen och ta upp de små tvåochetthalv-kilosbebisarna och krama dem. De går först bland djuren på farmen och sen kommer de in här med sina smutsiga skor.

OM det var mitt barnhem- fast det är det inte... men OM, så hade jag satt en skylt NO ADMITTANCE på dörren till spädbarnsrummet.

Det kan man inte göra, sa de, turisterna ger pengar till oss, de vill se allt, och de vill hålla de gulliga bebisarna.

Jag vet att ni är artiga och välkomnar alla.

Men om jag var turist och ni sa- dit in kan ni inte få gå, vi är rädda om de minsta, då hade jag tänkt- vilket bra barnhem, de ska få mer pengar. Sen visade jag hur man kunde göra lite grejer att sälja till turisterna, och stämpla de små anteckningsböckerna som ni klär in med kangatyg med ert bankkontonummer så kan de sätta in mer pengar när de kommer hem.

Nästa år när min man kom dit sa de till honom. Dit in får du inte gå, vi är rädda om de minsta. Och på dörren stod det:

NO ADMITTANCE

En tysk präst som var på besök sa till mig- vilket eländigt ställe, vi måste köpa nya saker till dem, det finns inga vällingflaskor och inga leksaker, de har jätetunna tygblöjor med hål i, barnen har inga egna kläder och de bor i ett smutsigt hus, se så fula väggar! Och två-treåringarna väntas sjunga för besökare!

Då sa jag till henne- nu går vi ett varv till:

Här väger de barnen varje vecka. Om de avviker från sin viktkurva görs en utredning direkt. De får kärlek och mat. De lär sig som spädbarn att dricka sin mjölkersättning och välling ur mugg, för det är mer hygiensikt än nappflaska, men de minsta får flaska tills de kan svälja från en mugg.

Så här små barn bryr sig inte om dina och mina kläder eller dina och mina leksaker. De ska hem till sina släktingar när de blivit stora nog att äta själva, att ta för sig av gemensam mat. De ska inte bli tyska eller svenska barn, de ska bli lika andra tanzanska barn. Det är artigt att sjunga för gäster. Det lär de sig. De lär sig leka med pinnar och stenar som andra barn och de leker sånglekar och lär sig klara sig utan blöja. En pojke kissade på myror på promenaden... Väggarna skuras varje dag, därför är färgen nött. Det är ett rent barnhem. De har väl utbildad personal och de har en barnskötarutbildning med riktiga lektioner och mycket praktik. Och de lotsar hem

Fråga husmor om du ska köpa blöjor.

Nejnej, sa husmor, inga blöjor, vi får tyska tygblöjor och de är så tjocka så de torkar inte här i den kalla och fuktiga bergsluften, de möglar. Men jag kan köpa fler tunna blöjor och modersmjölksersättning om jag får pengar av er.

Nu har de fått en bra lekplats, mer färg till väggarna, nya fönster och mycket mjölk. Och den tyska prästen har fått nya ögon att se med. Det var en givande semester!

"Nu när det är fasta vill jag tänka på den som inte har en egen säng och ett tryggt hem. Tack för vad jag har och att jag kan dela med mig av mitt eget. Lär mig se med nya ögon på verkligheten, och hjälp mig komma ihåg att ofta tänka efter vad jag kan göra för någon annan."

Läs även andra bloggares åsikter om barnhem, Tanzania, bön

Välgång och lycka

Det är lätt att önska välgång och lycka, kan man tycka.
Men vad är det egentligen?
Kanske är det förnöjsamhet som gör undren.
Å andra sidan, är man FÖR nöjd... då rullar man tummarna trots allt elände.
Lite förändringslusta
önskar jag er
idag!

"Låt mig aldrig bli så nöjd att jag är för nöjd, eller liknöjd. Lite vrede över orättvisorna tror jag att Du också, Gud, hoppas att jag har. Ge mig mod att göra något också."

Andas in morgonen

Vädret är skönt här i Blekinge. Det är lite duggregn i luften men en lätt ljummen vind drar och mullen doftar. Tulpaner och påskliljor sticker upp sina gröna blad. Kanske är tiden ur led, vädermässigt, men ändå njuter jag av det första andetaget utomhus.
Det har i texterna den senaste tiden talats väldigt mycket om demoner. Det är en del av bibelns språk som jag har svårt att förstå. Jag önskar ibland att det vore enklare. Om det stod- Det finns svåra saker som drabbar en människa, och det finns ondska i världen. Jesus ser dig som är sårad och hjälper dig igenom det. Det goda är värt att satsa på. Det hade varit enklare. Fast vad skulle man då behöva förklara? Naturligtvis hade alla valt att leva efter Guds vilja då?

Eller?
Naturen säger mig idag på morgonen: Gud vill dig väl. Vakna, människa, sträck på dig och dra in ett andetag livgivande syre. Gå sedan din väg genom ditt liv. Jag är med dig.

"Tack Gud, för våren, vör ljuset och för vinden."

Fru Moses och de.

Hej

Jag lovade lite fortsättning.
Själv har jag fullt upp idag. Annars hade ni fått lite bilder också. En annan dag...

I Mosestältet om aftonen

Godafton, min älskade fru!
Vad har du sett och upplevt idag?
Finns det nåt du kan lära mig?
din ödmjuka elev är jag.

Kära man, du skäggige farao
jag ser bara små, små ting
smulor som delas och ved som värmer
och ett lamm som föddes igår.

Men käraste make, godafton själv!
Vad har du sett och upplevt idag?
Några nya under, några eldar som tänts?
din lyssnande vän är jag.

Kära fru, du som vandrat så länge med mig
jag ser bara syner jag
men ett land har jag sett i en dröm jag drömt
och det landet ger jag åt dig.

:/Utan dig vore livet fattigt.
Utan dig såg jag ingenting.
Men med dig kan jag andas och drömma
och med dig ska jag aldrig glömma-/:

Vart vi är på väg.

Mrs Moses skryter lite

Min man är ingen praktisk person
hans tankar är ständigt på Gud
och om jag ber om ett vardagligt råd
så svarar han inte ett ljud

jag grämde mig först och ångrade mig
men det har jag slutat göra
nu när jag är gammal ska sanningen fram:
Flickor, nu ska ni få höra...


Jag har ett yrke, för er är jag nån
och inte enbart nåns piga
Jag är ju barnmorskan, en viktig person
om detta kan jag inte tiga.

Ingen har förråd som jag
Jag packar i påsar som han snällt bär.
Se mina läkande örter
Se mina påsar med kryddor här

Han bär lika mycket som andra män
han gör som jag säger till
och här i mitt eget ökentält
gör jag precis som JAG vill.

Mrs Moses på bröllop

Jag var på bröllop igår
ja, naturligtvis inte på själva
det är ju inget för mig
men jag kom på brudfesten.

Flickan var så grann,
tänderna vita som moln,
håret svart som kol
och ögonen tindrade.

Dansen höll på hela natten
och vi drack vin och åt manna
och låtsades inte om
att vi egentligen är på väg.

Jag var på bröllop igår
brudens sandaler var slut
utnötta av vandring,
inte av dans.

Jag ägnade en tanke åt
de kommande månaderna
och bad till Gud som brudgåva
att vi snart kommer fram.

Kompassriktningen norrut!

När jag var liten i mörkaste Afrika lärde jag mig i missionsskolan de psalmer som skulle hjälpa en förstå Lidandet. Vi hade verser i läxa som många barn hade då. Men inte många kan så många blodiga lidandessånger utantill som jag. Min fröken var pingstvän och tog saken på allvar. Det tackar jag för. Dessvärre lärde vi oss också en sång som jag inte tyckte om. Den handlade om längtan, och jag hade nog med längtan på internatskolan, kan jag tänka mig, sex år gammal. Det var en konstig sång om att vilja vara, leva och dö någon annan stans. Så här sjöng vi: Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden! Fast vi barn ville absolut leva och dö i Afrika. Så vi gjorde om "i Norden" till "på jorden".

Nu ska jag strax köra norrut till min folkhögskola. Jag har packat en del saker, säkert glömt en del, och tiden kommer nog gå fort som de andra veckorna. Men jag längtar dit. Det lärde jag mig trots allt som barn, att längta nån annan stans.

Och mitt livsuppdrag handlar nog om att arbeta på förnöjsamhet, att se det fina i att vara just här just nu. Det spelar ingen roll var jag är, det händer alltid något och ögonen får se nåt, öronen höra nåt, och tankarna kan alltid, alltid vandra fritt...

Jag önskar er en god vecka. Med övningar i längtan och förnöjsamhet.

"Gud, du har gjort världen så outsägligt vacker! Jag ser spåren av vårens framfart. Må jag njuta av den som den just idag är, och inte längta redan till sommaren!"

Läs även andra bloggares åsikter om längtan, nationalsången, bön

Liv och slut

Vad tänker ni som sover?


Andas på helt enkelt genom natten. Vaknar utvilade.

Eller snurrar i lakanen så att morgonen känns tung och trög. Kudden kallar.


Det är ibland så tydligt att livets längd inte har rättvisa mått. Så tog ännu ett liv slut och personen var i min egen ålder. Och vi tvagade och klädde och gjorde fint på rummet. Ett ljus och en blomma.


Så ställer vi oss i bakgrunden där vi hör hemma och lämnar över resten av avskedet till er. Begravningsbyrå och kyrka. Landstinget har gjort vad vi kan.


Det är gott att se att någon finns för den som lämnats kvar, när det fins en annan anhörig som orkar lägga armen om, som kör i karavan hem mitt i natten. Jag tänker på han som från sin sista stund lyfte blicken och såg. Som bad Johannes ta hand om den sörjande modern.


Vi närmar oss Golgata, fastan tar oss söndag efter söndag närmare korset men också i samma stund den öppna graven, livet. Men sorgen tar sin plats i livet, och där mitt i avskedet har jag min vardag.


http://www.abcgallery.com/M/michelangelo/michelangelo6.html


Pietà


Den milda moderns ömma blick
i stenen varsamt ciselerad
0ch hennes utav sorg tafatta händer
som fjärilar med svepningstyget fladdrar

Den reser genom seklers obarmhärtighet
i ögonblicket där en känsla landar
och väcker i mitt hjärta minne
av modern som jag såg på sjukhuset igår

Hon bar igenom korridoren
de två buketter hennes son fått givna
de röda rosor med små vassa törnen
de gula vårens tulipan och solskenslöften

Så vördnadsfullt jag öser vattnet
och fyller kärlen som hon bett mig om
och hennes trötta ögons trötta leende
var samma som han fann, herr Michelangelo

Det var ju inte detta som hon drömde om
när sonens mjuka lockar lekte nära bröstet
när hennes händer smekte sonens fötter
och framtiden låg spegelblank och ren

Du har i varje liten människa nedstigit
i var mans öde spåras också dit
och därmed ävenså din moders tåreflöde
med alla tiders moderstårar bildar ström

Den milda moderns ömma blick
i stenen varsamt ciselerad
och hennes utav sorg tafatta händer
som fjärilar med svepningstyget fladdrar



Men hellre än att oroa sig för att livet tar sin ände en dag så vill jag att du lever ditt liv så gott du kan, gör saker och var med folk, vila och vistas någonstans ensam, allt efter behov och förmåga. Men lev det, och vänta inte på något "sen". Är ni så snälla!



" Tack för livet! Tack för vännerna! Tack för morgonljuset som snart bryter in!"


Läs även andra bloggares åsikter om död, liv, bön

Nattvaka

Jobbar i helgen.

Ja, man ska vara ledig på helgerna, och vila. Och jag har vilat, men nu jobbar jag på natten. Sover på dagen.

Så har livet varit mycket för mig, vi sjuksköterskor jobbar ju när folk behöver oss, och det har varit mycket nattjobb. Det är bra när man pluggar.

Min avdelning hör till onkologen i Lund.

http://www.skane.se/templates/Page.aspx?id=197097

Vi sköter ett trettiotal patienter i tio kommuner, och har möjlighet att lägga in personer för kortare insatser på vår Hospisavdelning. Jag brukar gilla att vara i PKT-teamet som ringer hem och distriktssköterskor och jobbar som spindeln i nätet. Letar efter problem och lösningar till dem.

Det är efter att ha jobbat länge med cancersjuka barn och ungdomar och nu på Hospis som jag överväger att bli diakon. Livet har lärt mig mycket. Det är ofrånkomligt att man påverkas när man står så mycket mitt i människors kriser, mitt i deras liv. Livet blir liksom extra viktigt.

Men imorgon ska jag inte sova hela dagen. För då ska jag uppvakta min äldsta dotter som fyller 22. Hon heter Marta och läser hebreiska den här terminen. Grattis, Marta!

Hennes två år yngre syster Sara kommer med flyget, hon har minsann varit i K Hufvudstaden. Spännande med sportlov. Annars läser hon violin och klassisk sång på folkhögskola i Växjö.

De andra två barnen bor ännu hemma. Till stor glädje för oss som njuter av lite kvällssällskap då och då. De sjunger minnsann också. Och spelar. Och scoutar sig och vandrar och spelar lite dataspel (jaja, Karin, jag vet att du mest är på bilddagboken! dina bilder där är jättefina) och skjuter. I höjden. Mest lille David som nu 14 år gammal är längre än alla sina stora systrar.

Alla flickorna är ofta ledare på barn och ungdomsläger. Det är gott. Unge Herrn ska konfirmeras på S Hoka i sommar. Sen är vi färdiga med konfirmationer, sa Karin.

Det är en fantastisk tid, att just när man blivit så stor och klok få träffa andra lika stora och kloka och vända och vrida på det som är viktigt i livet. Meningen och kärleken och leken och allvaret. Och vem de är i sin kyrka och i sitt samhälle.

(den här bilden har vi på kylskåpet, det står "Children are a blessing, you never know when you´ll need blood or a spare kidney" )

"Tack för barnen! Alla barn är dina barn. Vi lånar dem en kort tid och gläds åt hur de utvecklas. Hjälp oss komma ihåg att vi alla är barn och behöver växa till, mogna under livet.

Hjälp mig komma ihåg att verkligen leva mitt liv, att bara göra det som är viktigt eller det som är roligt. (eller både och...) Var mig också nära när min sista tid kommer. Tack för att det finns människor som vill och kan vårda den som är sjuk."

Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, Svenska Kyrkans Unga, bön

om tålamod

Det kanske finns någon därute i världsrymden som kan lära mig tålamod.

Å ena sidan tycker jag att jag är rätt bra på att "ta det lugnt". Jag njuter av en halvdag med en god bok och känner mig sällan pressad att prestera en massa.

Å andra sidan verkar det ofta rätt mycket när jag tänker igenom vad jag hunnit med på en dag. Jag tycker inte om att ligga och dra mig. Livet är för kort för att slösas bort sovande.


Fast om livet är för kort borde man väl vara glad åt saker som man får vänta lite på, att tiden går sådär sakta, då.

Men nej, då, då biter man på naglarna och kollar telefonsvararen om man misat ett samtal, man skickar pinsamma mail och frågar om man blivit bortglömd och får inget svar ändå...
Såna där omvälvande skeden i livet som t.ex. byte av arbete eller väntan på en utbildning kan trigga igång känslan av otålighet. Man vill ju nåt så gärna.


Jag kan försetälla mig Moses i öknen som manar på sitt stora folk att vandra vidare, han har en vision av att vara framme, och blir otålig på alla de där eftersläntrarna som inte verkar bry sig alls om meningen med vandringen. De bara går omkring och lever sitt liv som om de vore helt liknöjda! Jag skrev en gång en liten serie om mr och mrs Moses. Den börjar så här:

Jag vill inte ha det Heliga Landet!

Alltid målet
Vid horisonten
Ständigt där borta
Aldrig här

Alltid laga
Mat för två måltider
En för i afton
En för vandringen…

Gud, jag är trött
På att höra barnen gny
Med ömma fötter
Och solbrända axlar

Och jag är verkligen trött
På att gå i säng
Med drömlös vetskap
Uppbrott i dagningen.

Jag bryr mig inte
Så där värst om löftet
Kan vi inte, snälla,
Bara stanna och ta

Detta land är inte sämre
Än något vi gått igenom
Detta land bedömer jag
Gott nog –

Snälla, snälla, snälla,
Min skäggige man
Säg oss imorgon att Gud
Befaller oss att stanna.



Så svarar Moses:

Jag är inte säker själv

Jag är inte säker själv
På att jag hade rätt
Att jag hörde rösten
Som jag trodde, av Gud

Denna gnatande kvinna
Drar min tanke
Ner i dyn
Och jag är verkligen nere

I mina mörka stunder tror jag
Ibland att det var en dröm
Jag kan se för mitt inre
Hur jag hittade på allt

Men om drömmen är sann
Har vi inte förlorat något
Endast en generation
Genom ökenvandringen.

Kanske får ni läsa mer en annan dag.
(bilderna är från Jerusalem med omnejd)

"Gud, du som har oändligt tålamod, ge mig ett annat perspektiv på livet och konsten att vänta. Allt har sin tid. Lär mig att använda väntetiden till förberedelse eller något annat bra. Kanske kan jag ta vara på ovisshetens tid till att lyssna på någon annans berättelse. Så blir det lyssnande och närvaro istället för otålighet."

Läs även andra bloggares åsikter om Läs även andra bloggares åsikter om livet så där i allmänhet, resa, öken, bön

kvinnor i svenska kyrkan

Jag vill slå ett slag för föreningsengagemang. Det visar sig ju att människor hittar vänner, kraft och livslust i sina föreningar. Vi är bra på föreningsliv i Sverige. Men vi är också bra på att ligga i soffan och glo på TV... Hitta en aktivitet som utvecklar just dig! Eller bli ledare tillsammans med andra, t.ex. för barngrupperna i Friluftsfrämjandet eller i din kyrka. Eller gå med i en kör!

Körledaren

På podiet står hon
som dirigerar kören.
Med små fingerslag
eller svepande rörelser
formar hon körens samlade röster.

Ständigt glittrande ögon
och ett uppmuntrande leende
men någon gång en bister min
och fingret uppåt
Höj för 17!
och så leendet igen.

Trots solisten
och orkestern
håller dirigenten
styr på oss
så att inget glider emellan
och bort i horisonten.

Applåderna vi får är hennes
det är hon som håller tyglarna
på hästen som annars skulle skena
och som visar:
Nu snart... ska vi börja-
beredda?... Nu!

Det är en härlig känsla
att vara en kugge i systemet
som är en kör;
att ha övat länge
och sedan sjunga upp
sin del tillsammans med andra.

Jag för min del älskar att sjunga! Även om man inte är solist och vinner schlagertävlingar kan man få fylla lungorna med luft och luften med toner, och ibland får man smyga in musiken i rummet tyst och försiktigt i samklang med de andra. Det är verkligen en härlig känsla!



Ikväll är det styrelsemöte med Kvinnor i Svenska kyrkan i Lunds stift.

Man skulle kunna tro att det är en stor förening, emedan hälften av mänskligheten är kvinnor och de dessutom är överrepresenterade i genomsnitt i kyrkans vardagsliv. Men ännu finns det kvinnor som inte har hittat dit...
En kompis gick med efter att ha funderat lite. Hon beslöt sig att bli medlem med följande motivering- Jag är kvinna, och jag är medlem i Svenska kyrkan, såklart ska jag vara medlem i föreningen KViSK.


Personligen är jag med av solidaritetsskäl, i gemenskap med mina medsystrar i världen, de som av olika skäl bär de tyngsta bördorna, barnen och bönerna.

Vi har frågat medlemmarna vad de behöver. Det visar sig att det i dagens brus och stress behöver finnas utrymme för det stillsamma, de små mötesplatserna, utrymme för nära samtal. Vi erbjuder en hel del sådana aktiviteter, kvinnofrukostar, halvdagsretreater, inspiratonsmöten.

Här är klippt ur den lokala hemsidan:

• Kvinnor i Svenska kyrkan har lokala grupper i varje stift, som arbetar för att uttrycka kristen tro utifrån kvinnors erfarenheter, att stödja och stimulera kvinnors insatser i kyrkan och samhället och att stödja utsatta kvinnor i Sverige och i världen. Föreningen ordnar olika mötesplatser som temadagar, samtalskvällar, frukostmöten, danshelger och dagar med stilllhet i klostermiljö. Kontakter förmedlas med kvinnor i Lunds stifts vänstift i till exempel Israel/Palestina och Irland.

Själv deltar jag i mitt sista styrelsemöte på ett tag.

Jag är så sällan i staden, ska ju studera kanhända ett drygt år till. Jag kommer att sakna det, planerandet och engagemanget. Men jag vet att det kommer finnas andra som bär arbetet medan jag är ifrån det.


"Jag vill be för kvinnorna i världen. Du som såg varje människa som en person, hjälp mig att möta varje människa som en person. Tack för livet och gemenskapen, och tack, Gud för att jag får sjunga in en ny dag med morgonpsalm!"

Läs även andra bloggares åsikter om körsång, kvinnoförening, bön

Recension

Jag skrev ihop en liten samling. Valde några dikter och lät trycka en bok. Nästan ett häfte men ändå en bok.
Efteråt undrar jag ibland vad som kom med i den och varför. Jag vet inte ens själv om jag tycker om det som är i den. Det var viktigt då men känns tunt och fattigt efteråt. Är det så för riktiga författare också? Jag kan tänka mig det. När boken sjösatts får den segla själv.


Läs recensionen som är ganska tunn, men recensenterna är tappert seriösa.
http://www.dikt360.se/index.php

Vill ni trots detta köpa boken för 100 kr inkl porto så går det bra att meddela mig. Så får vi se om sån här antireklam väcker nyfikenhet...

"Tack för språket, Gud, för längtan att tala och längtan att lyssna."

Läs även andra bloggares åsikter om bok, recension, poesi, bön

Studier

Jag har läst en hel del kurser de senaste åren. Min sjuksköterskelegitimation har några år på nacken- det gick väldigt fort, tycker jag. Så jag har kompletterat med lite kurser på några olika universitet. Det mesta var nätkurser, man läser sin kurslitteratur, skriver med klasskompisarna på nåt "café", ett öppet forum av något slag och man gör sina tentauppgifter och redovisningar och skickar in dem för rättning. Det är ett jättebra sätt att läsa extra, i synnerhet om man jobbar oregelbundet.

Men nu går jag en kurs på folkhögskola. Det är ett helt annat sätt att arbeta. Det handlar nästan aldrig om vad en person kan prestera utan mycket görs i grupp eller helklass. Min kurs heter Svenska Kyrkans Grundkurs, och det är en kurs som troligen är på väg att blekna och försvinna, då den kommer att bakas in i utbildningarna framöver.
Det som händer när jag går den kursen och samtalar så mycket med mina nya kompisar är att jag utvecklar mitt inre rum. Här ges utrymme att vända och vrida på frågeställningar som berör min tro. Jag får också lära mig mycket praktiskt om min kyrka, och ramar och regelverk. Vi ska göra en två veckors auskultation i en församling och titta på de olika yrkeskategorierna, vad de gör, samt tala med medlemmar i olika sammanhang. Allt för att bygga på mina egna erfarenheter.

Den här veckan är det lov. Jag använder det till att måla väggar och vara med mina barn (mest den yngste som håller sig mest hemma, jaja, tonåringar!...) men också att läsa läxor. Har läst en bok om en ung kvinna i Rom, i den första kyrkan där. Jag längtar efter mina klasskamrater för att diskutera den.
Det är också skönt att veta att det finns fler på skolan som man kan dela tid med, måltider och andakter. Jag tänker på de nya vännerna och deras bekymmer med kropp och själ. Även de vanliga vännerna, livet här hemma, det behöver sin omsorg. Arbetet som jag ägnar halvtid denna terminen, och församlingen som får tid där jag kan. Det är verkligen viktigt att komma ihåg att alla möten är viktiga. Att varje människa jag möter får närvaro. Viktigt, men svårt.

"Jag vill be för mina vänner. Du vet vem som drabbats av sjukdom, vem som har familjebekymmer, vem som oroar sig för sin ekonomi. Ge dem kraft att orka. Jag ber för min skola, för mitt arbete, för min församling. Låt varje möte som sker på dessa viktiga platser vara fyllt av kärlek och liv. Jag ber för mig själv och min familj. Du vet hur dyrbar tiden är, hjälp mig se hur jag bäst gör användning av den, om det är vila och om det är arbete. Jag vet att du är nära. Det tackar jag för."

Läs även andra bloggares åsikter om studier, bön

Vit färg

I somras ville ungdomarna måla en fondvägg i vardagsrummet. De fick välja färg själva inom vissa ramar och kom upp med en blodröd variant. Det blev till slut mycket snyggt, två väggar i hörnet runt öppna spisen och bakom bokyllan och en bård som krönte det hela.

För att resten av det stora rummet inte skulle se smutsigt ut rollade jag vitt på väven på de övriga väggarna, och ut i matsalsdelen också. Nu när någon kommer hem till oss så ser de den fina röda väggen och kommenterar den, men allt arbete som lagts ner på det vita är glömt. Jag får bära stoltheten inom mig, och njuta själv av att tavlorna nu hänger på egna platser, på nya krokar och inte dem som den förra husägaren lämnade efter sig för många år sen...

På ovanvåningen har jag målat taket och väggarna i samma vita färg. Där är ett nytt ljust golv lagt, det blänker ljust och rent, och den vita färgen hamnar även här i skymundan. Igår började jag måla väggen vid trappan och ska ta mig förbi altandörren och runt i hallen här nere. Jag gläder mig åt att de gråbruna fläckarna som inte gick att tvätta bort, alla handavtryck och år av gammalt smuts med några svep med pensel eller roller helt enkelt försvinner och väggen möter mig vit och ren. Ska jag orka ta köket också? Kanske med någon annan färg än vitt?

När jag tänker så får jag säga till mig själv att sluta. Jag vill ju HA vitt. Jag målar för min egen skull, för att det ska bli rent och helt på väggarna. Jag målar inte för att det ska synas.

På samma sätt kan vi lägga ner hårt arbete på oss själva, vi anstränger oss för att bli helare och sannare människor och vi försöker leva i vårt dop. Då och då får vi granska dopdräkten och gnugga på fläckarna. Men meningen är inte att det ska synas hur vi anstränger oss. Gör inte som fariseerna utan gå in i din kammare när du ber, sa Jesus. Den vita färgen ska framhäva det röda och bilderna.

"Gud, jag tackar dig för att du ser och vet vad jag arbetar med. Hjälp mig vara nöjd men inte skrytsam när jag gjort ett gott dagsverke."

Läs även andra bloggares åsikter om bön, heminredning, tro

Liljekonvalj

Det dröjer på sitt sätt länge än tills våren kommer sådär på riktigt. När man tar sin kaffekopp med sig, gläntar på altandörren och sätter en stol i solstrimman för att få lite extra ljus och värme en ledig förmiddag...
Men vintergäcken har redan lyst i våra backar här i Skåne, snödroppar och snöklockor tävlar med julrosorna.

I Forskning och Framsteg finns i senaste numret en lista på Sveriges vackraste blomma som läsarna röstat fram med anledning av Linnéåret 2007. Den ser ut som följer:

1. Liljekonvalj
2. Vit näckros
3. Linnea
4. Styvmorsviol
5. Blåsippa
6. Äkta förgätmigej
7. Norna
8. Liten blåklocka
9. Kornvallmo
10. Kungsängslilja

Själv hade jag nog hottat upp Kungsängsliljan ett par snäpp och jag får erkänna att en Norna vet jag mig inte någonsin ha sett. Men Linnean är söt i Östgötaskogarna där far sprang barfota sina första år. Men hur kan de ha missat Gullvivan? Min egen mamma lider av liljekonvaljdoft, fast själv ler jag åt vårbackar med konvaljeöverflöd. Ansträng er så att i inte missar dem när de kommer! Bilden har jag ritat i ett bildritningsprogram efter ett foto, det är roligt men tidsödande. Jag har en bild på Linnean också och på min favorit Gullvivan.

Gullviva

Gullviva, himmelens nyckel
skramlar ljudlöst i gräset
lyser för den som har ögon
- Fall ner, fall ner på knä!

Gullviva, himmelens nyckel
visar att mildhet vinner.
Vackrast på jorden, du väna,
mildaste, ljuvaste blomma.

Gullviva, himmelens nyckel
önskar ge glädje i blicken
utanpå inget, inuti allt,
undran och ödmjukhet bjuder.

Gullviva, himmelens nyckel
visa mig mjukhetens stigar,
visa mig varsamhet, kärlek,
visa mig solljusets glädje!

Vi är så otroligt rika i Sverige som har våra återkommande årstider. De hjälper oss att relatera, inte bara tiden och miljöutvecklingen, utan också våra egna livslopp och utvecklingsfaser. Det som göms i snö kommer fram i tö, säger man och kan dra många slutsatser av det. Före sol kommer regn. Knopparna formas före vintern och väntar på vårens sol. En het sommardag utbrister man: man ska inte klaga- kommer ni ihåg när vi hade snöstorm! Och en strålande solig morgon med snötyngda granar hör man milsvid tystnad och knarret under skidorna där snön ligger slät och ren över allt gammalt och glömt.
Men nu hoppas jag att det inte blir någon snöstorm för jag längtar efter våren och spanar efter tecken på att den kommer. Ljuset är det första. Och fåglarna som kommer tillbaka. Vintergäck. Och nu sportlovslediga barn som luktar klor från badhuset. Det är också ett vårtecken i min familj...

Undrar vilka vårtecken du har stött på?

" I Markus kan man läsa hur en uppgiven Jesus säger att folket inte ska få några tecken. Men jag tackar dig Gud, för de tecken vi får varenda år, över att ljuset segrar över mörkret, att hoppet finns om upptinade hjärtan och leende blomster som så småningom mognar och ger frukt åt männsikorna. Gör mina ögon vaksamma på de små undren och hjälp mig vara ett ljus för någons mörker idag."

Läs även andra bloggares åsikter om blommor, bön, vår

I heliga fastetider

Korset tecknas i aska på min panna på askonsdagen efter fettisdagens fest på semla.

Så går jag in i fastans port.

Vi är nu i den tid som kallas fastan i kyrkan.

Att fasta kan betyda att man avstår från något för att koncentrera sig på det som är viktigt, och tiden är utmärkt för att vårda sig om sin insida lite extra en period. Att rannsaka och ompröva. Jag tänker ofta på den här bilden när jag sjunger psalmen "Se vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider".

Ser ni vägen som klättrar uppför berget? Bussen som kämpar sig upp? Ovanför valven? Det är den branta backen upp mot Jerusalem.

I själva verket tog jag bilden på väg nerför backen, på väg hem. Det är härligt att resa bort men ännu skönare att komma hem.

Det kände jag särskilt i torsdags när jag kom hem efter fyra dagar på skola. Det var gott att bli omkramad av familjen, och det kändes OK att cykla iväg till sammanträde. Och ändå gör jag den här terminens avbrott från mitt vanliga liv som en sorts rannsakan. Jag vill gå vägen upp och följa med i vandringen genom vårens kyrkliga texter.

På andra sidan fastan lyser påskljuset.

Där hjälper den svenska våren oss med sin sol och värme, med påskliljor och gula kycklingar.

Ännu är det en tid kvar dit.

Texterna i kyrkorna imorgon handlar om balsam. Eller kanske hängivenhet. Gå dit och lyssna. Det ska jag göra. Efteråt arbetar vi i vår församling med en insamling till människor som har det svårare. Vi ska göra kort att sälja på fasteauktionen framöver. Både barn och vuxna hjälper till.

Ha en skön helg!


"Hjälp mig att inte fastna i alla lockande sysslor, Gud. Det måste finnas tid för närvaro, samvaro och bara vara. Var du nära. Det är det jag mest behöver."

Läs även andra bloggares åsikter om bön, närvaro, tro

Början bör beredas.

Slängde mig på detta.

Typiskt!

lägger in bilden
från Iona som bakgrund till rubriken,

det handlar om min inre trädgård,
den som jag alltid bär med mig,
valv bakom valv

Våren var på väg. Nu är det frost i gräset igen.
Tiden stannar till lite, tystnaden tar plats trots att det är dag.

Det är sportlov kommande vecka. Grannarna packar sina bilar och reser till snön.
Jag gläds åt solen. Det räcker. Tar en runda i närheten. Tänker.

Fick nya vänner de senaste veckorna. Vi berättade mycket för varann. Placerade ut oss på känslokartan. Sökte likheter. Skillnaderna tar längre tid. Vem tycker vi om, vem aktar vi oss för? Det är ett spel som vi inte kommer undan. Revirmarkeringar.

En bloggar så fint. Jag vill dela erfarenheter, spegla mig i orden, i bilderna. Bli djupare ju fler jag närmar mig. Men kanske tappar jag också gamla sätt att kommunicera? Andra samtal som faller bort, andra sajter som får ligga i träda. Men så är det kanske med livet. Man vänder sig inte bara Mot utan också i samma ögonblick Från. Även om man inte vill se det. Några lämnas på vägen.


"Hjälp mig se klart vad jag lämnar när jag vänder mig om. Hjälp mig komma ihåg att inte överge. Jag vill inte drunkna i det nya, påminn mig ofta om min trädgård, min egen utgångspunkt. Låt solen lysa över oss idag."

Läs även andra bloggares åsikter om bön, vänskap