onsdag 20 februari 2008

Studier

Jag har läst en hel del kurser de senaste åren. Min sjuksköterskelegitimation har några år på nacken- det gick väldigt fort, tycker jag. Så jag har kompletterat med lite kurser på några olika universitet. Det mesta var nätkurser, man läser sin kurslitteratur, skriver med klasskompisarna på nåt "café", ett öppet forum av något slag och man gör sina tentauppgifter och redovisningar och skickar in dem för rättning. Det är ett jättebra sätt att läsa extra, i synnerhet om man jobbar oregelbundet.

Men nu går jag en kurs på folkhögskola. Det är ett helt annat sätt att arbeta. Det handlar nästan aldrig om vad en person kan prestera utan mycket görs i grupp eller helklass. Min kurs heter Svenska Kyrkans Grundkurs, och det är en kurs som troligen är på väg att blekna och försvinna, då den kommer att bakas in i utbildningarna framöver.
Det som händer när jag går den kursen och samtalar så mycket med mina nya kompisar är att jag utvecklar mitt inre rum. Här ges utrymme att vända och vrida på frågeställningar som berör min tro. Jag får också lära mig mycket praktiskt om min kyrka, och ramar och regelverk. Vi ska göra en två veckors auskultation i en församling och titta på de olika yrkeskategorierna, vad de gör, samt tala med medlemmar i olika sammanhang. Allt för att bygga på mina egna erfarenheter.

Den här veckan är det lov. Jag använder det till att måla väggar och vara med mina barn (mest den yngste som håller sig mest hemma, jaja, tonåringar!...) men också att läsa läxor. Har läst en bok om en ung kvinna i Rom, i den första kyrkan där. Jag längtar efter mina klasskamrater för att diskutera den.
Det är också skönt att veta att det finns fler på skolan som man kan dela tid med, måltider och andakter. Jag tänker på de nya vännerna och deras bekymmer med kropp och själ. Även de vanliga vännerna, livet här hemma, det behöver sin omsorg. Arbetet som jag ägnar halvtid denna terminen, och församlingen som får tid där jag kan. Det är verkligen viktigt att komma ihåg att alla möten är viktiga. Att varje människa jag möter får närvaro. Viktigt, men svårt.

"Jag vill be för mina vänner. Du vet vem som drabbats av sjukdom, vem som har familjebekymmer, vem som oroar sig för sin ekonomi. Ge dem kraft att orka. Jag ber för min skola, för mitt arbete, för min församling. Låt varje möte som sker på dessa viktiga platser vara fyllt av kärlek och liv. Jag ber för mig själv och min familj. Du vet hur dyrbar tiden är, hjälp mig se hur jag bäst gör användning av den, om det är vila och om det är arbete. Jag vet att du är nära. Det tackar jag för."

Läs även andra bloggares åsikter om ,

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ja..det är mycket att tänka på här i livet...och låta sjunka in...upptäcka hos sig själv...osv. Ibland är det mera jobbigt men samtidigt är det nog det jobbiga manhittar som känns befriande när det kommer upp i dagen och man kan lämna det ifrån sig.
Trevlig sida du fått tillhär Åsa =) Ha en fin dag *kraam*

Hans Georg Lundahl sa...

hvilken unga qvinna - eller jungfru antar jag det skall vara? - det fans så många der?