om tålamod

Det kanske finns någon därute i världsrymden som kan lära mig tålamod.

Å ena sidan tycker jag att jag är rätt bra på att "ta det lugnt". Jag njuter av en halvdag med en god bok och känner mig sällan pressad att prestera en massa.

Å andra sidan verkar det ofta rätt mycket när jag tänker igenom vad jag hunnit med på en dag. Jag tycker inte om att ligga och dra mig. Livet är för kort för att slösas bort sovande.


Fast om livet är för kort borde man väl vara glad åt saker som man får vänta lite på, att tiden går sådär sakta, då.

Men nej, då, då biter man på naglarna och kollar telefonsvararen om man misat ett samtal, man skickar pinsamma mail och frågar om man blivit bortglömd och får inget svar ändå...
Såna där omvälvande skeden i livet som t.ex. byte av arbete eller väntan på en utbildning kan trigga igång känslan av otålighet. Man vill ju nåt så gärna.


Jag kan försetälla mig Moses i öknen som manar på sitt stora folk att vandra vidare, han har en vision av att vara framme, och blir otålig på alla de där eftersläntrarna som inte verkar bry sig alls om meningen med vandringen. De bara går omkring och lever sitt liv som om de vore helt liknöjda! Jag skrev en gång en liten serie om mr och mrs Moses. Den börjar så här:

Jag vill inte ha det Heliga Landet!

Alltid målet
Vid horisonten
Ständigt där borta
Aldrig här

Alltid laga
Mat för två måltider
En för i afton
En för vandringen…

Gud, jag är trött
På att höra barnen gny
Med ömma fötter
Och solbrända axlar

Och jag är verkligen trött
På att gå i säng
Med drömlös vetskap
Uppbrott i dagningen.

Jag bryr mig inte
Så där värst om löftet
Kan vi inte, snälla,
Bara stanna och ta

Detta land är inte sämre
Än något vi gått igenom
Detta land bedömer jag
Gott nog –

Snälla, snälla, snälla,
Min skäggige man
Säg oss imorgon att Gud
Befaller oss att stanna.



Så svarar Moses:

Jag är inte säker själv

Jag är inte säker själv
På att jag hade rätt
Att jag hörde rösten
Som jag trodde, av Gud

Denna gnatande kvinna
Drar min tanke
Ner i dyn
Och jag är verkligen nere

I mina mörka stunder tror jag
Ibland att det var en dröm
Jag kan se för mitt inre
Hur jag hittade på allt

Men om drömmen är sann
Har vi inte förlorat något
Endast en generation
Genom ökenvandringen.

Kanske får ni läsa mer en annan dag.
(bilderna är från Jerusalem med omnejd)

"Gud, du som har oändligt tålamod, ge mig ett annat perspektiv på livet och konsten att vänta. Allt har sin tid. Lär mig att använda väntetiden till förberedelse eller något annat bra. Kanske kan jag ta vara på ovisshetens tid till att lyssna på någon annans berättelse. Så blir det lyssnande och närvaro istället för otålighet."

Läs även andra bloggares åsikter om Läs även andra bloggares åsikter om livet så där i allmänhet, resa, öken, bön