Vi är nu i den tid som kallas fastan i kyrkan.
Att fasta kan betyda att man avstår från något för att koncentrera sig på det som är viktigt, och tiden är utmärkt för att vårda sig om sin insida lite extra en period. Att rannsaka och ompröva. Jag tänker ofta på den här bilden när jag sjunger psalmen "Se vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider".
Ser ni vägen som klättrar uppför berget? Bussen som kämpar sig upp? Ovanför valven? Det är den branta backen upp mot Jerusalem.
I själva verket tog jag bilden på väg nerför backen, på väg hem. Det är härligt att resa bort men ännu skönare att komma hem.
Det kände jag särskilt i torsdags när jag kom hem efter fyra dagar på skola. Det var gott att bli omkramad av familjen, och det kändes OK att cykla iväg till sammanträde. Och ändå gör jag den här terminens avbrott från mitt vanliga liv som en sorts rannsakan. Jag vill gå vägen upp och följa med i vandringen genom vårens kyrkliga texter.
På andra sidan fastan lyser påskljuset.
Där hjälper den svenska våren oss med sin sol och värme, med påskliljor och gula kycklingar.
Texterna i kyrkorna imorgon handlar om balsam. Eller kanske hängivenhet. Gå dit och lyssna. Det ska jag göra. Efteråt arbetar vi i vår församling med en insamling till människor som har det svårare. Vi ska göra kort att sälja på fasteauktionen framöver. Både barn och vuxna hjälper till.
Ha en skön helg!
"Hjälp mig att inte fastna i alla lockande sysslor, Gud. Det måste finnas tid för närvaro, samvaro och bara vara. Var du nära. Det är det jag mest behöver."
Läs även andra bloggares åsikter om bön, närvaro, tro
1 kommentar:
Mmh.. så sant... det behövs minst en dag i veckan för "fasta" för sinnet och själen. Kul att du fixat till en sån här blogg de också =) *kraam*
Skicka en kommentar