många blodiga lidandessånger utantill som jag. Min fröken var pingstvän och tog saken på allvar. Det tackar jag för. Dessvärre lärde vi oss också en sång som jag inte tyckte om. Den handlade om längtan, och jag hade nog med längtan på internatskolan, kan jag tänka mig, sex år gammal. Det var en konstig sång om att vilja vara, leva och dö någon annan stans. Så här sjöng vi: Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden! Fast vi barn ville absolut leva och dö i Afrika. Så vi gjorde om "i Norden" till "på jorden".Nu ska jag strax köra norrut till min folkhögskola. Jag har packat en del saker, säkert glömt en del, och tiden kommer nog gå fort som de andra veckorna. Men jag längtar dit. Det lärde jag mig trots allt som barn, att längta nån annan stans.
Och mitt livsuppdrag handlar nog om att arbeta på förnöjsamhet, att se det fina i att vara just här just nu. Det spelar ingen roll var jag är, det händer alltid något och ögonen får se nåt, öronen höra nåt, och tankarna kan alltid, alltid vandra fritt...
Jag önskar er en god vecka. Med övningar i längtan och förnöjsamhet.
"Gud, du har gjort världen så outsägligt vacker! Jag ser spåren av vårens framfart. Må jag njuta av den som den just idag är, och inte längta redan till sommaren!"
Läs även andra bloggares åsikter om längtan, nationalsången, bön
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar