Flyg lilla fågelunge!

Det finaste jobbet som finns måste vara att lyfta upp en unge i handen och hjälpa den få luft under vingarna så att den kan flyga iväg själv. Det minns jag att jag fick säga när jag lekt ett par veckor på ett barnhem i Tanzania, där hade de en barnskötarutbildning, och jag såg stoltheten hos de unga tjejerna när de fick beröm för sin viktiga insats.

Idag har jag sett en liten 6-veckors bebis med tändstickssmala fingrar, vart och ett med en liten alldeles riktig nagel på! Och jag har sett en juniorgrupp spela med sin dynamik, lite bus och mycket omsorg, samsas kring mellanmålet och lekt utelekar som de organiserade i stort sett själva. På samlingen inför hemgång sjöngs "Jag vill som en blomma stark tränga tyst igenom asfaltsvägens hårda mark och slå ut i blom". En fin sång om överlevnad i en hård värld. En kille bad att vi skulle sjunga "Du är en bön", en rätt ny psalm om hur oron kan sjunka undan i närheten av Gud. Modigt. Det kändes fint när alla ritade ett leende i sanden innan de gick hem.

Heden mellan Revinge och Södra Sandby lockade när jag körde över den, men jag steg inte ur bilen och gick en promenad, fast jag närapå gjorde det... jag höll tiden och gjorde det jag skulle i stället. En annan dag... Det är fint med öppen mark. Också.

Vi har haft besök i hemmet av ett par svärmorsdrömmar, två 16- 17-åringar från Berlin som spelade i en orkester på besök. De var belevade och artiga mot vuxna, och trevliga och skämtsamma mot jämnåriga, och det är tur att de reste. Här finns gott om unga damer i grannskapet! Konserten igår var riktigt bra, sådär som ungdomskonserterna ofta är, en härlig blandning av frisk musik. Kanske någonstans en inte helt stämd ton, men friskt framfört och ofta alldeles utmärkt vackert! Duktiga ledare, nu har de jobbat tappert med orkesterbesöket i 5 dagar! Jag unnar dem verkligen vila.

Påskliljorna. Det är härligt med våren, ju. Påskliljorna och penseerna som folk har i sina utekrukor. Jag vill också ha. Penseer alltså, påskliljor har jag ju här och var. Kanske hinner jag med ett handtag i trädgården imorgon eftermiddag. Hoppas att vädret blir milt och stilla. (risk för kyla och regn hörde jag, tyvärr!) För övrigt vill jag bara säga att det är en ynnest att gå i skola och att göra praktik. Prova på nåt annat än det vanliga. Prata med nya människor och lyssna på nya tankar. I like.

Har ni funderat ut nåt användbart aprilskämt? Själv fick jag igång en beredskap på jobbet förra året, då tryckte jag upp finfina informationsblad med Brandsäkerhetsverkets emblem eller nåt sånt, och varnade för en stor rökdykarövning på eftermiddagen. Folk hann bli riktigt oroliga innan de såg på datumet för övningen. Kanske kan man sätta upp hälsovårdsinspektionsvarning på kylskåpet i personalrummet på min praktikplats? Törs man det? Knappast... Man måste nog ha etablerat en position innan man kan leka bort respekten så. Men det vore spännande!

Så går mars mot sin ände och jag mot min säng. Ha det gott i april!

"Tack för alla fina barn! Alla barn är allas barn och framtiden hänger på att vi ger dem mycket kärlek! Hjälp mig komma ihåg det ofta!"

Tussilago farfara

Tussilagon som lyste i diket på min väg hem från Dalby idag... den har ju ett sånt kul namn. Tussus är hosta på latin. Och dess host-hävande verkan gav den det svenska namnet hosthäv. Som sedan kallades för hästhov.

Andningsbesvär

Hur intrikat det är, systemet att byta luft
gammal ut och ny in och i membranen vädras det
alveolerna ventilerar och kapillärerna suger upp
och syret förs iväg.

Redan från ditt första andetag fungerade det
och du tänkte aldrig nånsin på hur
förrän den dagen du drabbades av ditt första stora astmaanfall
och tvingades andas som genom ett sugrör.

Då prisar man sin lycka att man lever i en tid
som har tillgång till de avsvällande
och till de luftrörsvidgande preparaten
man så lätt inhalerar.

Visst- detta är otympliga ting att skriva verser om
men inte desto mindre fantastiska och undransvärda;
andningen- hur den går till i sin enkelhet
och den medicinska utvecklingen.

Annars hade jag nog mått bra av en huvudvärksblomma istället. Fast man kan sova några timmar, det brukar hjälpa. Bra även då man tänker sig att jobba efterföljande natt. Det tänker jag mig.

Dagen i församlingen gav mest en del tid att bläddra i papper- församlingsintruktionen och diakonens uppgifter m.m. Samt trevliga samtal kring runda fikabordet.

Min stora tjej är hemma, hon har dragit ut en visdomstand men verkar lika klok som vanligt. Synd att kaffet är slut. Vi får ta en kopp te ihop sen istället.

" Tack för goda samtal och lysande tussilagoblommor. Och tack för att kroppen är så finurligt hopsatt så att vi kan andas syre med våra lungor! "

Läs även andra bloggares åsikter om astma, tussilago, dotter

Dra sig undan. Retreat.

Att blåsa till reträtt. När trupperna ska hämta andan. Att samla nya krafter och ingjuta mod. Det känns långt idag till 25/4 men jag vet att tiden rusar fram. Bäckhalla i Gladsax Grästorp utanför Simrishamn väntar på mig. Undrar vilka mer som ska dit. Det blir svårt för den nyfikna jag att bära tystnad. Får ta till lite disciplin. Ajaj. Men oj vad glad jag blev när lappen kom i posten idag. Det är ett steg närmare.

Annars läser jag om eremitaget i en bok jag fick låna av en kursare, vår mest ökennära klasskamrat. Det är en bok som lyfter vikten av att gå in i det avskalade. Jag tror på tanken. Men i praktiken är jag en sällskapsvarelse. Vilar dock i orden och tanken. Det är också nyttigt.

Jag fick en god dag idag, det var stort prästamöte i Lund, och alla elvor och rundkragar lär vara här. Så jag fick ledigt från auskultationen, och ska dit imorgon först igen. Då hann jag med de tyska ungdomarna som gästar sonens orkester, och så hann jag med mina tonåringar som skulle till sina skolor, men bäst av allt, jag hann med min syster som stannade till på vägen mellan två jobb. Det är gott att prata med henne. Vi växer ännu.

Nu har jag varit på mässa i min egen församling, fått lite god lunch och samtalat med diakoniassistent och kanslist. Det är bra att pejla läget när man har lite tid. Alltid lär man sig nåt. Även en ordförande behöver insikt.

Imorgon räknar jag med någon halvdag på auskultationen och sedan ska jag ju vila till nattpasset. En helg med lite äventyr- en 50årsuppvaktning på lördag eftermiddag och ett Ionamöte. Söndagen blir det orkestrarnas konsert och knytisfest. Det är många saker som ska tas hänsyn till. Sömnen blir lågt prioriterad. Det låter inte så bra. Vi får väl se vad jag orkar. Ibland tänker jag att Sova, det kan jag göra i evigheten. Men kanske kommer Evigheten fortare till mig om jag inte tar hand om mig ordentligt...

Fick just besked att dottern tyckte det gick bra på sin stora Hebreiskatenta. Hon ska fira med rött och vitt vin. Nu när fastan är förbi går det nog an att slå sig lös och festa lite. Min gissning är att tentanderna blir så trötta efter allt pluggande så att de somnar innan de ser bottnen på glaset. Så kan det också vara! Den som sover syndar icke. Så mycket.

De sju minusgrader som skrämde mig klockan sex imorse har klivit upp på plusstrecket. Nu kan väl våren komma!! Det behövs!

" Tack för alla kontakter och relationer! Ge mig styrka att då och då gå in i öknens vila och hämta andan. Mod att möta den som är jag och den som är Du. "

Läs även andra bloggares åsikter om relationer, retreat, öken, bön

Strålande väder och snöchock...

Det blev en jättefin Emmausmässa i S. Sandby. Många konfirmander, lite annat folk, ett par psalmer varav en som jag aldrig sjungit- men den var fin! Sv Ps 742. Det gick också mycket bra med sjungningarna och textläsandet, det var roligt att läsa meditationen. Så när vi skulle gå ut ur kyrkan så snöade det. Jättemycket.
Det var rent ohemult stora snöflingor, makabert vällde de fram mot bilen där vi kröp på vägen mot Lund. Tills vi kom upp vid Vattentornet. Där slutade det snöa- Helt underligt.

Idag lyser solen över världen. Det känns som en riktigt bra start på en auskultationsperiod. Jag är inte van att "titta på" när det händer nåt, jag brukar vara med och jobba. Så det sak bli lite annorlunda att vara en gäst mest. Kanske kan jag inte låta bli att bära lite bänkar eller koka lite kaffe...? Idag börjar jag med nån barngrupp. Dagen till ära har jag en rosa skjorta över min randiga tröja. Fattas bara clownnäsa?

"Som när snön faller över människorna i Norden gav du folket manna i öknen, på morgonen låg det vitt och fint över marken. Tack för att din nåd faller lika ymnigt över oss varje morgon!"

Emmaus och konst.

Tack för en underbar dag igår. Det var konstrunda, vackert väder, ljuvliga bilder och en skön resa med goa samtal. Rekommenderar verkligen Skånes konstrunda i påsktid. Det finns utställningar i varje lada. Man kan som mormor skulle ha sagt: göra ögonen ett kalas!

Idag är det annadag påsk. Emmausvandring. Jag ska få hålla en reflektion i afton. Så här reflektarar jag berättelsen:

På min vardagsväg till affären ser jag många som är ute och går. En hel del cyklar eller joggar också, men allt som oftast möter jag dem, vandrarna som är ute, kanske med sina stavar, två och två i ivrigt samspråk. De har mycket att prata om. Vägen och tiden ger dem utrymme för ett riktigt bra samtal. Solen lyser. Fåglarna kvittrar i buskagen och vägen blir lätt att gå.

Lärjungarna som var på väg till Emmaus hade också mycket att prata om. Kanske sa de till varandra:

”Vilken tur vi har haft! Tur att vi inte blandade oss så mycket. Det var ju så lätt att trilla dit, men vi höll huvudet kallt och var lite försiktiga. Det är bra nu så här efteråt.

Det är ändå konstigt att vi kunde gå på det. Vi trodde ju verkligen på att han skulle slå igenom. Att romarna skulle få igen. Att han, Jesus, skulle bli mäktig och ta tillbaka landet. Det fanns ju till och med de som verkligen trodde att han var Messias. Skönt att vi höll oss lite avvaktande till det, åtminstone.”

De oroar sig kanske lite också. Kanske finns det någon som vet att de lyssnat på förrädaren. Någon som tänker ange dem efteråt.

”Fast vi lyssnade ju mest bara. Det är bra att vara så där lite lagom med. Då kan man lätt backa ur om det går snett.”

”Vad är det ni går här och talar med varandra om?” Säger Jesus. ”Vad har hänt?”

Och så berättar de om allt som de hade trott och hoppats på, och hur snöpligt allt kommit på skam. Hur några kvinnor påstått att Jesus lever. Och att han hur som helst var försvunnen.

Jesus kallar inte till sig änglahären, trumpeterna och segermolnet. Inga triumfbågeprocessioner. Han kallar inte till presskonferens: Nu är jag här och segern är min!

Utan han förklarar tålmodigt för vandrarna medan de går tillsammans vad det är de har sett och hört. Han möter dem i deras egen verklighet. Och när han bryter brödet med dem känner de igen honom.

Nu är dagens fråga till oss:

Vad gör vi när vi känner igen honom, han som har dött och uppstått för oss? När vi fått höra hans ord och fått smaka av brödet som han bryter. Sitter vi då kvar, försiktigt avvaktande, för säkerhets skull? Kanske har vi sett fel, kanske ska han hängas och förnedras och dö och allt visar sig vara en bluff? Kanske blir vi också utpekade som hans lärjungar…

Eller gör vi som Kleopas och hans kompis? De skyndar sig in till staden, de går ett steg längre in mot lärjungakretsen, de letar rätt på de elva och alla de andra och de berättar allt. Uppfyllda och hänförda berättar de om vandringen och att han gett sig till känna när han bröt brödet.

Vad kan vi göra?

Jag kan ta mig tid att ringa en kompis som jag har försummat. Ska vi gå en promenad? Och så höra på berättelsen om hur min kompis har det. Vad som bekymrar henne eller honom. Så gör Jesus. Jag kan dela bröd med andra. Fika med någon som hungrar på sällskap eller dela mitt levebröd med någon långt borta. Jag får också dela brödet med alla de andra lärjungarna i nattvarden. När Jesus delar sitt bröd med oss ger han sig till känna. Amen.

"Jag vill så gärna ta mitt lärjungaskap på allvar. Men lättja och rädsla gör mig försiktig. Gå med mig på min egen vandring och hjälp mig ofta se dig klart."

toppendag!

Imorgon blir det snökaos i syd spår aftonbladet.
Men idag är den strålande gnistrande frostmorgon med hög och stilla luft. Jag njuter av dagen. Tänk vad en natts sömn kan göra skillnad!

Ser fram emot denna sista skoldag på tre veckor. Vi ska bli undervisade av klassen "församlingspedegogerna". De får fria händer. Tjoho!

"Jag ger dig denna nya dag, o Herre! Använd mig och den i din plan."

Nedförsbacke eller uppförslut.

Den Stilla veckan har sin gång. Vita tisdagen, dymmelonsdagen, skärtorsdagen. Snart är det långfredag och en lördag som vi låter barnen leta ägg i gräset i väntan på själva påsken.

Jag är mycket trött idag.

Det finns dagar då man bär mer än sig själv, då man oroar sig och bär, om än osynligt, på bördor som ingen annan vet om, som egentligen mer tillhör någon annan. Såna dagar finns då och då i livet, och hör till. Man får bara komma ihåg att lägga bördan ifrån sig när den tiden är inne så att den inte tär.

Jag brukar tycka mycket om den här tiden före påsk, i år är den mer än vanligt påtaglig. Tynger. Jag tycker egentligen om det också. Men längtar väldigt efter min familj, och det känns skönt att vara på väg hem imorgon. Skönt att själva helgen firas ledig från jobb och plugg och bara i sångens och närvarons tecken.

Ynglingen som gjorde rökutveckling förra veckan i grannlägenheten (host host) flyttade idag och lämnade efter sig en handfull märkliga växter som avskedsgåva... Undrar om de överlever tre veckors frånvaro om man häller på en försvarlig skvätt vatten innan avfärd. Kanske ska ta ned värmen också...

Själv ska jag göra en auskultationsperiod i en församling. Det betyder att jag ska vara med i verksamhet men inte arbeta utan se på under tio dagar. Södra Sandby har tacknämligt lovat ta emot mig. Det blir nog jätteintressant. Hej barntimmeledare och kantor, vaktmästare och kyrkoråd... här kommer en nyfiken SKG-are!

(bilden ovan är min dörr där hemma... längtar dit ikväll!)

" Du som lovat att jag får lägga mina bördor på dig, och att den som är trött och utarbetad kan få ro hos dig, ikväll kommer jag och lägger fram det jag tänker på. Var min herde så är jag ditt lamm och sover tryggt i fållan inatt. "

Världen i vitt.

Guds nåd att lägga ett vitt täcke över världen
just som man tröttnat på vintergeggan innan gräset
tränger sig upp om våren.
Björkarna är helt vita och buskarna trollbinder med sin skönhet.
Kanske sitter det koltrastar och kurar även här
i Blekinge?

Vi fick fint besök igår i Svenska kyrkans grundkurs. Det var Stiftsdiakonen och Stiftspedagogen Janne och Eva som berättade om sina yrken. Allt tydligare lägger sig rollen tillrätta. Tar form.

På kvällen ringde min man och sonen David från tåget. Var det Alvesta eller Älmhult som konserten var? Då mindes jag att dottern Sara som går i Växjö på folkhögskola skulle sjunga Stabat Mater i Alvesta kyrka. Kul att de åkte dit för att lyssna, va!

Nu har jag förberett morgonens andrum. En av kamraterna i klassen är sjuk, så jag får ta hand om hennes berättelse. Det är synd för att hon är så strålande när hon berättar, lyser som en sol. Jag får väl leka måne då, och avspegla...

Ikväll har vi mässa i Stilla veckan. Det brukar vara en stark upplevelse. Koncentration, koncekretion. Gud är nära dig.

" Håll mitt hjärta nära dig, låt mig aldrig glömma dig... "

Nu viftas det i palmbladen.

Jag minns så många palmsöndagar, det är barnkörernas och söndagsskolornas stora processionsdag. Man sjunger glada sånger och travar in med gröna pappersblad som man modigt och energiskt klippt i kyrkans barntimmar tills de fransar sig i kanterna. Blockflöjterna tutar. Jesus vinkar från sin åsnerygg, och nog syns det att han är en kung på riktigt på flanellografens färdiga vitkläddjesusleriskägget-bild. På den tiden var påsken nära. Vi tog ut svängarna, levde med i våren, snösmältningen, livet. Och såg inte till den stilla veckan.

Med tiden har jag blivit allt mer upptagen av död. Ibland får jag t.o.m. hålla föredrag om att vara nära döden. Så blir det kanske när man närmar sig något svårt tillräckligt ofta, att det närapå blir vardag av det. Det är en viktig balansgång att finna trygghet utan att förlora respekt. Det gäller att arbeta på sin etiska hållning.

Det som får bestående värde är kanske det som man får kämpa lite för. Guldet utvinns inte utan arbete...

Så känns det för mig stort att få vila i Stilla veckans mörker och låta sorgen och vreden ta sin plats innan påskljuset bryter in. Då kommer uppståndelsen med trumpetfanfar och Han är sannerligen uppstånden! ropas i världens många kyrkor. Då glömmer vi att man slagits för sin plats i gravkapellet i den stenbelagda staden Jerusalem.

Utan man tänder sitt smala ljus så att röken ska stiga rakt upp, man kysser stenen och medvandrarens kinder och gråter de glädjens tårar som torkar bort sorgens. Att jag var ett barn och viftade tanklöst med palmerna hör till barndomens frälsningsupplevelse. De nyfrälstas lycka över vad de funnit ska inte förminskas.

Men med tiden ser jag hållbarheten, sömmarna spricker inte, Frälsaren står fast även vid dödens sida, och går ända in i det innersta mörkret med mig. Blygt leende plockar jag upp en palmkvist, ställer mig i skuggan av något barn så jag inte ska verka för entusiastisk... och provar rösten i palmsöndagens lovsång - Hosianna, Davids Son. Hosianna! Jag vill ropa hoppfullt trots att fastan pågår, jag vill tro på livet. Heja livet! Heja, heja!

Till sist

Till sist
ska vi kanhända alla vara där
i våra sista timmar
och undra över
hur träden orkar grönska

Till sist
ska någon hålla min hand
och hjälpa mig tillrätta
och bjuda mig
en god natt

Till sist
önskar jag
en närvaro
en värdighet
som din.

"Hosianna, Davids Son! Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn! Hosianna!"

Lördagen innan palmsöndagen

Naken står jag
till sist
utan plånbok
och betyg

det enda jag kan
visa upp
är mina händer
Har jag använt dem?


Vaknat efter den första av två nätters arbete. Vi ska öva med Schyttsensembeln, vi är några som ska sjunga "Jesu sju ord på korset" och min dotter Marta har skrivit dikter som ska läsas mellan sångerna. I orkestern sitter även två av min döttrar, vi har en liten ensembel med 2 st viola, cello och blockföjter samt orgeln, och det blir väldigt vackert. Så välkomna till Sankt Hans i Lund på långfredagen 21/3 kl 18.

Häromdagen hördes tranorna över Jämshög, läraren och skolpräst Magnus öppnade förnstret i kapellet och så klev vi ut för att se dem cirkla över oss. Högt, högt uppe svävade de runt. Man kan förstå att de ansågs bringa tur förr. Vackra och mäktiga fåglar.

" En del helgdagar blir arbetsdagar för några. Var med dem som håller livet i helgd så att de inte vilar på vilodagen."

Läs även andra bloggares åsikter om tranor, körsång, bön

Från en grön buske

Jag har flyttat mig genom Lund till fots i regnet. Kedjan hoppade av cykeln, och det är minst femte gången. Jag iddes inte pilla på den igen, utan lämnade in min trotjänare på översyn. Han är billig, cykelfixaren på Norr. Krokusar prunkar och flera buskar har löv, ljusgröna, självlysande.

Det har varit en fantastisk förmiddag, mässa vid högaltaret med tal om nåden som vi alla behöver. Morgonfika med dotter Marta som snart ska till Köpenhamn och dansa Afrikansk dans med sin kompis Khadidja. Vi gick till skomakaren och beställde rejäla skor till henne. Hon ska göra praktik i sommar och en blivande präst kan inte hasa omkring i trasiga studenttygsjok på fötterna. Hon har lite krånglig storlek. Sen nosade vi på Arken, det är så fint med blandningen av facklitteratur och bara ren och skär glädje. Hon köpte an hebraica och en liten bok med 100 saker att göra under predikan. En given konfirmandpresent till lillebror.

Så ledde jag cykeln uppför Lund som sagt och hamnade våt i håret i lunchrummet på kyrkan. Där var det lite efterarbete efter gårdagens kyrkoråd. Vi talade lite om andlighet och bön, diakonen har varit i Kairo. Deras förståelse av trosvisshet är smittande.

En del bekymmer får man också räkna med. Det är väl att det finns en god handbok för ordningen i kyrkan. Inte några lokala problem, det vill jag säga ordentligt, men omstrukturering av församlingar och pengar räcker långt för att rynka en panna. Tack och lov har vi levande människor omkring oss också så att vi känner att livet finns. Och relationerna.

Det blir skönt att sova lite nu. Om några timmar går jag på nattpasset igen. Det är mycket jobb om helgerna numera. Kanske kan jag få lite timmar när jag pluggar på Bräcke också. DET hade gjort livet enklare. De har också bara lektioner måndag till torsdag. Halleluja!

Som koltrast tittar jag ut över Lund från min grönskande buske, det regnar och känns lite blåsigt, men ändå stiger en fuktig värme upp från marken. Man kan ana katter som rör sig på stigarna, höra de andra fåglarnas återkomst till sina äggläggningsplatser, barnen som leker på lekplatsen och lämnar halvätna äpplen efter sig. Livet är gott.

Det håller på att bli en riktig vår. Hoppas på en sådan i kyrkan också. En jublande som bryter ut när fastan har hållit sitt grepp över livet tillräckligt länge, en tvingande vår, som får oss att brista ut i lovsång och skratt.

" Gud, du som ser in i varje hjärtats minsta skrymsle, sprid din varma förlåtelse hos den som behöver den. Lär mig att aldrig döma på förhand, och alltid bara handlingarna, inte människan. Var även med mig när jag går vilse. Led mig på dina välsignade vägar. "

Läs även andra bloggares åsikter om buskar, vår, nåd

Hemma men borta.

Känns skönt att ha kommit hem. Fast det är ett bortahemma. Skönt att resan till Göteborg gick bra. Det regnade nästan hela vägen. Men ibland tittade en ljusare himmel fram. Skönt att vi hittade med en gång. Vi kom i tid. Vi bemöttes gott. Vi fick svar på mycket och hade trevligt.
En gammal god vän var där. Gott återseende.
Nacken höll. Men värker, det är inte gårdagskörningens fel, tror jag, utan nattjobbet förra helgen. Hoppas det blir bättre innan fredag, då går jag på ett par nattpass igen...
Vänner, vänner... det är skönt att de finns även om de knappast hinns. Imorgon styrs kosan till de kära och nära. De måste ju hinnas med, annars orkar man ingenting.
Nu ska jag äta knäckebröd och varmakoppensoppa. Sova.
Godnatt!

"Tacksamheten när en resa gått bra väller över och dränker tröttheten. Tack, Gud!"

Mot Göteborg!

Långkörning idag. Jag får med mig en klasskamrat, tack och lov, samt en annan blivande kollega. Vi ska till Bräcke på informationsdag. Det blir intressant.
Det värsta är att jag vaknade med nackspärr och axelvärk. Jag som aldrig är spänd i axlarna. Jag höll på att inte ta mig ur bingen... Hittade en gullig klasskamrat som masserade lite och så har jag medicinerat med Paracetamol. Och farthållaren är jag glad för. Samt avlösningsmöjlighet vid ratten. Så det kan nog bli bra ändå. Men typiskt just idag, jag vill känna mig frisk och fri!

Nåväl:

Tornsvalor och jubel

Klangen av kopparporten som slås igen

ekar: FÖR EVIGT! för evigt...

med ryggen mot den tunga dörren

ansiktet mot dalen den grönskande

Nu kommer jag!

högt därovan sjunger tornsvalorna

än en gång

sol bleker morgonhimmel och lingult hår

"Var med oss som ska ut på vägarna så att vi inte skadar andra eller oss själva!"

Råttatouille

Det sägs vara en så bra film. Den har allt. Särskilt handlar den om att förverkliga sin dröm. Men jag lurar er med rubriken. Jag har ännu inte sett den...

Det fanns en tid när jag inte hade plats för så mycket drömmar. Det var ganska dumt. Så klart borde man ha nåt att sträva efter, nåt att längta till och utvecklas mot. Den som har en sån dröm och får arbeta mot den är en avundsvärd människa. Som jag. :-)

Det var roligt att vara tillbaka på skolan. Men lite ensamt känns det när fyra klasser saknas, de är på praktik och sånt. På en månad har man skapat sig lite rutiner, nickar åt en del, snackar med andra, sitter vid det bordet till frukost, det bordet till lunch. Det är trevligt att känna sig hemma.

Risken är att man blir lite blind för möjligheter. Man kan göra nåt oväntat, tänka ihop med andra än de vanliga. Det utvecklar en. Så tar man ett par steg framåt för att sedan vila. Gå hem och känna sig avslappnad ett slag. Nya tag nästa dag.

Nu ska jag se i hobbyrummet om man kan göra en törnekrona av hönsnät och röda pärlor... Vi har andakter som redovisning ibland. Svenska Kyrkans Grundkurs ska sklart ha det!

Sen spelar jag nog lite blockflöjt i kapellet. Ljudet blir så vackert i det stora öppna rummet! Jag måste visa mi tacksamhet, för det ordnar sig med praktiken. Åtminstone en månad med diakonen i Höör! Thankyou, God!

"Påminn mig ofta att våga prova på nåt nytt. Att modigt göra det som jag inte har lust med."

Som babyn hos sin mamma...

Jag är hos dig, min Gud, som barnet hos sin mamma.
Jag är hos dig, som fågeln i sitt bo.
Jag är hos dig, min Gud, när natten börjar komma.
Bli kvar hos mig, så har jag lugn och ro.

SvPs 607

Det är Jungfru Marie Bebådelsedag idag.

Jag jobbade med en lite äldre kollega inatt. Vi bekände för varandra pinsamma saker som hände oss när vi var unga, och i förlåtelsen och förståelsens ljus log vi åt vår ungdomliga förlägenhet, den vi då led av.

Det händer något med oss när tiden går. Oavsett hur vi lever så mognar vi efterhand och våra erfarenheter kastar nytt ljus över gamla händelser.

Jag undrar om Maria som äldre ler åt sig själv där hon lite förläget och ändå kavat tar på sig sin alldeles för stora uppgift. Om hon funderade över hur hon fick kraft att leva sitt underliga liv, och hur mycket kraft hon fått av Gud att uthärda.

I livserfarenhetens ljus ser vi hur många kan axla stora uppgifter och komma hela och starka igenom kriser. Det var skönt att vila i närheten av min kollegas styrka inatt, vi hjälptes åt men hennes lugn gav mig ro.

"Gud ge oss goda förebilder. Tack för att jag får vara hos dig som barnet hos sin mamma. Det ger mig kraft och ro. "

Fiska!

Sena kvällar far de ut. Lägger näten. Märker med röda bollar och svarta flaggor var de har lagt ut garnen. Ser ut över himmelen och undrar över vädret. Går till sängs ett slag.

Om morgnarna tuffar båtarna ut igen. Kaffethermos och prickigkorvsmörgås. Eller inlagd stekt sill...



Så tar de in dagens försörjning. Vevar in garnen över sargen och ner på durken. Petar loss fiskarna en och en, de som är för små slänger de tillbaka i havet. Markerar skador i maskorna efterhand för att kunna laga dem genast.



Båtarna ska tåla alla väder, de ska inte vända sig upp och ner för lite sjögång! Bulliga och trygga ligger de i hamnen och väntar på nästa utfärd. De här ligger i Arild. På den andra kusten i Vitemölla fick jag en gång följa med, stäva ut med en fiskare och hjälpa till med att vittja näten. Min morbror från Gävle Forsbacka lärde mig en gång att laga nät. Det är pilligt, men intressant att slå knutarna. Sverige har många jägare. Men också många fiskare. Glöm inte bort dem.



Lärjungarna fiskade också och stekte sin fisk över glöd i gryningen. Då kom Jesus dit och sa till dem att de skulle fiska människor. Det är klart att den som har upplevt nåt stort och fullständigt omvälvande vill dela med sig. Så har människor gjort i alla tider. Vill du veta vad jag har sett!



" Gör mig frimodig men inte kränkande, så att jag vågar vittna och tala om min tro. Jag vill också vara en fiskare och en lärjunge."

Som ett dibarn längtar efter mjölk.

Domkyrkan på sommaren

Lägg bort allt slags ondska, falskhet och förställning, avund och förtal. Som nyfödda barn skall ni längta efter den rena, andliga mjölken, för att växa genom den och bli räddade. Ni har ju fått smaka Herrens godhet.

Första Petrusbrevet 2:1-3

Mässa i domkyrkan. Biskopen reflekterade över den korta texten. Jag fastnade för den sista meningen. Det har varit så mycket gott den senaste tiden.

Det är många saker som ska falla på plats i livspusslet och bit efter bit lägger sig tillrätta.
Jag log åt ungdomlig livskraft idag, när en tösabit sa: De kanske bara vill ha gamla kärringar på över femtio! En stund senare i vårt samtal när jag sa att jag kanske skulle kunna jobba 15- 20 år till sa hon förskräckt- Är DU 50?? Men jag är ju inte ens 47 ännu... Så det är väl helt lugnt!

Livet handlar som väl är inte om ålder, men om att samla på sig erfarenheter och att göra något av dem. Jag har samlat en hel korg full. Ändå det finns plats för många fler!

Min svärmors kusin (en således synnerligen avlägsen släkting...) har lovat att jag får praktisera med henne en månad i sommar. Det ska bli trevligt att lära känna henne lite, jag har mött henne någon gång, och hon verkar ha både mycket erfarenhet, men också en stark inre värme och lyskraft. En sån där person som man blir glad av att vara nära. Sån vill jag också vara!

"Jag har redan fått smaka så mycket godhet. Tag emot min tacksamhet och se min längtan efter mera näring, så att jag kan växa och bli räddad.
Må jag alltid bära på Din kärleks eld, kanske understundom glöda, bara, men emellanåt flamma upp, och vara ett ljus i min värld."

Läs även andra bloggares åsikter om pussel, förebilder, bön

På tröskeln till en ny värld.

Det är sista dagen på kursen för den här veckan. Det har varit en intensiv tid med många viktiga möten. En del perioder i livet är mer grå och andra färgstarka. Jag vill avsluta serien om Mr och Mrs Moses, i tre kapitel i min blogg för några dagar sedan kan du hitta början. Läs där först om du inte har gjort det. Sorg är inte farligt om den står i ett sammanhang.

*Sippora och -Miriam

Mrs och miss Moses

* Du är min svägerska du,
det är jag glad för nu
jag brukade nog vara rädd för dig
för du var så sträng förut.

- Du är min svägerska, du
det är jag glad för nu
jag trodde du skulle lura min bror
att överge sina syskon.

* När du sjunger och dansar för oss
och hjälper oss prisa och lova
då känner jag en tacksamhet
för din ledande gåva.

- När jag ser dig i tåget
med någon som behöver hjälp
tänker jag på hur du vågade
i förnedringen vara min vän.

* Du är min syster nu-
hur skulle jag kunna överge dig
när spetälskan kröp på din kropp
och du ville ge upp?

- Du är min syster nu-
ibland har jag trott du var hopplös
som inte tog nåt på allvar
men jag ser att jag hade fel.

* Vi är inte lika ett dugg
men det kanske är det bästa
att vi kan fylla i hos varann
där det fattas nåt.

- Du är min bästa vän
och jag blir glad när jag ser dig
jag önskar dig lätta steg
på vandringen genom livet!

Vi hinner se varann

Jag förstår inte varför jag hamnar
så ofta här bland de sista
de svaga som inte orkar
som inte ser visionen

Men efter alla dagar
och veckor här på vandring
har jag lärt mig av de sista:
Det är här som Gud bor.

Det är här som kärleken skymtar
som en stödjande hand ibland
när någon stapplar och tvekar
och som bär någon annans barn

Det är här som vi hinner skratta
det är här som vi hinner dansa
det är här som vi hinner leva
det är här livet är!

Drömmen om det heliga landet
kan de kanske kosta på sig
de därframme som orkar skynda
som siktar mot stjärnorna

Men vi som hamnar i slutet
och får nöja oss med varandra
vi kan ändå med folket vandra
i efterkälkens gemenskap.

Mr Moses kom aldrig fram

Åh, detta besvärliga folk
Åh, denna oformliga massa!
Det vore absolut enklast
om några av oss gick före

vi kunde ha hunnit fram,
det tror jag, för länge sedan
och byggt de första husen
och sedan hämtat dem

Eller kunde de riktigt tröga
fått stanna som de ville
och levat i oasen
och varit lika nöjda

Åh, detta besvärliga folk!
Har någon sett min fru då?
Hon har väl hamnat i slutet
jag tror att hon inte vill

hon vill inte lyda Gud
och inte följa hans bud
hon äter och dricker och dansar
med alla de som går sist.

Det är tur för alla de andra
att jag fortfarande drar dem
det är tungt ska ni veta att släpa
på detta motsträviga tåg.

O Gud du har lovat ett rike
som flyter av mjölk och honung
och det vill jag så gärna ge dem
fast de inte begriper det själva

O Gud du har lovat ett rike
och jag hade så gärna sett det
men jag tror att du håller ditt ord
till mitt motsträviga folk.

Gå på, gå på, kom an då!
Ni kommer snart fram till landet
som Gud har lovat mig;
belöningen för min trohet.

Sipporas tårar

Bara tårar
bara tårar rinner utför kinden
och droppar mot ditt skägg

bara tårar
bara tårar men inte bara sorg
här vid din sista bädd

Du har lett oss ända hit
Du har sett i fjärran
Landet som du skulle få
Men aldrig kunde nå

Bara tårar
bara tårar fyller tältet denna kväll
väter dina svaga händer

bara tårar
bara tårar har jag kvar i natt
och ett svagt leende emot min skatt

Jag vet om att du visste det
Att du hade förstått
Att Landet som du gick emot
Inte var för dig

Ändå ligger du och ler
I din svaghets feber
I drömmarna du ser
Att allt var värt det

Bara tårar
bara tårar kan jag ge dig
och löftet om att vandra vidare

"Gud, det händer ofta att jag efteråt ser hur saker samverkar och tar plats i ett sammanhang. Medan händelsen inträffar blir jag arg, ledsen och frustrerad. Tack fär att du har en vidare blick och ett annat perspektiv. Lär mig tålamod."

Läs även andra bloggares åsikter om nystart, öken, bön

Antagningskonferensen.

De som sitter och går igenom person för person och samtalar om livet, kallelsen, tron... Det är ett stort arbete.

Jag blev själv alldeles slut av att ha genomgått processen, och jag som ändå inte hade tänkt bli nervös. Spänd blev jag, och berörd. Upptäckte i flera rum att en tår rann på kinden. Varför? Kanske för att det är stort att sätta ord på något som känns så viktigt.

Det var ett trevligt gäng, fem blivande diakoner, som behandlades, och jag skulle gärna träffa dem igen. Vi lär väl blir kollegor! Lycka till i Livet, Anna, Eva, Lena och Sara!

På kvällen ringde Biskopen. Jag är antagen! Så blev jag väldigt lugn. Idag är en ny dag.

Detta inlägg handlade om mig. Ibland behöver man komma i fokus för sina tankar, man behöver be om förbön. Tänk på mig.

"Du som känner mig bättre än jag själv, Gud, jag tackar dig för din närvaro. Du ser vad mitt hjärta är fullt av. Ta emot min tacksamhet idag! Tack för Livet och Vägen! Amen."

Läs även andra bloggares åsikter om antagningskonferens, diakon, bön

Bröd och Rabarber

De sålde alla mina bullar på brödbordet igår. Bra. Evangelietexten och predikan handlade också om bröd. Det finns så mycket att tänka om bröd, tycker jag.

Hur det måste jäsa och mogna och gräddas för att bli något, hur det är basföda för så många, hur gott det doftar och hur man kan spara det i form av knäcke, t.ex.

Vi åt bröd på kvällen, jag gjorde färdiga smörgåsar med olika pålägg, ägg och tomat och majonäs och ost och salami sådär lite lyxigt. Tonåringarna visade sin uppskattning. Det är härligt med lite extra omsorg till maten. Det känns att man bryr sig. Det hinner jag sällan med.

Det roligaste annars under gårdagen är att vi sjöng med Rabarberna. Det är vår lilla Barbershopgrupp som jag sjunger med. Vi väntar ännu på vårt stora genombrott men bygger på en repertoir. Så heter det va, när man mest övar! Och ja, jag vet att det heter Beautyparlour när tjejer sjunger sånt. Men hu, vilket namn på en genre!

Imorgon är en stor dag på min väg genom livet. Då ska jag samtala med många om vem jag är och varför jag vill byta arbete och det känns lite nervöst. Som om man skulle behöva få en godkäntstämpel i gumpen som den där dockan i Kalle Ankas julafton. Hoppas biskopen är lika godmodig som tomtefar... Jag får säga som min dotter- tycker de inte jag är lämplig så är jag väl inte det, då får jag väl göra något annat. Men det känns när man redan har börjat gå som att man skulle vända tillbaka om den dörren man knackar på stängs. Så jag tar Gud i hågen och hoppas på det bästa.

Lars Collmar har skrivit så fint om uppbrott, att våga ge sig av i spåren av Jesus i sin lilla fina bok "Och Gud blev människa." Han möter Jesus i form av en grabb vid Hammarbykanalen. Grabben utmanar honom att sticka iväg på en flotte, och Lars själv berättar att han går omkring med passet i bakfickan för att känna sig fri. Det är skönt att ha en möjlighet att ge sig av. Kanske blir det då lättare att aktivt välja att stanna, tänker jag...

Den boken hade jag lånat ut för flera år sen och jag fick tillbaka den i helgen. Jag hade glömt att den berättar passionshistorien, tiden före påsk, alltså, och det passar så bra, nu när vi följer den berättelsen i skolan jag går. Så det blev ett varmt återseende. En bok att rekommendera, alltså. Jag tyckte att jag såg den på Bokhandeln Arken för lite sen.

"Tack för att du ofta möter oss mitt i vardagen. Ge oss mod att komma när du kallar."

Läs även andra bloggares åsikter om barbershop, kallelse, bön

Bak

Jag bakar idag. Jag har satt en deg på det ordentliga viset- margarin, mjölk på jästen, salt, lite sirap, brödkryddor. Och rågsikt. Nu ska den jäsa färdigt, bakas ut till bullar, gräddas och penslas med sirapsvatten. Som mamma gjorde.
Huset ska fyllas med bröddoft och rättfärdighet. Den som ger bröd ger liv.

Så går det till brödbordet i fastans insamling.

Min Jante säger att jag ska ta bort ordet rättfärdighet ur texten, det ser uppblåst och stolt ut, men min Luther säger att det ska få stå kvar. Kampen mellan det jag gör och det jag inte gör finns alltid pågående inom mig. Idag gör jag bröd. Det jag inte gör är mellan mig och min Gud.

Min bror tänker köra hit mina föräldrar i påsk. De har lite svårt att resa numera. Jag blev väldigt glad. Att han hjälper oss att vara tillsammans. Det gläder både dem och oss. Så får han ge liv och glädje då.

(bilden på blommorna från min trädgård är förståss från i somras, jag ville glädja er med en blomma, sådär i vintermörkret...)

"Idag vill jag ge bort ett varmt leende till någon som jag inte känner. Var med mig i det leendet, och låt det bära ditt liv."

Vi är på väg...

Lördagar börjar ofta lugnt. Sen vevar de upp tempot.
Plötsligt har affärerna stängt och man är hungrig. Då är det bara att gräva i frysen efter frysta grönsaker eller nåt. Fast emellanåt har vi varit duktigare och planerat umgänge. Dock ej i afton.

Vi har träff med Ionagruppen i St Hans kl 14. Då ber vi lite och samtalar om vart vi är på väg i livet. Intresserade är välkomna! Det finns några Iona-medlemmar i landet, och en hel del Iona-vänner. Fast de flesta av oss vill komma på träffen bara för att vi varit där nån gång och blivit inspirerade, eller så längtar vi dit, helt enkelt. http://www.iona.org.uk/
Den som kommer kan få lite fika. Jag fixar.

Mera Mrs Moses:

Efter Röda Havet

Att gå i öknen
Är en smal sak
När man har vatten
Och ett paraply
Och så länge det inte blåser

Så jag håller solen i ryggen
Sörplar ur min vattenlägel
Travar på genom livet
Och försöker komma ihåg vart han sa
Att jag var på väg

Men somliga dagar
Är jag ensammare än vanligt
Och solen har gått bakom
De växande mörka molnen
Den hårda vinden suddar bort
Mina fotavtryck innan fötterna lämnat dem

Somliga dagar undrar jag
Varför
Gå så här
I dessa högar av röd sand?

Havsdrömmar

Mamma, jag drömde igen inatt
att vi gick med hast
att vi sprang och sprang
och dånet dränkte mig nära nog

Mamma, jag drömde att väggarna
av vatten på båda sidor
reste sig rasande mäktiga
hotande dränka oss

Mamma, jag drömde igen inatt
jag vaknade av mitt eget skrik
som ett eko av skriken från dem där bak
som vågorna tog.

Barnmorskan Mrs Moses

Han sa att det brann i busken
när han var i den klippiga öknen
och det kan jag säkert tro
men om den brann upp eller inte-

vad spelar det för roll?
Han klev iväg på ett berg
och kom ner med stränga bud
och sa att han träffat Gud.

Jag har träffat Gud

Förra veckan när min granne
för den natten hämtade mig
till sitt tält av kamelhårstagel
då såg jag Guds ansikte

jag behövde inte täcka mitt,
bara torka svetten ur pannan
och se in i Hans ögon där han låg
precis efter att jag hjälpt honom till världen

igen.

Miriams sång

Min lille bror
som jag har tänkt på dig
i många hundra veckor
och sett på dig på håll

Min lille bror
nu är du stor
och när du talar
lyssnar folk på dig

Du skulle ju ha blivit kung
det var din Mammas vilja
en ledare, det är du visst-
men för din Ammas folk

Du kunde ju ha varit rik
med makt och många slavar-
nu går du här i öknen
med nötta skor

Min lille bror
jag såg dig växa upp
en man med makt, det är du
med ordets gåva

Männen lyssnar på dig
som kvinnorna på mig
och vår bror hjälper oss
att hitta vägen.

Det är en underlig familj
som hittat varann igen
och med gemensamt mål
gör vi oss ett hem.

"Gud, jag ber för alla som fryser och är ensamma i vinternatten. Det är många som är på väg utan mål i livet. Led oss."

Läs även andra bloggares åsikter om iona, vilse, bön