Jag minns så många palmsöndagar, det är barnkörernas och söndagsskolornas stora processionsdag. Man sjunger glada sånger och travar in med gröna pappersblad som man modigt och energiskt klippt i kyrkans barntimmar tills de fransar sig i kanterna. Blockflöjterna tutar. Jesus vinkar från sin åsnerygg, och nog syns det att han är en kung på riktigt på flanellografens färdiga vitkläddjesusleriskägget-bild. På den tiden var påsken nära. Vi tog ut svängarna, levde med i våren, snösmältningen, livet. Och såg inte till den stilla veckan.
Med tiden har jag blivit allt mer upptagen av död. Ibland får jag t.o.m. hålla föredrag om att vara nära döden. Så blir det kanske när man närmar sig något svårt tillräckligt ofta, att det närapå blir vardag av det. Det är en viktig balansgång att finna trygghet utan att förlora respekt. Det gäller att arbeta på sin etiska hållning.
Det som får bestående värde är kanske det som man får kämpa lite för. Guldet utvinns inte utan arbete...
Så känns det för mig stort att få vila i Stilla veckans mörker och låta sorgen och vreden ta sin plats innan påskljuset bryter in. Då kommer uppståndelsen med trumpetfanfar och Han är sannerligen uppstånden! ropas i världens många kyrkor. Då glömmer vi att man slagits för sin plats i gravkapellet i den stenbelagda staden Jerusalem.
Utan man tänder sitt smala ljus så att röken ska stiga rakt upp, man kysser stenen och medvandrarens kinder och gråter de glädjens tårar som torkar bort sorgens. Att jag var ett barn och viftade tanklöst med palmerna hör till barndomens frälsningsupplevelse. De nyfrälstas lycka över vad de funnit ska inte förminskas.
Men med tiden ser jag hållbarheten, sömmarna spricker inte, Frälsaren står fast även vid dödens sida, och går ända in i det innersta mörkret med mig. Blygt leende plockar jag upp en palmkvist, ställer mig i skuggan av något barn så jag inte ska verka för entusiastisk... och provar rösten i palmsöndagens lovsång - Hosianna, Davids Son. Hosianna! Jag vill ropa hoppfullt trots att fastan pågår, jag vill tro på livet. Heja livet! Heja, heja!
Till sist
Till sist
ska vi kanhända alla vara där
i våra sista timmar
och undra över
hur träden orkar grönska
Till sist
ska någon hålla min hand
och hjälpa mig tillrätta
och bjuda mig
en god natt
Till sist
önskar jag
en närvaro
en värdighet
som din.
"Hosianna, Davids Son! Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn! Hosianna!"
Med tiden har jag blivit allt mer upptagen av död. Ibland får jag t.o.m. hålla föredrag om att vara nära döden. Så blir det kanske när man närmar sig något svårt tillräckligt ofta, att det närapå blir vardag av det. Det är en viktig balansgång att finna trygghet utan att förlora respekt. Det gäller att arbeta på sin etiska hållning.
Det som får bestående värde är kanske det som man får kämpa lite för. Guldet utvinns inte utan arbete...
Så känns det för mig stort att få vila i Stilla veckans mörker och låta sorgen och vreden ta sin plats innan påskljuset bryter in. Då kommer uppståndelsen med trumpetfanfar och Han är sannerligen uppstånden! ropas i världens många kyrkor. Då glömmer vi att man slagits för sin plats i gravkapellet i den stenbelagda staden Jerusalem.
Utan man tänder sitt smala ljus så att röken ska stiga rakt upp, man kysser stenen och medvandrarens kinder och gråter de glädjens tårar som torkar bort sorgens. Att jag var ett barn och viftade tanklöst med palmerna hör till barndomens frälsningsupplevelse. De nyfrälstas lycka över vad de funnit ska inte förminskas.
Men med tiden ser jag hållbarheten, sömmarna spricker inte, Frälsaren står fast även vid dödens sida, och går ända in i det innersta mörkret med mig. Blygt leende plockar jag upp en palmkvist, ställer mig i skuggan av något barn så jag inte ska verka för entusiastisk... och provar rösten i palmsöndagens lovsång - Hosianna, Davids Son. Hosianna! Jag vill ropa hoppfullt trots att fastan pågår, jag vill tro på livet. Heja livet! Heja, heja!
Till sist
Till sist
ska vi kanhända alla vara där
i våra sista timmar
och undra över
hur träden orkar grönska
Till sist
ska någon hålla min hand
och hjälpa mig tillrätta
och bjuda mig
en god natt
Till sist
önskar jag
en närvaro
en värdighet
som din.
"Hosianna, Davids Son! Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn! Hosianna!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar