Antagningskonferensen.

De som sitter och går igenom person för person och samtalar om livet, kallelsen, tron... Det är ett stort arbete.

Jag blev själv alldeles slut av att ha genomgått processen, och jag som ändå inte hade tänkt bli nervös. Spänd blev jag, och berörd. Upptäckte i flera rum att en tår rann på kinden. Varför? Kanske för att det är stort att sätta ord på något som känns så viktigt.

Det var ett trevligt gäng, fem blivande diakoner, som behandlades, och jag skulle gärna träffa dem igen. Vi lär väl blir kollegor! Lycka till i Livet, Anna, Eva, Lena och Sara!

På kvällen ringde Biskopen. Jag är antagen! Så blev jag väldigt lugn. Idag är en ny dag.

Detta inlägg handlade om mig. Ibland behöver man komma i fokus för sina tankar, man behöver be om förbön. Tänk på mig.

"Du som känner mig bättre än jag själv, Gud, jag tackar dig för din närvaro. Du ser vad mitt hjärta är fullt av. Ta emot min tacksamhet idag! Tack för Livet och Vägen! Amen."

Läs även andra bloggares åsikter om antagningskonferens, diakon, bön