Emmaus och konst.

Tack för en underbar dag igår. Det var konstrunda, vackert väder, ljuvliga bilder och en skön resa med goa samtal. Rekommenderar verkligen Skånes konstrunda i påsktid. Det finns utställningar i varje lada. Man kan som mormor skulle ha sagt: göra ögonen ett kalas!

Idag är det annadag påsk. Emmausvandring. Jag ska få hålla en reflektion i afton. Så här reflektarar jag berättelsen:

På min vardagsväg till affären ser jag många som är ute och går. En hel del cyklar eller joggar också, men allt som oftast möter jag dem, vandrarna som är ute, kanske med sina stavar, två och två i ivrigt samspråk. De har mycket att prata om. Vägen och tiden ger dem utrymme för ett riktigt bra samtal. Solen lyser. Fåglarna kvittrar i buskagen och vägen blir lätt att gå.

Lärjungarna som var på väg till Emmaus hade också mycket att prata om. Kanske sa de till varandra:

”Vilken tur vi har haft! Tur att vi inte blandade oss så mycket. Det var ju så lätt att trilla dit, men vi höll huvudet kallt och var lite försiktiga. Det är bra nu så här efteråt.

Det är ändå konstigt att vi kunde gå på det. Vi trodde ju verkligen på att han skulle slå igenom. Att romarna skulle få igen. Att han, Jesus, skulle bli mäktig och ta tillbaka landet. Det fanns ju till och med de som verkligen trodde att han var Messias. Skönt att vi höll oss lite avvaktande till det, åtminstone.”

De oroar sig kanske lite också. Kanske finns det någon som vet att de lyssnat på förrädaren. Någon som tänker ange dem efteråt.

”Fast vi lyssnade ju mest bara. Det är bra att vara så där lite lagom med. Då kan man lätt backa ur om det går snett.”

”Vad är det ni går här och talar med varandra om?” Säger Jesus. ”Vad har hänt?”

Och så berättar de om allt som de hade trott och hoppats på, och hur snöpligt allt kommit på skam. Hur några kvinnor påstått att Jesus lever. Och att han hur som helst var försvunnen.

Jesus kallar inte till sig änglahären, trumpeterna och segermolnet. Inga triumfbågeprocessioner. Han kallar inte till presskonferens: Nu är jag här och segern är min!

Utan han förklarar tålmodigt för vandrarna medan de går tillsammans vad det är de har sett och hört. Han möter dem i deras egen verklighet. Och när han bryter brödet med dem känner de igen honom.

Nu är dagens fråga till oss:

Vad gör vi när vi känner igen honom, han som har dött och uppstått för oss? När vi fått höra hans ord och fått smaka av brödet som han bryter. Sitter vi då kvar, försiktigt avvaktande, för säkerhets skull? Kanske har vi sett fel, kanske ska han hängas och förnedras och dö och allt visar sig vara en bluff? Kanske blir vi också utpekade som hans lärjungar…

Eller gör vi som Kleopas och hans kompis? De skyndar sig in till staden, de går ett steg längre in mot lärjungakretsen, de letar rätt på de elva och alla de andra och de berättar allt. Uppfyllda och hänförda berättar de om vandringen och att han gett sig till känna när han bröt brödet.

Vad kan vi göra?

Jag kan ta mig tid att ringa en kompis som jag har försummat. Ska vi gå en promenad? Och så höra på berättelsen om hur min kompis har det. Vad som bekymrar henne eller honom. Så gör Jesus. Jag kan dela bröd med andra. Fika med någon som hungrar på sällskap eller dela mitt levebröd med någon långt borta. Jag får också dela brödet med alla de andra lärjungarna i nattvarden. När Jesus delar sitt bröd med oss ger han sig till känna. Amen.

"Jag vill så gärna ta mitt lärjungaskap på allvar. Men lättja och rädsla gör mig försiktig. Gå med mig på min egen vandring och hjälp mig ofta se dig klart."